2013 var jag, frugan, min syster och svåger på den grekiska ön Skiathos. Liten, men charmig och lugn.
Vi hade tur med vädret, inte i alla fall, utan verklig tur. Varma dagar med sol och bad. Ljumma kvällar på uteserveringar med god mat och dryck. Ett fint minne ni gärna kan läsa lite mer om på min gamla blogg.
Skiathos 2018 och det vore en ren lögn om jag sa att jag längtar dit.
Följande bildserie får väl sammanfatta en härlig vecka på Kreta.
”Våra parasoller”…
…och våra närmsta grannar.
Huvudet måste skyddas i sådan värme som var, så jag undrar varför frugan lade sin nyinköpta hatt på fundamentet?
När t.o.m. hästar begriper att skydda det viktigaste.
Så gick vi då från sommar och rakt in i hösten…
…och efterlämnade vågor som slog in mot den glödheta sanden.
Blomsterprakt precis utanför vår altan.
…men fråga mig inte vad detta är?
Hotellet egen drink, Ibiscos Special, som var läskande god. Vad den innehöll minns jag inte och jag lovar att det bara blev en sådan…och några andra under hotellets happy hour. Jag erkänner….
Som sagt. Underbara solnedgångar och soluppgångar…
..som bara blev vackrare ju senare dagen led.
Man behöver ju inte sola och bada för att må bra i solen.
Det fanns en del shopping, faktiskt ganska mycket. Som denna butik där alla kläder gick i svart och vitt.
Det här med pool när det finns ett härligt hav bara några meter bort, är inget för mig. Fast en och annan bild går det väl att knäppa.
En härlig vecka gick fort i trevligt sällskap. Vi får väl tacka frugan som valde Rethymnon på Kreta som mål på sin 50-årsdag.
Vi bokade bara en utflykt under vår vistelse på Kreta. Vistelsen som sådan skedde med vänner från olika generationer och var främst en hyllning till frugan som firade sin 50-årsdag. Därför var utflykter som kanske inte var anpassade för alla i sällskapet inte av högsta prioritet.
En blev det som sagt och tidigt på morgonen blev vi upphämtade av bussen utanför hotellet. Vi for in i en soluppgång som fick himlen och morgondiset att skimra i rosa, orange och andra färger. En oerhört vacker syn som helst bör upplevas i verkligheten och inte genom ord på en tämligen anonym blogg.
Cirka 90 minuter tog resan och den företogs på slingriga vägar mellan höga berg vars toppar sträckte sig mer än 2 000 meter upp mot himlen, djupa dalar och Medelhavets blå vatten som följde oss genom hela färden. Trots det vackra scenariot lät jag kameran ligga kvar i knät och detta med vetskapen om att det sällan blir bara att ta bilder genom ett smutsigt fönster i ett fordon som både svänger och kränger. Kanske att jag så här i efterhand ångrar mig lite, men bara lite…
Snart skymtade staden Elounda nedanför bergen och stans vita byggnader sträckte sig ut mot det lockande vattnet. Elounda kommer jag till senare, för det var ut på vattnet vi skulle.
Inte så långt dock. Cirka 20 minuter tog båtresan innan vi var framme vid dagens huvudattraktion. Ön Spinalonga, även kallas ”Spetälskeön”.
Turistmagneter är nu turistmagneter och trots den arla morgontimman (nåja, klockan han bli drygt 09:00 innan vi var ute på ön) var vi varken ensamma eller först.
Med på resan hade vi en kvinnlig guide. En grekiska som talade mycket bra engelska, så att vi som är någorlunda kunniga förstod vad hon sa. Lite svårare för lite äldre skandinaver dock. Hon var oerhört engagerad, mycket kunnig och berättade med stor upplevelse om ön och dess både spännande och tragiska historia. Kanske hon levde sig in lite för mycket, då informationen blev i mastigaste laget.
Därför har jag googlat lite och tänker återge lite av det hon berättade och det jag hittat. Det ska sägas att det blir en kort resumé och vill ni fördjupa er i ön Spinalonga får ni själva chansen att googla och se filmer på Youtube.
Spinalonga, eller Kalidon som ön egentligen heter, betyder ”lång tagg” på språket man talade när ön togs i bruk, venetianska.
