En av mina favoritsysslor är att fotografera efter mörkrets intåg. Så här i vintertider passar det extra bra, då man varken behöver kliva upp okristligt tidigt eller vara uppe opassande sent.
En av de mer intressanta projekten är att fånga ljusen från fordon som sveper förbi och det var just det jag gjorde den här kvällen.Läs mer »
Det blir lite som en ond spiral. Efter en arbetsvecka med sena kvällar (jädra fotboll) märker man hur tröttheten infinner sig allt tidigare på kvällen ju närmare helgen man kommer. Så anländer äntligen fredagen, man häller upp den traditionella fredagswhiskyn, lagar god mat tillsammans med frugan som sedan slinker ned tillsammans med god dryck. Därefter placerar man sig framför tv:n för att se något av det man spelat in under den gångna veckan och snart upplever man hur ögonen sakta sluts och hakan intar sitt läge mot bröstkorgen.
Den känslan har ni säkert varit med om själva?
De som då händer är att den sköna sängen hägrar, att inspelningarna får återupptas dagen efter och att fredagskvällen blir tidig…ibland väldigt tidig. Fast nu är jag så funtad att den inbyggda väckarklockan ringer samma tid varje morgon och att den inte tar hänsyn till om det är en arbets- eller vilodag. Jag vaknar runt 05:00 och har man inget arbete att gå till, får man hitta på någon annan sysselsättning innan frugan vaknar och det är dags för frukost.
På lördagarna blir det alltid en promenad till stans enda morgonöppna bageri för att där inhandla färskt bröd till frukosten. Det är både nyttigt och utgör ett tidsfördriv och ibland följer både kamera och stativ med på den arla promenaden. Som den här morgonen när färden först gick mot hamnen.
Detta välbekanta motiv får man aldrig nog av, även om jag och säkert andra Nyköpingsbor har åtskilliga versioner av byggnaden i våra fotoalbum. Den långa piren är kanske inte lika ofta förevigad, men också den utgör ett trevligt motiv. I synnerhet med en lite längre slutartid som gör vattnet så där härligt sammetslen.
Vidare upp mot centrum och självklart måste man passera Storhusfallet nu när man äntligen öppnat dammluckorna och låter vattnet kasta sig utför med ett dån.
Nackdelen är att vatten och imma belägrar linsen och att det bildas små, nästan osynliga droppar, som ser oerhört stora ut på slutresultatet.
Innan jag klev in på Ohlsons bageri ställde jag upp stativet med kameran en sista gång. Just den här vyn är kanske som vackrast en tidig sommarmorgon, men duger även tidigt en januarimorgon. Här använde jag vitbalansen ”skuggor” och den inställningen skapade den lite glödande effekten på bron och bakomliggande kyrka.
Det blev förresten en bild till, fast efter besöket på bageriet. De här skulpturerna står längs Västra Storgatan. Vet ej vad de föreställer, men någon kan kanske ge lite information.
Även den här morgonen gick att slå ihjäl. Nu en god frukost och sedan lite nya äventyr. Ikväll är det inte risk att jag somnar framför tv:n då den kommer att ägnas tillsammans med vänner på lokal.
Det äldsta beviset på att öl bryggts hämtas från nuvarande Iran där man i en lerkruka från det dåvarande sumeriska riket hittade spår av det kalciumoxalat som ofta bildas på insidan av kärl som används vid ölbryggning. Den krukan är 6 000 år gammal.
Så med all rätt kan jag stolt njuta av denna ädla dryck i vetskap om att den tillhör de allra äldsta dryckerna vi känner till.
Det är främst i Asien man hittat spår av ingredienser som använts vid öltillverkning. De äldsta spåren av öl i Sverige härstammar från tiden 1800-500 f.Kr. eller Bronsåldern som man säger. Öl har varit ett betydande inslag i Europa sedan Medeltiden då drycken på allvar tog upp kampen med vinet. I Sverige dracks mycket öl under vikingatiden och detta tillsammans med mjöd. Mjödet, som är baserad på honung och vatten, hade större alkoholstyrka och ansågs vara lite finare. Därav drack man denna dryck vid festliga tillfällen. Ölet, då kryddat med pors eller enris, dracks mer till vardags.
Kanske lite motsägelsefullt, men det var på klostren man en gång i tiden utvecklade den moderna tekniken för att tillverka öl i större skala. Lite intressant information är att på Solbergaklostret utanför Visby (1246-1404) dracks 14 tunnor öl per år. Det motsvarade cirka 5 liter per person och dag. Ska tilläggas att ölen då hade en alkoholstyrka på 2 procent, ungefär som dagens lättöl.
Ett annat kloster är Benediktinerklostret utanför München. Där fick klostret tillåtelse av staden Freising att påbörja en tillverkning av öl. Detta skedde 1040 och det bryggeriet sägs vara det äldsta bryggeri som fortfarande är i drift, i under namnet Weihenstephan.
1622 infördes en skatt på öl i Sverige. Om det var detta som gjorde att konsumtionen minskade tvista de lärde om, men på 1600-talet minskade ölkonsumtionen i landet. En annan orsak till detta kan vara att brännvinet dök upp på scen och blev allt populärare som dryck. Många bryggerier lämnades också åt sitt öde under krigsåren, vilket givetvis också kan vara en förklaring.
Det finns givetvis en mängd intressanta fakta om öl, men jag nöjer mig med det ni läst ovan. Informationen är hämtad från Wikipedia och Systembolaget.
