Har man inget direkt för sig så går man ned till Nyköpingsån och tittar på fåglar. Det är precis vad jag gjorde när frugan var upptagen med annat. Här behövs inga långa utlägg, utan bara ett konstaterande att bilderna i detta bildspel togs under ett par timmar på sträckan Nyköpingshus – Storhusqvarn.
En lagom lång promenad är den som går på bägge sidor av väg 53 mot Oxelösund.
Det är en cirka 8 km lång sträcka, beräknat från och till bostaden. Först går vi över viadukten, förbi Teaterparken, Fruängsgatan ned, förbi butikerna på i Spelhagen och mot Arnö. Det här är en sträcka jag går till jobbet varje dag och den har jag egentligen sett nog av.
Bron över Kilaån är ett givet stopp på vägen, inte minst för att man kan fånga utsikten under olika årstider och väderförhållanden. Dagen till ära lystes morgonen upp av solen och när den just nådde över trädtopparna på Arnöhalvön dränkte den hamnen med sina strålar.
Nere till vänster i bild, står en häger och blickar in i vassen. På vad kan man undra?
Jag trodde först att Nyköping hade en häger som flög omkring runt Nyköpingsån, men det har visat sig att det finns ett stort antal till många fotograders lycka.
Arnö pågår annars en förvandling som heter duga. Jag läste i SN för en tid sedan att målet med Arnö är en framtida befolkning på runt 20 000. Det skulle innebära att man hunnit knappt halvvägs och åker du igenom området kanske du undrar hur detta mål ska vara möjligt att nå? Nu är det så att när politiker äntligen beslutar något får inget vara i vägen och redan nu ser vi hur naturen fått ge vika för nya och dyra bostäder, inkluderat delar av Sörmlandsleden. Snart nog lär bebyggelsen gränsa Linuddens naturreservat och hur detta kommer att tas emot av områdets djur och växter återstår att se.
Personligen är jag emot denna exploatering. Vill nu kommunens politiker nå målet på 75 000 invånare, finns det mindre orter att sprida ut detta mål på. Varför koncentrera alla satsningar på ett fåtal områden och låta kommunens övriga invånare finansiera detta?
Nej, sträckan från bron till järnvägsövergången mitt emot S:ta Katarina kyrka avverkar man gärna i rask takt.
Motljus är alltid en utmaning.
Har man väl hunnit gå över väg 53, blir promenaden mer intressant. Sträckan från järnvägsövergången till den stora riksvägen var förr en genomfartsled där även bilar kunde passera. Detta minns jag från tiden Arnö bara var några få byggnader ut mot Kuggnäs.
En gammal skylt pekar ut riktningen mot stan tillsammans med en inte lika gammal fru. Ja, det är fejkat.
På andra sidan Nävekvarnsvägen går vägen på gammal mark. På de ställen där asfalten gett vika, ses spår av den gamla kullerstensväg som passerar förbi Arnö gård. Här i trakterna brukar jag och min kamera gärna vistas. Inte bara p.g.a. de gamla byggnaderna, utan också p.g.a. djurlivet och naturen.
Så här på vintern är det kanske inte idealiskt att fånga djur och växter på bild. De kala träden och de skuggor de kastar över åkrarna fick bli dagens enda bild från området.
Snart var vi åter framme vid Kilaån, fast på andra sidan väg 53.
Ryssbergsbackens konstgjorda snö lyste vitt i en annars ganska färglös natur. Snacka om att varje vinter tvingas kämpa mot den alltmer nyckfulla naturen. Natursnö är numera en ganska sällsynt vara i trakterna runt Nyköping.
I backspegeln lyste solen upp vägbanan och skapade därmed ett ganska behagligt och fotogenetiskt ljus.
Som sagt, cirka 8 kilometer blev det och detta på en väg som bjuder på allt från nybyggda bostäder till åar och gamla kullerstensvägar. Fast det är på våren och sommaren denna sträcka visar sig från sin bästa sida…förutom då den trista sträckan från Kilaån till järnvägsövergången.
Det finns väl inte så mycket att säga, mer än fåglar…
Efter bilderna, en klassiker på temat.
Ready To Take Of
Hmmm….tomt på berget idag.
Ska man svärma i månskenet bör man vara två.
Troligen på väg till andakten.
En av Nyköpings största turistattraktioner. Det jag trodde var en häger, har visat sig vara flera.
Så klassikern vi alla minns.
Ibland tar jag med mig kameran till jobbet och tar en tur genom stan innan jag går hem. Det här var en sådan dag och den uppmärksamme noterar säkert att veckans kalla och fina förvinterväder saknas på bilderna.
Det stämmer. De här bilderna togs förra veckan och har bara legat och mognat i bildmappen. Lite mildare, lite mulet, men en icke desto mindre trevlig promenad genom vår vackra stad.
Med tanke på förutsättningarna tänkte jag först ta alla bilder i svartvitt…
…men ångrade mig, då höstens fina färger fortfarande avspeglade sig i omgivningen.
Eftersom jag jobbar bara ett hundratal meter från Nyköpingshus, brukar det av naturliga skäl vara där jag tar upp kameran. Slottet har fotats ur alla möjliga vinklar, under alla årstider, tidpunkter på dygnet och i olika väder. Skulle tro att alla Nyköpingsbor med kamera har minst en bild på denna turistmagnet, men ändå fascinerar och inspirerar dessa byggnader.
Ibland kan man också hitta motiv om man står vid slottet och vänder kameran åt andra väderstreck. Som här när de gulnande löven inramar en av stans mest spektakulära och omdiskuterade byggnader.