Området där Spinalonga (jag använder det ordet) ligger var länge avfolkat, beroende på de ständiga räder som arabiska pirater utförde. I mitten av 1400-talet kom dock venetianarna till området och de började anlägga saltdammar, vilket fick folk att så småningom flytta dit. P.g.a. piraternas ständiga hot, började man på 1570-talet att bygga en befästning på ön. 1669 hade osmanerna (turkarna) erövrat Kreta, men Venedig som tidigare styrde ön fick behålla tre små öar i östra Kreta för att ha som baser på sina handelsrutter. Spinalonga var en av dem.
1715 föll dock de tre öarna i osmanernas händer och de började genast riva fortet på Spinalonga. 1903 lämnade de sista turkarna ön som då började användas för andra ändamål.
Spinalonga blev en spetälskekoloni dit man förde spetälska från hela Grekland. Här tar min resumé slut, för jag kan inte på några vis återberätta de spännande historier som vår kvinnliga guide förtäljde oss. Verksamheten, som var en av Europas sista spetälskekolonier, pågick till 1957 när den siste spetälske fick bege sig från ön. Nja, inte den siste. En man valde att stanna kvar på Spinalonga. En man som inte hade någon familj, inga släktingar och som var så illa däran av sin sjukdom att han insåg att livet utanför murarna skulle bli omöjligt att leva.
Tänk vad dessa murar skulle kunna berätta.
Vilka människoöden har inte levt på ön, vilka tragedier har inte utspelats, vilka hjältar har inte satt sina fötter på de stenbelagda gatorna och vilka sorger har inte ekat mellan väggarna…
Spinalonga återfinns numera på UNESCOS världsarvslista och av den anledningen försöker man återuppbygga stora delar av ön och visst har tidens tand tärt på ön.
Så många spännande byggnader att undersöka och fördjupa sig i, men det blev lite snålt om tid så detta hanns inte med. Ett litet museum finns också i nära anslutning till entrén, men det valdes bort p.g.a. tidsbristen. Tidsbristen som tillkom som en kombination av vår guides stora engagemang och vår klantighet då vi missuppfattade tiden med 30 minuter.
Det blev en snabbis in i den lilla kyrkan, uppför trapporna till sjukhuset och förbi bostaden där Spianlongas advokat och läkare bodde.
Sedan var det bara att bege sig genom gången till entrén och ut till de väntande båtarna.
Innan vi lämnade Spinalonga för gott, tog båten oss med på en tur runt ön som inte är mer än 400 m lång och 200 m bred.
Tillbaka från turen till Spinalonga, bjöds vi på trerätters middag på en restaurang intill båtbryggan. Därefter hade vi cirka 40 minuter som vi kunde spendera fritt. Några passade på att bada, andra tog chansen att se sig omkring i den lilla staden Elounda där vi befann oss. Vi tog chansen att se oss omkring.
Elounda finns det i sig inte mycket att orda om. Staden i sig har tusentalet fast boende, men mångdubblar sitt invånarantal under högsäsongen. Staden ligger väldigt vackert med höga berg på ena sidan och Medelhavet på den andra. Man kommer också till staden genom en slingrande brant väg nedför bergen, från vilka man har en vidunderlig utsikt.
En sak som ändå skiljer Elounda från övriga städer på Kreta, är att här finns en stor andel femstjärniga hotell som gör staden till en av de lyxigaste i hela Grekland. Därav kan man möta celebriteter som filmstjärnor, idrottsstjärnor, rockstjärnor, kungligheter och andra högdjur på gatorna. Vi gjorde det inte…tror jag. Emellanåt hålls också olika internationell toppmöten i staden.
Vill man se riktiga sevärdheter, finns bara denna kyrka i själva staden…
…men beger man sig lite upp i bergen ovanför staden finns en av världens mest heliga grottor, Dikteon-grottan som ligger på 1 000 meters höjd. Här sägs enligt mytologin att guden Zeus föddes och inne i grottan kan man se ett mystiskt grönskimrande ljus som ingen kan förklara. Se bild
Annars handlar mycket om sol & bad, precis som på de flesta orter längs Kretas kust.
