….eller en berättelse om Stefan Karlssons liv.

Mina första månader på detta klot tillbringade jag i Oppeby och är idag glad för att mina föräldrar kom på bättre tankar.

Samma år jag föddes bar flyttlasset till Tystberga, där jag kom att tillbringa över 30 år. Denna lilla illbatting skulle också han växa upp och bli…ja, fortsättning följer.

De första åren i illbattingens liv bodde jag och mina föräldrar i en tvåvåningsvilla som hette och fortfarande heter Stensnäs. Där hyrde mamma och pappa in sig på övervåningen. Av naturliga skäl minns jag inget från den tiden, annat än det som mina föräldrar berättat i efterhand. En del lustiga episoder har kommit mig till dels, bl.a. att jag råkade låsa ute min mor en gång och att det krävdes en del arbete och hjälp för henne att komma in igen.

I knappt två år bodde vi här. Därefter bar flyttlasset till ett av Tystbergas hyreshusområden. Där flyttade vi in på översta våningen i väntan på att jag skulle få en bror. Så jättemycket minns jag inte från den tiden heller, men att jag som nyfiken pilt ville slicka på ett svinkallt balkongräck trots mina föräldrars uppmaning att inte göra så, har etsat sig fast i minnet. Ni förstår säkert resultatet av detta…En erfarenhet som jag kanske delar med dig?

Lägenheten var liten och när jag skulle få ytterligare ett syskon, en syster, flyttade vi ned en våning och till i en större lägenhet i byggnaden intill. Nu börjar minnena komma, men jag tänker inte trötta ut er med dessa. När syrran föddes började jag och min bror tillbringa alltmer tid hos farmor och farfar, mormor och morfar. I brorsans fall var det hos farmor och farfar i Oppeby där de hade övertagit den lägenhet som mina föräldrar lämnade när jag föddes. I mitt fall var det hos mormor och morfar, som lägligt bodde i hyreshuset tvärs över vägen i Tystberga.

 

Jag växte upp i ett Tystberga som var expansivt. Det byggdes både hyreshus och villor, det fanns tre livsmedelsaffärer, två bensinmackar, post, tre banker och vid tågstationen stannade både gods- och passagerartåg.

Det var också en period där Tystberga växte befolkningsmässigt och detta gjorde att skolan blev för liten. Mina år i klass 1 till 3 tillbringade jag i den gamla Stationsskolan, numera PRO:s hemvist. Den låg bara tiotalet meter från vårt hem och det kändes ytterst bekvämt att ta sig den korta biten. Nackdelen var att min mor kunde stå i köksfönstret och se vad äldste sonen gjorde på rasterna.

Årskurserna 4 till 6 tillbringades i Centralskolan, vilket mångdubblade avståndet från och till hemmet. Det var under en tid när det fanns så många elever att skolans lokaler inte räckte till alla. Det var också en tid när det fanns tillräckligt många elever för att varje årskurs skulle ha två klasser. Ett faktum som också gynnade ortens alla föreningar.

Åren gick och sedan var det dags att börja skolan i Nyköping, närmare bestämt på Långbergsskolan. Tre år med skoltrötthet hade jag som en gemensam nämnare med många klasskamrater. Bilden nedan är från den tiden och visar upp en tonåring med fjun ovan överläppen, en bister min och med nya intressen i livet.

 

Tre år gick jag här, innan det blev tid att välja gymnasielinje. Skoltrött och helt utan vetskap hur kommande yrkesliv skulle tillbringas, valdes de tre linjerna med så spretiga inriktningar att jag inkallades till skolkuratorn och blev utfrågade om min framtid.

Det blev mitt andra val jag kom in på. Naturvetenskaplig linje, som på den tiden var den svåraste och mest krävande. Givetvis ett uppdrag som var dömt att misslyckas, men mina då- och nuvarande intressen för astronomi och arkeologi krävde den linjen för att kunna fortsätta plugga på högskola eller universitet. Så blev det aldrig och det insåg jag förmodligen redan när valen gjordes mer än tre år tidigare. Dock tog jag studenten, vilket på den tiden bara var förbehållet ett fåtal gymnasieutbildningar. Trodde nog aldrig att jag skulle stå där på trappan utanför Gripenskolan med studentmössa och ett snett leende efter förmiddagens champagnefrukost.

