Under en promenad vid Brannäs våtmarker rasslade det till i de torra vassen och en skrämd and lyfte från vattnet. Jag hade inte de rätta inställningarna och hann bara kasta upp kameran i hopp om att bilden skulle bli någorlunda användbar. Jag blev ganska nöjd och därför får detta bli veckans bidrag till Åkes tema.
Jag satt där på en bänk vid dansbanan i Nyköpings hamn och såg hur paren i sina fina kollektioner kråmade sig för varandra. Då kom han där, ensam vaggande över dansgolvet. Ingen av det motsatta könet verkade intresserad och alfahannarna som gjorde sitt bästa för att imponera på omgivningen såg närmast ut att vilja jaga bort honom.Läs mer »
Nyköping har fått en ny befjädrad turistmagnet som tar upp kampen med den häger som nästan dagligen syns i vattnet nedanför Bryggeriet.
När jag vandrade förbi Svandammen kom den simmandes rakt emot mig.
Den vita anden. Den simmar där bland mer välkända artfränder och verkar trivas ganska bra i sällskapet. Jag har googlat och förstår att det inte handlar om en albino. Däremot hittade jag en artikel om en vit and i Norrköpings Tidning från 2008. Det visade sig att det inte var en and, utan en anka. På bilder från tidningen ser man märkbara likheter med den and/anka som simmar runt i Svandammen.
Det får vara vad det vill, för den drar folk. Kanske för att den är sällsynt eller kanske det är som ett par damer som passerade sade: ”Den är sååå söt”.
Ja, den har onekligen en viss charm. Gör sig bra på bild gör han/hon också.
När den kom simmandes mot mig, trodde den att jag hade med mig mat att bjuda på. Tyvärr så var det bara kameran jag plockade upp ur kassen.
Mat får det bli en annan gång. När anden/ankan insåg hur snål jag var så simmande den iväg mot buskagen i ena änden av dammen.
”We’ll meet again” och den gången kanske jag har en liten brödbit att dela med mig.
Svanar är vackra fåglar, men också väldigt fåfänga.
Ni som försöker fota dessa ståtliga djur tuggar ibland fradga när de envist fortsätter att putsa fjädrar och doppa huvudet i vattnet. Tillfället att ta den där bilden med stort B är inte alldeles lätt och detta faktum gäller förövrigt alla fåglar, stora som små.
Nu var det inte bilden med stort B jag var ute efter den där kvällen när jag satt och njöt av den nedgående solen vid hamnpromenaden. Det var en slump att en svan simmade tiotalet meter ut i vattnet.
Efter att ha ståtat där ute, efter många dopp och irriterande många minuter av finputsning av fjädrar, började svanen simma in mot land. Han eller om det var en hon, hade sikte på en sten intill vasskanten. På den stenen stod en mås och tittade ut över vattnet. Vad vore dock en svan om han/hon inte utnyttjade sin storlek? Självklart accepterade inte svanen att en liten sketen mås lagt beslag på hans/hennes sten och med ett väsande ljud närmade sig svanen måsen på sin sten. Åsynen av den större fågeln och dess hotfulla väsande, fick måsen att fly fältet.
Japp, nu var stenen hans/hennes. Snart stod svanen på stenen där den mäktiga fågeln återupptog finputsningen av fjädrarna. Snart var den klar och kunde brösta upp sig för den lilla publiken, dvs jag och min kamera…möjligen också de måsar och änder som rörde sig ovanför våra huvuden och långt där ute i kanotstadion.
Länge stod den där, nykammad och nyputsad. Någon uppvaktning av det motsatta könet ägde aldrig rum och ju längre tiden led, såg svanen allt mer nedslagen ut. När den enda åskådaren, jag, lade ned kameran tröttnade han/hon och flöt ut i det något oroliga vattnet.
Knappt hade svanen försvunnit bakom vassen, förrän nästa aktör trädde in på scenen. En and hade dolt sig i kulissen och såg nu sin chans att erövra den åtråvärda stenen. Yes, nu var han plötsligt herre på täppan och gissa om han bröstade upp sig. Det är lätt att vara kaxig när storebror lämnat estraden, men visst såg sig anden oroligt omkring. Tänk om den större och ståtliga svanen återvände…huh!
Jag hade varken mat att bjuda på eller tid att stanna kvar.
Jag äntrade därför cykeln och trampade in i skenet av den varma solen.
Jag stod och tittade länge på anden nere vid Täcka udden och kom osökt att tänka på en misslyckad simhoppare.
”Bäst att göra sig fin inför publiken”, tänkte anden och putsade sina fjädrar både en, två, tre och fyra gånger. ”Kanske någon av de kvinnliga änderna i närheten ser mig som sin nästa och tänk alla fotografer som placerat sig på läktaren…”. Anden fortsatte att ståta och fjädrarna lyste av solens strålar och vattendropparna glänste som diamanter.
”Fast nog ser det lite högt ut”, tänkte anden och såg först ut att vända och sakta vagga därifrån. ”Ser det inte också lite kallt ut” och säkerligen funderade anden länge och väl på att avbryta det hela.
Det såg ut som att bortförklaringarna hade tagit överhanden och fotografernas kameror sänktes sakta mot marken. Då hände det…Från ingenstans kom ett gäng andhonor simmande och nu fick andhanen tillbaka lite av det mod han tidigare visade prov på.
Han såg hur honorna tittade beundrande på honom och med försiktiga steg klev han fram till kanten och såg ut över vattnet. Nu fanns det inte längre någon återvändo.
Ögonen slöts, han sträckte halsen över vattnet och rabblade den kända ramsan högt för sig själv.
”1, 2, 3 – på det fjärde ska det ske – på det femte gäller det- på det sjätte smäller det” och…
…med ett magplask som t.o.m. skulle göra mig grön av avund landade andhanen med ett plask i det kalla vattnet.
Vi fotografer fick våra bilder. Hur det förlöpte med beundrarinnorna förtäljer dock inte historien.