Fast på dagordningen stod en tur runt slottet och ett förevigande av byggnaden ur olika vinklar. En av de som kanske fotats allra minst, åtminstone om man tittar i sociala medier, Instagram, bildbloggar och andra forum där bilder från Nyköpings läggs ut.
Därefter den bild som kanske är vanligast i folks fotoalbum. Här gick jag ned för trapporna framför NK-villan och försökte smyga så när vattenbrynet det gick. Som en f.d. fotbollsspelare som bara såg ordet stretching i tidningen, gör sig den självförvållade stelheten sitt och närmare vattnet än så här kom jag inte.
På andra sidan Östra Trädgårdsgatan ligger konstnärsområdet Bryggeriet och nedanför Bryggeriet rinner Nyköpingsån och i Nyköpingsån står en annan turistmagnet i ur och skur.
Den här hägern fascinerar många där han/hon står och spanar efter byten att inmundiga till frukost, lunch och middag. Många är de som plockar upp mobilen, digital- och systemkameran för att ta bilder på fågeln där den står och villigt poserar. Jag har lärt mig av vänliga besökare att det finns fler hägrar i området runt hamnen och Nyköpingsån. Den här dock den som syns mest och bäst.
Följer man den trevliga promenaden längs ån, kommer man så småningom fram till Storhusfallet och den lilla Sågarbacken. Här gick en annan fågel och pickade i marken efter mat. En fågel man antingen gillar eller ogillar.
Vid Storhusfallet står två statyer, välkända av alla. Bronsstayn ”Pilten” av Bie Norling är kanske den mer kända och beskådade. Mest beroende på att den stått där, strategiskt och lättillgängligt sedan 2002.
Lite längre ned i backen och mer svårtillgängligt sitter stenstatyn ”Näcken” och filar på sin fiol utan stråke. Man ser den bäst under höst och vinter när växtligheten runt honom är mer gles än under vår och sommar.
Visst ser det ut som att han tänker ”Vad f*n vill du?”
Vid Storhusfallet hittar man förutom alla dessa änder, också en annan omdiskuterad fågel. Jag tippar att merparten finner den oerhört irriterande, men ser man den på nära håll är den egentligen ganska vacker.
Från Storhusfallet och Sågarbacken (orsaken till dess namn hittar du i slutet av inlägget), bar det av till centrala Nyköping. Kanske jag hade otur, men jag tror knappast det finns ett centralt torg någonstans i Sverige som kan vara lika ödsligt som det i Nyköping. Här passade en bild i svartvitt väldigt bra.
Det blev en liten omväg hem och strax intill restaurang Crazy Cow råkade jag kasta ett öga in på en av alla de oerhört mysiga innergårdar som finns i stan. Här kan man tänka sig att bo, eller hur…?
På väg upp mot lasarettet passerade jag en annan väldokumenterad byggnad. Inte Korskyrkan intill Brunnsgatan som är ganska steril i sin utformning, utan det gamla Tingshuset. Försökte mig på en något annorlunda bildvinkel som sticker ut från alla de jag tidigare tagit.
20 minuter senare var jag hemma och tog där den sista bilden på denna eftermiddagspromenad. En vänlig arbetskamrat lärde mig att den heter Vädd, en växt jag aldrig hört talas om.
Så till detta med Sågarbacken.
Mest känd är denna lilla park för det monument som restes till minne av Anna Lindh som bodde bara hundratalet meter härifrån. Som så ofta finns det skitstövlar som inte klarar av att se skillnad på ditt och mitt och inte mindre än två gånger vandaliserades monumentet innan man beslutade att det skulle flyttas till Culturum.
Bilden (från Nyköpings kommuns bildarkiv) bakom denna länk är från 1941 och på den ser ni orsaken till parkens namn. Till höger på bilden ses den gamla Ekmöbelfabriken och intill den ligger sågen där virket förädlades. Samtliga dessa byggnader är borta sedan länge och åter en gång får man tillfälle att fundera över varför styrande politiker inte hade viljan och intresset att bevara industristaden Nyköping på ett bättre sätt. Snacka om turistmagnet.
Nyköping har en turistmagnet. Jag förvarnade om denna i det förra inlägget. Den ses oftast intill Bryggeriet, men ibland kan den också skådas uppe vid Storhusfallet och nere vid småbåtshamnen.
Trots att den förmodligen inte förstår det, röner den stort intresse hos förbipasserande. Såväl stadsbor som turister från när och fjärran beskådar den och inte sällan får den vara med på bild.
Jag talar om…
…hägern förstås.
Om det är en hane eller hona har jag ingen susning om, men den står där trofast och spanar efter småfisk som simmar förbi. I ärlighetens namn vet jag inte om det finns fler hägrar i inom stadsgränsen, eller om det är denne som rör sig mellan hamnen och Storhusqvarn. Det är i alla fall nedanför Korsbron och Bryggeriet man allt som ofta finner den.
Ibland tar den några steg fram i forsens brusande vatten. På jakt efter bättre läge eller bara för att röra lite på sig?
Lite platsskifte skadar inte och blir man alltför stel mellan varven är lite gymnastikövningar på sin plats.
Sedan står vi där igen, tillsynes stilla och bara väntar.
Så kan man ju putsa fjädrarna för publiken.
Givetvis kan man skratta åt alla människor som står som fån på bron och glor på en ensam fågel i vattnet.
Fast sedan händer det grejor. Något blänker till i vattnet. Lite positionsskiftet igen…
…och.
Jodå, han/hon fick sin fisk till slut och turisterna kunde äntligen röra sig mot andra mål.