Efter avslutad skola väntade militärtjänstgöringen. A1 i Linköping blev min hemvist i nästan ett år och från den tiden finns mycket att berätta, en del roliga och en del tråkiga. Jag är ändå glad att jag gjorde den och uppmanar politikerna att återinföra värnplikten på allvar.

Efter lumpen var det jobb som gällde och jag hann bara gå arbetslös i en dryg månad innan jag fick ett. Cewe blev min arbetsgivare och är min arbetsgivare än idag, även om namnet numera är ABB Cewe-Control, efter att storkoncernen ABB köpte upp företaget för ett antal år sedan. Då ett företag med 420 anställda, nu ett företag med 60. Industridöden har som bekant slagit till i lilla Nyköping också. För många låter det absurt att jobba så länge hos samma arbetsgivare. Kanske det är så, men när man vet att man aldrig kommer få de jobb man vill, måste man göra det bästa av det. Under de snart 37 år jag jobbat på företaget, har jag ändå bytt uppgifter inom väggarna. Från montering av anslutningsdon, bilvärmare, kabelskåp m.m. till dagens lagerjobb med ett stort administrativt ansvar.

Under det första året på Cewe, lämnade jag också föräldrahemmet. Det blev ingen lång flytt, utan jag förblev Tystberga trogen och flyttade bara tvärs över gatan. Samma hyresfastighet där jag tillbringade mycket tid hos min morfar och mormor.

Under de kommande åren fortsatte mitt intresse för sport. Att som ung bo på landsbygden innebär ofta tre saker. Att känna gemenskapen i någon av föreningarna, att ägna sin tid i hemmet eller att dra runt på samhället och ställa till med jäkelskap. Jag valde det förstnämnda. Från liten grabb till de dryga 30 utgjorde Tyrsvallen (idrottsplatsen i Tystberga) mitt andra hem. Här spelade jag ishockey, tennis, bordtennis, friidrottade och spelade fotboll. Tänk så mycket man fick ut av allt detta, tänk så många nya vänner man fick och tänk så många av det motsatta könet man lärde känna tack vare idrotten. Fotboll blev huvudsporten. Inga större framgångar, men ett antal matcher i dåvarande division 4 (nuvarande toppen div.4 och botten div. 3) blev det i alla fall.

Det var många roliga år och tanken på att lämna Tystberga existerade aldrig. Fast så skedde och som inte sällan är fallet var det kärleken som drog mig in till Nyköping. Den kärleken blev inte så långvarig som jag då hoppades och därefter följde de kanske mörkaste åren i mitt liv. En period jag ångrar och som påverkade både mig själv och min närmsta omgivning på ett destruktivt sätt. Kanske det inte syns på bilden, men det var en mörk period i livet.

Fast kärleken skulle återkomma och tänk att allt skulle hänga på en klunk öl och några få minuter.

 

Idag är jag lyckligt gift, bor sedan ett par år i ett köpt radhus och har cirka åtta år kvar till en mycket efterlängtad pension. Tänk om jag hade hört mig själv uttala denna sistnämnda önskan för trettio år sedan. Orden pension och pensionär fanns knappt i mitt vokabulär och jag hade utnämnt mig själv som lögnare om jag visste att jag tre decennier senare skulle längta till pensionen.

Min önskan nu är att dessa åtta år jag har kvar till pension går fort, att ABB inte avvecklar resterande verksamhet innan dess och givetvis att inte kommande regering får för sig att göra ytterligare försämringar i pensionsavtalen.

Några år som frisk pensionär, med pengar man kan resa för och leva någorlunda gott på. Det är man faktiskt värd efter 65 uppstyltade år med skola, värnplikt och jobb.

Bilderna ovan är hämtade från mitt liv. Med hjälp av Photoshop kan man vrida klockan tillbaks ett antal år, men man kan också om man vill förutse framtiden. Tusan vet om jag har något att se fram mot… 🙂