Jag tänkte frångå principen att illustrera min vardag i bilder och ord. I det här inlägget blir det bara ord och inga bilder, förutom den här.

Den får symbolisera de händelser som utspelats i min vardag. Det handlar om tävlingsdjävlar, smärta och ett o annat fniss.

Tävlingsdjäveln finns nog hos oss alla. Oavsett om det är en tennismatch mot bästa vännen, kortspel med de närmsta samlade eller ett onlinespel i mobilen vill man bara vinna. Man vill vinna så gärna att förnuftet gömmer sig bakom närmsta hörn när tävlingsdjäveln kommer traskande med rak rygg. Det här inlägget handlar om just detta och i huvudrollen återfinns jag själv, min bror, min syster och några andra.

Vi börjar för ett antal år sedan. Vi var ett gäng kompisar som under några år träffades vid flera tillfällen för att tävla i en 5-kamp med grenar vi själva valt ut. Givetvis på lek och med en avslutningsfest där god mat och dryck intogs tillsammans med glada skratt och minnen från grenarna vi tävlat i. En delgren i denna tävling var simning i form av en stafett. Tävlingen avgjordes i Sunlights lilla 25 meters-bassäng och fick ett snöpligt slut för ett av lagen.

Tävlingen var simpel. Först i mål fick x antal poäng och sedan i fallande skala till laget som kom sist och därmed kammade hem 0 poäng. Klara, färdiga, gå och de första simmarna for iväg med varierande simstilar som nog skulle uppfattas som ganska suspekta i en tävlingssimmares ögon. Aj-aj-aj hördes från en av banorna innan den tävlande ens hade vänt vid den andra änden av bassängen. Kramp! Den tävlande lyckades hålla huvudet ovan vattnet, men kved högljutt så att det ekade i simhallen. Han kom ingen vart, varken fram, bak eller upp på säker mark. Lagkamraten, min bror, kastade sig i vattnet för att ta upp kampen med övriga lag, väl medveten om att hans lag låg ohjälpligt sist p.g.a. kompisens tillstånd. Det gick bra fram till vändningen och bror sprattlade på bra för att åtminstone hinna ikapp simmaren närmast. Aj-aj-aj hördes direkt efter vändningen. Kramp! När övriga lagen klappade kaklet för sista gången stod två deltagare från samma lag och kved en bit ut i bassängen. Kramp kan göra fruktansvärt ont, men det fanns nog ingen förutom de två lagkamraterna som inte skrattade högt, men hjärtligt. En historia som det berättas om än idag.

Nästa episod utspelade sig i somras och här var lillasyster involverad i en annan incident som det talas vitt om i våra kretsar. Frugan och jag hade varit och ätit mat på en av Nyköpings restauranger. Vi hade kontakt med syster och svåger som satt på en av de andra och vi bestämde oss för att träffas på den tredje för att tillsammans ta några glas öl och vin. Det blev inte bara några glas, fast å andra sidan är allt relativt. Lite senare på kvällen skildes vi åt. Frugan och jag tog cyklarna och trampade hem. Syster och svåger lockades av ropen från en son som tillsammans med vänner festade runt på den fjärde restaurangen.

På kvällen dök det upp en bild på Instagram. En lillasyster med blodigt och blåslaget ansikte. ”Helvete” tänkte jag och var på väg att ringa runt till vänner för att samla dessa och hämnas på de som slagit henne. Så var nu inte fallet. Syster och svåger insåg nog inte att 30-åringar klarar att festa lite bättre än deras föräldrar. Av dessa ord förstår ni nog att det blev några eller möjligen många glas för mycket på den fjärde restaurangen. På morgonen fick vi veta orsaken till det blåslagna ansiktet. Både syster och svåger hade den goda smaken att inte cykla hem, utan gick med cyklarna vilket är förnuftigt efter en kväll på stan. Nu bar det sig inte bättre än att syster ramlade med cykeln och stöp på näsan och med sig i fallet drog hon svågern som givetvis också stöp i marken med näsan före. Man ska givetvis inte skratta åt andras olycka, men än idag fnissas det ganska högt åt den bild som skickades runt till vänner och som visade två personer i sina bästa år med blåtiror, rivsår och andra märken i sina ansikten. Vad lär vi oss då av detta? Jo, att bära cykelhjälm när man går med cyklarna hem från krogen.

Det var lillebror och lillasyster som skapat rubriker vi kommer att minnas och skratta åt länge.

Jag då? Har inte storebror varit med om något liknande? Självklart och vad får ni läsa om i episod tre.

Vi tre syskon och våra respektive hade en egen liten 6-kamp för några år sedan, där par tävlade mot par och där alla fick hitta på varsin gren. Min brors flickvän valde badminton då hon i många år hade spelat detta tillsammans med väninnor. Sagt och gjort. Vi bokade några banor nere i Gumsbackens sporthall. Det var ett bra antal år sedan jag spelade badminton och ovanan märktes redan på uppvärmningen inför min första match. Jag förlorade dock den mot just brorsans flickvän och tävlingsdjäveln i mig kände sig inte nöjd. Nu var det revansch som gällde, men innan jag fick den hördes aj-aj-aj från banan bredvid. Jag tittade och såg frugan halta ut på sidlinjen med grimaserande min. Om det var muskelbristning eller en rejäl kramp minns jag inte. När jag såg att hon ändå tog det med ett leende kunde jag inte undanhålla en liten elak, men hjärtlig pik. Hon skadade sig i matchen mot min svåger och det var han som stod näst på tur för mig. Nu kände jag mig varm i kläderna och hela kroppen vibrerade av revanschlusta efter förlusten mot min bros flickvän. Det började bra och jag höll jämna steg med svågern. Min strategi gick ut på att trötta ut honom med växelvis korta och långa bollar. När det kändes som bäst och jag började hitta formen, så…aj-aj-aj. Nu var det min tur att halta ut från plan med en muskelbristning eller möjligen en rejäl kramp.

Det blev inga fler matcher för frugan och mig och därför kom vi ohjälpligt sist i denna gren. Senare på kvällen skulle vi träffas hemma hos bror och hans flickvän för att inta middag. Jag tror att alla som såg mig och frugan halta genom stan på samma ben fick sig ett gott skratt. Det var lite Monthy Python över det hela när vi tog oss fram på Nyköpings trottoarer med en stil som bara John Cleese kan efterapa.

Vad lär vi oss då av detta? Jo, att badminton är en farlig sport.