Black Betty

New York-bandet Ram Jam hade en kort karriär åren 1977 och 1978 och gjorde väl egentligen bara en låt som uppmärksammades.

Black Betty heter den och återfanns på debutplattan. Hit-låten har sedermera sett ett antal band följa upp den i olika coverversioner. Två av medlemmarna är idag döda, men låten Black Betty lär förbli odödlig hos människor som gillar lite tyngre rock.

Ett av banden som gjort en cover på Black Betty är svenska Electric Boys. Tyvärr gjordes ingen video till låten och jag hittar heller ingen liveinspelning, så ni får nöja er med låten som tonsätter bilden av bandet anno 1994.

Nedan ser ni videon till Ram Jams original, därefter Electric Boys version och sedan en liten omröstning.

Dream Theatre

Dream Theatre (Drömmarnas teater) är ett band från USA som spelar vad man kan kalla progressiv hårdrock.

Hårdrock är för många som inte är insatta ofta förknippat med skrik, skrän och ett jä*la oväsen. Fel, fel, fel som Brasse skulle ha uttryckt det. Vi som är mer insatta och vuxit upp med hårdrock vet att få musikstilar är så mångfacetterad som just hårdrock. Här finns hela skalan från den riktigt snabba rocken som får punkare att framstå som balladsångare och här finns ballader som skulle få din svärmor att smälta.

En sådan är ”Wait For Sleep” med Dream Theatre. En förvisso kort låt, men ett utmärkt exempel på den hårdrock många inte känner till. Personligen har jag många sköna minnen av just den här låten, utan att närmare gå in på vad jag menar…

Varför inte skicka länken till tvivlare i din bekantskapskrets. De kanske lyckas med det som jag och många av mina vänner gjorde i yngre år. Bevisade att hårdrock är så mycket mer än det man tidigare trott.

The Sweet

Den första hårdrockplatta jag önskade i födelsedagspresent var ”Desolation Boulevard” med The Sweet.

The Sweet som också blev mina första hårdrocksidoler. Långt hår, glittriga scenkläder och en betydligt tuffare framtoning än dansbanden jag började lyssna på genom Svensktoppen.

Saker förändras med tiden, en del till det bättre och annat till det sämre. En sak som definitivt blivit bättre är min musiksmak. Bilden nedan visar den första egna skiva jag ägde och det med bandet som var mina favoriter i några år. Brrrr….

5267f7e97a567074753903fbc1b6ff82

The Sweet har förlorat två av sina medlemmar, sångaren Brian Connolly och trummisen Mick Tucker. Basisten Steve Priest och gitarristen Andy Scott lirar fortfarande i varsin egen version av The Sweet, Scott i Storbritannien och Priest i USA.

De lever idag på hårdrockens baksida och kommer aldrig att nå upp till de nivåer och den popularitet som originalet och bäst hade nog varit om de begravt bandnamnet tillsammans med sina två avlidna bandmedlemmar.

Här är i alla fall en av de bästa låtarna från nämnda platta, ”The Sixteens” från 1974. Långt innan musikvideon gjorde entré i var mans hem…

The Day The Earth Caught Fire

Original eller cover, det är frågan?

Oändliga coverversioner har gjorts på låtar som rönt uppmärksamhet genom åren. Vissa har varit en blek kopia av originalet, andra har varit bättre än föregångaren.

En låt som var mäkta populär när den släpptes, är ”The Day The Earth Caught Fire” med brittiska City Boy.

Bandet bildades tidigt 70-tal och spelade då en musik som influerades av folkmusik och under ett annat namn, Back In The Band. Efter några år utan större framgångar släpptes 1978 en platta med delvis nytt sound och inriktning och från den plattan kom bandets första megahit, 5.7.0.5.

Den riktiga succén kom dock på nästa platta, när titellåten ”The Day The Earth Caught Fire” åter tog dem upp på den brittiska 10 i topp-listan. Då hade bandet flyttat till USA, men succén blev kortvarig. 1980 splittrades bandet.

Själva låten kan beskrivas som en melodiösare version av hårdrock och är långt från den akustiska folkmusik som inledde bandets karriär. Se och lyssna…

En sån bra låt får givetvis andra att göra covers på den. Flera har gjort det, bl.a. svenska Lion’s Share. Här hör vi dock en version som framförs av den norska storsångaren Jörn Lande och hans band Jorn.

Vilken version som är bäst är upp till var och en att avgöra. Därför lägger jag in en omröstning, så ni besökare själva får avgöra.

Neon Rose

Ett av de första svenska hårdrockbanden var Neon Rose.

Neon Rose var också ett av banden som öppnade mina ögon för hårdrocken och jag nästan rodnar när jag tvingas erkänna att Sven-Ingvars var mina favoriter innan den tyngre rocken klev in på scen.

Neon Rose låg i träda under många år. Nu är de tillbaka med gitarristen/sångaren Piero Mengarelli som enda kvarvarande originalmedlem. En ny platta sägs vara på gång och i sommar spelar de på Sweden Rock. Här ses de bl.a. i en spelning på Debaser i Stockholm nu i år. En jobbarkompis var där och vittnade om en fullsatt lokal och bra stämning. Bådar gott.

Ett smakprov från kommande platta finns också med, samt en hel del gamla godingar.

Ps. Originalsångaren Roger Holegårds bror Hasse, bodde under något år i Tystberga och var en stabil mittfältare i Tystberga GIF.