Frugan och jag har valt bort bil. Inte för miljöns skull, utan för att vi helt enkelt inte behöver den och det självklara i att en bil knappast är någon sparbössa.

Det hindrar dock inte att vi hyr bil ibland. Så gjorde vi den här helgen och när vi gör det blir det ganska intensivt när vi vill göra lite av det vi annars inte kan. Det här och kommande inlägg kommer att belysa lite av det vi gjorde, dock inte i kronologisk ordning.

Igår for vi iväg ganska tidigt på morgonen. Vi hade ett speciellt mål som jag sett ut några dagar tidigare. Det målet kommer i nästa inlägg. Väg 223 tog oss vidare mot dagens äventyr, väg 223 som också kallas ”konstnärsvägen”.

Första stoppet gjorde vid Öster Malma, denna pärla ute på den sörmländska landsbygden.

Man kan inte säga annat än att vi fick uppleva en härlig sensommardag med molnfri himmel och en temperatur upp mot de 24:a. Den lilla sjön nedanför slottet låg så där härligt spegelblank bara en insjö kan ligga.

Fasaner, svanar och hägrar kamperade ihop med mindre fåglar och förutom de mindre fåglarnas välkända kvitter lägrade sig en tystnad över nejden. Jag förutom de barn som kom stojande på vägen mot vandrarhemmet i sällskap med sina föräldrar.

Det är alltid lika trevligt att vandra runt i området och det kvittar egentligen vilken årstid det rör sig om. Vintern har också den sin tjusning, inte minst när nysnön ligger meterdjup och det vankas julbord både julbord och julmässa i de spännande lokalerna.

Vi tog oss ned bakom slottet och få se en samling fasaner småspringa ut på den båtbrygga som där ligger. Ahhhh, tänkte jag och såg framför mig en bild på en fasan som lyfter från bryggan med den spegelblanka vattenytan som bakgrund. Jodå, nog lyfte fasanerna alltid, men detta precis när jag satte ögat mot kamerans sökare. Tji fick jag….fast vyn över bryggan och sjön var inte mindre vacker för det.

En annan attraktion vid Öster Malma är förstås de olika djurhängnen. När vi kom gående mot slottet stannade en bil och en av de anställda tipsade oss om att vildsvinen just skulle till att matas. Vi ökade steglängden och tog oss upp i skogen där dessa omdiskuterade djur håller till. Jodå, nog åt de alltid och deras smaskande och grymtande hördes långt nere i backen.

Griskultingarna anses av många vara söta.

Att är givetvis relativt, men i jämförelse med deras fäder kan man inte annat än hålla med. Jag skulle inte vilja stöta på en ilsken vildsvinshane under mina turer till skogarna utanför Nyköping. Fast egentligen är de skygga och deras luktsinne känner av människan på långt håll. Fast en skadad vildsvinshane är likväl inget jag skulle vilja möta.

Tyvärr fick vi veta att det under september är brunstperiod och av den anledningen hålls djurhängnen stängda under denna månad. Nu hade vi väl inte tänkt att betala entré för att titta till dessa, då vi hade andra mål för dagen. Älgar, hjortar, rävar och andra djur fick därför vänta till andra tillfällen. Förutom vildsvinen såg vi bara ett par grävlingar som efter en nyfiken blick sprang ned i de konstgjorda gryt som finns i deras domäner. Ett och annat f.d. djur fanns dock att beskåda.

Det blev en trevlig timme vid denna pärla och innan vi satte oss i bilen för vidare färd gick vi in i den byggnad där lunchrestaurang, butiker och reception finns.

Läs mer om Öster Malma här, men gör framför allt ett eget besök till området.

Vi åkte inte så långt innan vi klev ut ur bilen igen. Lite längre in i skogen ligger en annan attraktion, okänd för många.

Torpesta kvarn som jag i yngre år passerade ofta när våra föräldrar tog oss med på bilturer i trakten. För tre år sedan tog jag en lång cykeltur på cirka tio mil och då var kvarnen ett av de mål jag på förhand bestämt mig för att besöka.

Kvarnen har legat på platsen sedan tidigt 1600-tal, men har varit ur bruk sedan länge. Anläggningen är dock välbevarad och har bl.a. figurerat i några filmer, som ”Alla vi barn i Bullerbyn” och ”Rasmus på luffen”. Idag är byggnaden mest känd som bakgrundskuliss när det arrangeras musikaftnar i backen bakom huvudbyggnaden.

När jag var här för tre år sedan kunde man gå in i byggnaden och eftersom jag gillar att besöka gamla platser var detta en trevlig upplevelse. Jag vet inte om den stora dörren som ni ser på bilden ovan var öppen av misstag, men så var det i alla fall. Nu var den reglad från insidan och vi kunde inte komma in.

Torpesta kvarn, en av alla dessa f.d. arbetsplatser som påminner om en svunnen tid. Här en bild från sekelskiftet 1800/1900.

Från skogarna rinner en liten å och som frugan sa. ”Det ser ut som exteriören till en skräckfilm. Man bara väntar på att något hemskt ska komma upp från djupet”.

Lite av så var det faktiskt, men vi klarade oss.

Efter detta korta besök for vi sedan vidare på väg 223 och ut ur kommunen och in i nästa. Mer om detta i nästa inlägg.