Grekiska är varken lätt att förstå eller tyda. Vad som står på skylten nedan har jag inte den minsta susning om. Misstänker ändå att det har att göra med alla nakna kvinnor som låg och solade och som log så snällt när jag gick runt med kameran.
Vi avreste från Elounda, men tog oss inte så långt innan vi svängde nedför bergen och mot staden Agios Nikolaos.
Staden är något större är Elounda och lever också den på turismen. Fast här dominerar ryssar, vilket inte minst märks i butikerna där man säljer svindyra pälsar. Vilken normal människa köper päls i ett land där temperaturen klättra upp mot 40° och sällan under 20?
Staden är annars mest känd för den mycket lilla sjön Voulismeni, som ligger mitt i staden och statyn Moder Europa.
Staden är mycket kuperad. Vill man ta sig från hamnområdet till övriga staden är det branta backar att köra uppför och lika branta trappor att gå.
Stoppet i Agios Nikolaos var inte så långt och vi hann bara strosa lite och ta varsin drink, innan färden mot Rethymnon återupptogs. Lika långt tillbaka, lika storslagna vyer, men lite tröttare. Läs gärna vidare, för…
…två filmer från och om Spinalonga har jag funnit mer intressanta än andra. Se dem gärna.
Nästa film är på grekiska, men klicka på kugghjulet (inställningar), välj Undertexter, Översätt automatiskt och sedan svenska.
Det var vårt andra besök i detta land och det andra besöket på en av de hundratals öar som illustrerar en av världens vackraste skärgårdar.
Förra besöket var på den mindre och kanske något charmigare Skiathos. Årets besök, som tillkom för att fira frugans 50-årsdag, var på den betydligt större och mer kända ön Kreta.
Bodde gjorde vi på hotellet Ibiscos Garden i Rethymnon
Ett trevligt litet hotell och framför allt barnvänligt. Vi hade två barn, två och fem år gamla, med i resesällskapet och det fanns något för dem att sysselsätta sig med under hela dagarna. Den äldre generationen var i det avseendet inte lottlösa den heller, fast genom andra aktiviteter.
Ibiscos Garden är förvisso inte märkvärdigare än andra hotell i samma prisklass. Man vet vad man får helt enkelt. Det som skiljer hotellen åt är ofta läget. Det här hotellet ligger strax nedanför ett berg och det finns ingen bebyggelse bakom. Däremot ligger det intill en liten, men väldigt trafikerad väg som man måste ta sig över när man ska till stranden. Trafiken hörs dock inte, om man nu inte får rummen på gaveln ni ser till vänster på bilden ovan. Lite drygt 100 m har man till stranden, ett antal hundra meter till själva stadskärnan, men både butiker och restauranger finns inom vänligt gångavstånd för både gamla och barn.
Havsutsikt då? Nej, om man nu inte bor på någon av de översta våningarna eller i de två byggnader som ligger högst upp i backen. Hotellet består av flera byggnader, varav butik, bar, restaurang och den stora poolen ligger i de två nedersta.
Inte så mycket mer att säga om hotellet. Trevligt som sagt, välskött och ett tämligen bra läge.
Om Staden Rethymnon finns mer att berätta. Det är Kretas tredje största med sina cirka 40 000 invånare och ligger på den norra sidan av ön, ganska mitt emellan de två största städerna Chania och Heraklion.
Bilden nedan föreställer Rethymnons stadsvapen.
Den trafikerade gata som går framför hotellet är också huvudgatan som går från väster till öster. Annars är det förstås strandgatan som trafikeras mest, fast då mer av taxibilar, bussar, hyrbilar, turistfordon och en o annan lokal bil eller motorcykel. Stoppskyltar, hastighetsskyltar och trafikljus respekteras inte alltid, så det gäller att se upp när man ska gå på övergångsställen.
Annars är förstås den gigantiska stranden stadens mest kända del. Den är lång och kantas av butiker, barer och restauranger. Det verkar blåsa ständigt och gjorde så varje dag vi besökte den, ibland mer och ibland mindre. Det gjorde inget, tvärtom då det fläktade skönt i kontrast till den varma luften. Dessutom utgör höga vågor en förnöjelse för både gammal och ung.
Skulle jag uppskatta, skulle jag uppskatta att stranden är 4-5 kilometer lång och längs hela vägen står solparasollerna på parad, olikfärgade efter de ägarna. Blått och orange var färgerna på parasollerna vi utnyttjade.
