Stefans betraktelser från den vackra stad vi bor i, eller den första riktiga vårpromenaden. Rubriken skulle kunna förlängas, men jag nöjer mig med en sammanfattning av den långa promenad jag tog genom Nyköping denna första riktiga vårdag.

Var börjar man om inte vid hamnen.

Tidig morgon innebär att man befinner sig tämligen ensam på promenaden. Än så länge syns inga matgäster vid restaurang Piren, gästhamnen är öde, minigolfbanan befinner sig i fortsatt vinterdvala och så här i arla morgontid har man oftast bara sällskap av skrikande fåglar och möjligen en och annan morgonpigg motionär. Vårtecknen hittar man på marken och de är värda att titta på innan växtligheten slår ut i full blom.

Själva hamnområdet är lika tyst och öde så här tidigt på året och inte minst så här tidigt på morgonen. Inte mycket att föreviga som inte redan har förevigats.

Vid slottet finns det alltid motiv som kan intressera såväl hobby- som proffsfotografer. Alla Nyköpingsbor med en kamera har garanterat tagit en bild på denna turistattraktion, så att sticka ut från myllret av bilder på Nyköpingshus är inte lätt. Det är en utmaning värd att ta, men som sagt är det inte lätt.

Det mest intressanta med denna bild är förmodligen trädet som precis som övriga fått sig en rejäl renovering.

Utsikten från slottet upp mot Bryggeriet är alltid välkommen. Är detta månne en av stans vackraste platser? Kan så vara, fast i hård konkurrens.

Till vänster om denna plats ligger Sörmlands museum, som fortfarande inhyser en rad intressanta utställningar. Inom kort kommer man dock att flytta till större och mer moderna lokaler på andra sidan av slottet. Blir säkerligen en spännande och välbesökt plats som förhoppningsvis kan locka turister från när och fjärran.

Fast lika fotogenetisk lär det nya museet inte bli.

Intill denna byggnad ligger en annan fastighet med gamla anor. IOGT-NTO:s gamla byggnad som mer och mer liknar en exteriör från någon gammal klassisk skräckfilm. Man bara väntar på att Jack Nicholson ska sticka ut huvudet genom ett av fönstren och skrika ”Daddy’s home” så det ekar över Nyköpingsån.

Det blev nu en avstickare till andra sidan ån och NK-villan. Syftet med denna var att hitta lite andra fågelarter än de måsar som skrikande cirklade över ån. Det var inte många i rörelse, men några som kommer i ett kommande inlägg. NK-villan i sig utgör grunden för ett eget inlägg och det kommer förmodligen så småningom, dock ej denna gång.

Däremot kunde jag inte låta bli att föreviga denna lilla figur som står undangömd intill byggnaden och som många Nyköpingsbor aldrig sett…det kan jag lova. Jag har googlat, men ännu inte lyckats lista ut dess ursprung och varför den är placerad på en sådan undanskymd plats. Jag behöver hjälp, om någon nu kan förmedla denna.

Jag undvek stigen förbi Pelles lusthus och Storhusfallet och tog en genare väg upp till Storgatan. Ett av stans vackraste byggnader speglade sig fint i ån och det är synd att den idag sammankopplas med välkända skandaler.

Tittar man till höger från denna plats, finner man en annan symbol för Nyköping. Den berömda bronsskulpturen ”Svalor i ån” som såg dagens ljus 1968.

På promenaden Storgatan ned mot Stora torget lyste morgonsolen fint och lindade in byggnaderna i ett härligt varmt sken. Mer guldlikt än någonsin sken grinden intill Nicolaiskolan.

Torget var ganska öde denna arla morgon. Nyköpings stadshus är inget arkitektoniskt mästerverk och passar enligt många bäst på en annan plats än vid detta torg som annars inramas av äldre bebyggelse.

Fast ändå kan en ful byggnad som denna få ett ansiktslyft om ljuset är det rätta. Ganska vacker att titta på, eller hur?

När morgonsolen står lågt och kastar sina strålar mot entrén till Stadshuset finner man ett annat motiv värt att beakta. Fast det gäller att snabba på, för det tog inte många sekunder innan den här gyllene chansen var borta.

Nu blev det en ganska lång sträcka genom ett ännu nyvaket och mycket vackert Nyköping. Jag lär få återkomma med fler bilder som förhoppningsvis kan locka någon turist att ta vägen hit.

Med denna flagga bakom mig…

…avverkade jag sträckan Stora Torget till Hållet, utan något egentligt stopp. Här blev det ingen jakt på de bävrar man bara ser spåren efter, inte heller det vilda fågellivet och ingen promenad på dem kuperade motionsslingan. Fast det här trädet med mossan krypande upp för stammen fångade min blick.

Nu gick det nedför igen, nämligen via lasarettsbacken och bort mot tågstation. Jag upptäckte att klockan hunnit bli ganska mycket och det var hög tid att bege sig hemåt för att laga mat och sedan dra sig bort mot jobbet.

Going underground kan man säga och detta genom en plats där många drar sig för att vandra ensamma efter mörkrets inbrott.

Bara en sista fråga till sist. Vem f*n har motionerat på denna cykel mellan järnvägsspåren?

Drygt tre timmar, inklusive fotostopp, tog denna promenad. Värd varje minut, värd varje meter, för ett Nyköping när många sover kan vara mumma för själen. Inte minst i tider när våren är på väg att vakna upp efter en kall, mörk och alldeles för lång vinter.