Lite bedrägligt

Är det vår i luften? Ja, sitter man inne och tittar ut genom fönstret får man den känslan. Äntligen?

Nej, sanningen är den att vädret spelar oss ett spratt. När jag gick till jobbet i morse var det -7° och när jag tog med mig kameran på promenad visade termometern +1°. Våren är alltså inte här än.

Fast det hindrar inte mig från att leta vårtecken i vår natur. Förena nytta med nöje har blivit en kär sysselsättning och en lång promenad med kameran över axeln är just en sådan sysselsättning. Eftersom vi bor nära Lindbacke är det ofta dit jag tar mina promenader, så också idag. Jag möttes av en ganska karg natur som definitivt inte förde tankarna till våren.

I lä var det väl okej, men när jag svängde upp på den lilla stigen i utkanten av naturreservatet tog vinden i och plötsligt kändes det kallt om både kinder och fingrar. För en turist kunde synen som mötte mig föranleda tron på att Kilaån tagit sig gamla tiders breda form, alternativt att vi har en sjö betydligt närmare Nyköping än turistbroschyrerna säger. Fast sanningen är så enkel att Svanviken är väldigt vattenfylld just nu och Kilaån har svämmat över sina breddar flera gånger om.

Fast en badsjö hade annars varit efterlängtad. Vätan ute på markerna lockade inte bara fåglar. Jag hörde röster, men kunde inte lokalisera varifrån de kom…tills jag såg ett helt gäng med kanotister som utnyttjade chansen att träna i detta nybildade vattendrag.

Huruvida detta är tillåtet i ett naturreservat låter jag vara osagt, men visst stördes fåglarna som rörde sig ute i det blänkande vattnet. Att det var kallt och långt från vårlikt visade de mindre pölarna med vatten som alla var täckta av is i ganska spännande formationer.

Man kan inte lämna Lindbacke utan att ha med sig någon bild av de berömda enarna.

Så detta med fåglar. På markerna mellan Lindbacke, Svanviken, Stora Kungsladugården och Gumsbacken hade tusentals gäss landat och fler var på väg.

När dessa gick in för landning insåg man att flertalet av dessa kommer att befinna sig betydligt närmare bebyggt område i sommar. Vi som bor i Nyköping vet var och vi som bor i Nyköping är inte det minsta glada över det, åtminstone inte vi som uppskattar att ha picknick vid Vallarna eller ta en promenad i lätta sommarskor på gångstigarna kring slottet och hamnen.

Nej, så mycket mer än vår blev det inte på rundan. Inga småfåglar, ekorrar eller vårblommor syntes till under denna eftermiddagspromenad. Frusen och hungrig begav jag mig hemåt, men innan jag satte på linsskyddet på kameran tog jag den här bilden.

Vad har den med vårkänslor att göra? Inte ett förb….de dugg, men det är ett ganska spännande motiv. Ordet värme i värmeverket kanske ändå får symbolisera någon form av vårkänsla i detta inlägg.

Ett välkänt vårtecken

Långfredag och vi (frugan och jag) kunde sitta ute på altanen för första gången i år. I skydd från vinden och med solen i ansiktet var det ganska behagligt. En god middag bestående av lax på smördegsbotten och vitt vin till det. Därefter en stadig whisky, lite godis och nya avsnitt av världens bästa serie, Games Of Thrones.

På Påskaftons morgon vaknade jag tidigt och kände hur onyttig dagen och kvällen hade varit. Ganska märkligt hur dåligt samvete man kan få, trots att det man ätit och druckit varit till belåtenhet och värt varje tugga och varje klunk. Påskafton skulle fortsätta i samma stil. En tur upp på stan, lite inköp till dagens middag, en fika på välkänt café och sedan en eftermiddag på tu man hand med både sill, nubbe och annat som hör en traditionell påskmiddag till. Därför kändes det befriande skönt att ta en längre promenad mellan förmiddagens fika och eftermiddagens middag.

Promenaden togs till Lindbacke och förhoppningar fanns om årets första vårtecken. Lite kyliga vindar och ett kvicksilver som nätt och jämt nådde över nollan. Detta till trots ville jag komma hem med åtminstone en bild av en liten frusen Tussilago i dikeskanten.

Nja, vårtecken var det ont om. Det jag fick med mig hem var mest kala och spretiga träd som naket sträckte sina lika kala grenar mot skyn. Trots det lite kyliga vädret, var det förvånansvärt mycket folk som tog en promenad i detta sköna naturreservat.

Högt uppe i en en satt den här fågeln och höll utkik. Usel ornitolog som jag är, vet jag inte dessa namn, men ganska grann var den i alla fall.

Annars var det som sagt kala träd som dominerade bilden och inte de vårblomster man brukar kunna se. Fast visst, även kala träd har sin charm.

Några kor syntes inte till, bara spåren av fjolåret…om ni förstår vad jag menar. Hellre stelfrusna än färska, om jag säger så.

När jag satt på en sten och tog bilden av karet ovan, kom en familj upp bakom mig. De var på väg ut på Sörmlandsleden med riktning mot Kastellet i foten av Ryssbergen. Kan tyckas lite tråkigt att ta den promenaden så här års, men alla gör vi våra val. På senvåren och sommaren är den promenaden riktigt trevlig och är man på humör kan man fortsätta leden ändå upp till Ryssbergen och motionsslingorna i skogen. Vill man kommer man betydligt längre än så, men så långt har jag ännu inte promenerat.

Det som ändå var grönt, var alla de enar som kännetecknar Lindbacke.

Några andra vårtecken syntes inte till. Inga färggranna blommor, inga blommande buskar, inga ekorrar och egentligen inget ur den flora och fauna som håller till i naturreservatet, men…

I en slänt upptäckte jag ändå något mer färggrant än den torra, gula färg som just nu dominerar. En tistel vill jag kalla den och den var faktiskt välkommen som ett udda inslag i senvinterns karga natur.

Fast nu har jag ljugit lite för er. Visst tusan fanns det ett säkert vårtecken. De här…

Streck efter streck med gäss drog fram över huvudet på mig och landade ute på åkern mellan Gumsbacken och Lindbacke.

Ett givet vårtecken många gärna vill vara utan och detta gäller även mig. Jag förmodar att de redan stakat ut riktlinjen mot Vallarna och gräsplättarna intill hamnpromenaden där de gör sitt bästa för att reta upp folk med sitt kacklande och skitande.

Fast ett vårtecken är de likt förbannat.