Jag tog ledigt från jobbet i mellandagarna. Inte planerat från början, men jag kom på andra tankar då jag visste att det skulle bli lite stiltje i verksamheten och att det känns skönare att vara ledig ju äldre man blir. Nu är jag inte gammal i mina ögon. Jag känner mig som trettio och ser ut som sjutton, vilket alltid är en tolkningsfråga.

Hursomhelst, ägnades onsdagen åt en lång promenad och med på färden var förstås kameran. Att det stod den 27:e december i almanackan möttes med en axelryckning. Känslan var närmare den man har när våren knackar på dörren och snön smält bort med de karakteristiska översvämningarna som följd.

Bilden på slottet har väl knappast karaktären av en vinterdag i ett av världens nordligaste länder?

Visst är det mer vår än vinter över bilden? Jag är ingen större beundrare av vinter, kyla och snö, men nog tusan känns det märkligt att vandra omkring i ett Nyköping som mer liknar en dag i maj. Nere vid hamnen var känslan densamma och man såg nästan framför sig hur restaurangerna i området iordningställdes för årets första gäster.

På våren brukar det vara översvämning kring Vattensportens hus. Så var fallet även nu och det leder osökt till tankarna på dessa sjönära tomter som numera är så hett eftertraktade.

Lite längre bort med hamnpromenaden blev det än mer tydligt och här fick jag chansen att leka lite med bilder tagna i motljus. Den formen av fotografering är inte bara till ondo, tvärtom faktiskt.

Sankmark brukar innebära spår av människor som märks av för tid och evighet. Huruvida bilisten bakom dessa spår insåg att däcken på fordonet lämnade djupa spår i gräsmattan, får vi aldrig veta. Människans inverkan på naturen gör sig tyvärr påmind allt oftare och på allt fler ställen.

Nu lämnade jag hamnen och på vägen hem bestämde jag mig för att passera en ofta besökt plats i centrala Nyköping. Fast på vägen dit stannade jag till vid All Helgona kyrka och tog några bilder. Det här med kyrkor och kyrkogårdar ni vet.

Ovan vy på Prosten Pihls gård har jag inte sett ofta och en av utmaningarna som amatörfotograf är att hitta just de där vinklarna och vyerna som få andra gjort. Inget att orda om egentligen och ingen uppseendeväckande bild, men det ger hobbyfotograferandet en extra touch.

Storhusfallet kan vara magiskt under kalla vinterdagar när fukten från fallet sveper in hela Sågarbacken i is och gör hela området till en scen som hämtad ur en fantasyfilm. Så var inte fallet nu och jag misstänker att vi får vänta ett tag till.

Fast när kylan, snön och isen håller sig borta, passar andra på att leva upp en sista gång. Frodig grönska dagarna mellan jul och nyår. Hmmm…

Sparbankshuset har vid tillfällen röstats fram som Nyköpings vackraste byggnad. Kan bara hålla med och bilden blir inte sämre av att jag tog den under Nyköpings vackraste träd, den stora blodboken som står där mäktig intill Storgatan.

Sparbankshuset kan man ta bilder på året om, men boken förevigar man med förkärlek på våren och sommarn. Det ämnar jag göra nästa år.

Lite längre fram på Å-promenaden ligger det gamla industriområdet Forsen med sina spännande byggnader. En av dessa lyser ständigt gult och den bilden fick bli promenadens sista…

…men ändå inte. Varför inte avsluta denna ”vinterdag” med bilden av en ros som fortfarande uthärdar vinterns ankomst.