Till marinan, gamla stan och själva centrum var det en promenad på cirka 1 kilometer. En promenad som för min del innebar en nyduschad, men kropp och rena kläder med svettfläckar som lyste mörkt på de ljusa kläderna. På vänstra sidan vägen kantades trottoaren av barer, restauranger, inkastare, butiker och den undvek man i största möjliga mån. På andra sidan låg den betydligt lugnare och trevligare strandpromenaden, vilken vi tog de gånger vi besökte den livligare delen av Rethymnon.
Gamla stan tänker jag inte orda så mycket om nu, den delen får ett alldeles eget inlägg. Kan nämna att man kommer närmare det riktiga Kreta om man besöker den norra delen av gamla stan, än den södra och framför allt jämfört med den turistanpassade delen. Hamnen nedanför gamla stan kantas av restauranger som främst har nyfångad fisk på menyn, men ska man äta lite billigare ska man bege sig ut bland gränderna. Min syster och svåger tror jag inser detta idag. Utsikten och inramningen är det dock inget fel på.
Det är kuperat i Rethymnon, vilket inte minst märks i just gamla stan. Fast i andra städer vi besökte var det än värre och inget för människor med dålig ork och onda knän. Fast nu behöver man ju inte ta sig till just de delarna av städerna. Gatorna kring stränderna och shoppinggatorna räcker bra.
Många länder har något vi i Sverige saknar. Ett folkliv, där den inhemska befolkningen umgås ute istället för att sitta ensamma hemma. Gammal och ung umgås under trevliga former och det känns betydligt mer gemytligt än i Sverige där vi är ganska generationshämmade och hemmasittande.
Tyvärr hade jag inget stativ med, så en vy över vattnet blev till ett rejält misslyckande, vilket även en hobbyfotograf vågar erkänna. Fast i konstnärskretsar skulle motivet säkerligen belönas med tummen upp och ryggdunkningar.
Gamla stan är ett virrvarr av smala och mysiga gränder. Jag återkommer som sagt, men visar redan nu hur det kan se ut när mörkret sänkt sig.
Fortezza är ett gammalt fort som uppfördes 1573 av de venetianska ockupanterna och är en av stans stora sevärdheter, både under dags- och kvällstid. Upplyst ligger det där längst ut på udden och dit återkommer jag i kommande inlägg.
Från vägen som går runt fortet kan man se ut över bergen och Medelhavet. Dit gick man gärna om man vill se solnedgångarna över Rethymnon, för de var verkligen magiska. Lite möda och mycket svett, men det var värt varje steg och liten svettdroppe.
Fast från en av våra favoritrestauranger, inte långt från vårt hotell, var utsikten knappast sämre när vi intog en god middag som slukades tillsammans med ett par kalla Mythos och den efterrätt med tillhörande Raki eller Ouzo man alltid bjöds på.
Så långt om hotellet och staden, men förutom gamla stan, stranden och fortet finns annat att se för den mer nyfikne och kulturintresserade.
Vid fortet finns också ett arkeologiskt museum med fynd som sträcker sig tillbaks till romartiden. I utkanten av gamla stan finns också ett historiskt museum med över 5 000 objekt. Här visas lite modernare objekt från 1700-talet och fram till våra dagar. En stor utomhusbiograf finns i gamla stan. Fast passa er. Utländska filmer dubbas på grekiska och en liknande bisarr upplevelse hade vi i Mexiko, när vi på rummet skulle se en klassisk Clintan-film, dubbad till franska och med textad på spanska. Det finns också religiösa byggnader, allt från kristna kyrkor, kloster till moskéer. De flesta uppförda av olika ockupationsmakter som genom åren sett Kreta som sitt.
Kreta blev självständigt först 1898, då man också valde att tillhöra Grekland framför Turkiet eller någon annan av de muslimska staterna vid Medelhavet.
Vill man hyra bil finns det också kulturhistoriskt intresse att finna en bit utanför själva Rethymnon. Det gjorde inte vi och så vidare kulturella var vi överhuvudtaget inte under resan. Bara lite och till det återkommer jag också.
Fast nästa inlägg handlar om dramatik, något vi fick erfara på hotellet.