Lite kuriosa på det. De största ölproducenterna idag är Kina, USA och Ryssland. Sverige som har öltillverkning kommer ganska långt ned på den listan. När det gäller konsumtion av öl hamnar Sverige på 35:e plats med 50,1 liter per invånare och år (siffran från 2010). Dock långt efter giganterna Tjeckien och Seychellerna med 142,4 respektive 114,6 liter per invånare och år (dessa siffror från 2017).
Det är i rollen som konsument jag kommer in i bilden.
Japp, redan som barn upptäckte jag denna gudabenådade dryck. Min morbror hade då en sommarstuga på Värmdö vi besökte ganska ofta. I källaren till denna stuga stod backar med läsk, öl och dit lärda jag mig snart att hitta. Fast det var inte läsken som fångade mitt intresse, utan ölen. Ska tilläggas att det handlade om lättöl (har man sagt mig) och självklart inga mängder att tala om, man jag fann öl vara mer tilltalande än läsk.
Under min uppväxt i Tystberga låg en livsmedelsaffär i ett av hyreshusen på vår gata (det fanns då tre livsmedelsaffärer på en ort med cirka 1 000 invånare). När jag nådde den nobla åldern av 15 fick jag möjligheten att på laglig väg handla mellanöl i vanliga butiker. Jag hann göra ett inköp (Pripps Blå) innan man höjde åldersgränsen till 18 och flyttade försäljningen av mellanöl till Systembolaget. Lång näsa.
Fast skam den som ger sig. Vem provade aldrig att köpa ut på bolaget med lånade leg eller iklädda mer ”vuxna” kläder för att se äldre ut? Klart detta skulle testas och vid två tillfällen kunde jag nervöst, men med ett visst leende på läpparna, trava ut från Systembolaget med en kasse öl, trots att åldern inte var inne.
Under perioden som 18 till 30-åring var det många fester i den lilla orten där jag bodde. Fester man mest har glada och trevliga minnen från. När många kompisar valde vin och sprit till chipsen, tillhörde jag de som föredrog öl. Inte direkt någon nyttig kombination om man vill fortsätta vara smärt och smidig, men på den tiden tränade och tävlade jag mycket, så det märktes aldrig att det slank ned en och annan bira på helgerna eller till den där spännande fotbollsmatchen som TV ibland visade på onsdagarna.
Idag tränar jag inte lika mycket och har av den anledningen dragit ned rejält på ölkonsumtionen. Fast jag har svårt att tänka mig något mer behagligt än att under en varm sommardag sätta sig på altanen eller på en uteservering för njuta av en kall öl som sakta rinner ned i strupen. Dessa stunder i livet återfinns bland de moment som jag kallar för livskvalitet.
Som avslutning på detta inlägg presenterar jag här en klassisk hyllning till denna underbara dryck.
För tredje gången på några månader fanns det ett givet mål när jag med kamera och stativ nedpackade i väskan begav mig ut i stan efter jobbet. Snabbaste vägen från min nuvarande arbetsplats till det utstakade målet går via grusgångar, bakgator och längs med Nyköpingsån. Jag hade hoppats på att höra ett högljutt brus när jag på mörka gångvägar närmade mig området som skulle stå i fokus.
Området var den lilla Sågarbacken och motivet jag var ute efter var Storhusfallet. Jag ville så gärna se vattnet kasta sig utför det lilla fallet med ett efterlängtat tordön, men…
…vattnet rann så sakta nedför klipporna att jag mötte synen med en suck. Tredje gången gillt, blev samma besvikelse som de två tidigare gånger jag rattat in kameran för att ta bilder med lång slutartid. Med tanke på det myckna regnandet i vår del av Sverige kunde man tänka sig att de ansvariga öppnat luckorna och släppt lös vattnet som rinner längs med Nyköpingsån, men icke. Kanske man får uppleva detta innan kylan anländer och vattnet fryser till is.
Lång slutartid blev det, men mest för att fånga det ganska stilla vattnet i en silkeslen skepnad.
Ljusskenet på bilden ovan kommer från Storhusqvarn som numera inhyser en av stans med populära restauranger, bl.a. givetvis.
Tänk att vatten är så tilldragande när man är ute på fotosejourer, oavsett om man är ute under dagtid, sena kvällar eller tidiga morgnar. Smaken är som vanligt delad. En del gillar korta slutartider, andra långa. En del vill frysa vattnet när vågorna slår in över klippor eller kastar sig nedför vattenfall, andra vill skapa dessa slöjliknande skepnader man kan se när oroligt vatten fångas med långa slutartider. En del tycker dessa vattenspeglingar är uttjatade, andra älskar dem. Smaken är som sagt delad.
Det blev inte mycket till vattenfall den här kvällen heller och Pilten uppe vid kvarnhjulen fick blicka ut över ett tämligen ointressant vattenflöde.
Däruppe, ovanför fallet, kunde man denna kväll blicka ut över en stilla å som till synes har ett högt vattenstånd, men uppenbart inte tillräckligt.
Det behövdes inte så särskilt långa slutartider för att få vattnet så där inbjudande lugnt, då det var tämligen vindstilla. Lång slutartid användes mest för att fånga de där stjärnformationerna som lampornas sken framkallar. En liten avstickare mellan Storhusqvarn och Storgatan för att fånga Svalorna lite närmare fick avsluta den här ändå ganska lyckade kvällen…fotomässigt vill säga…förutom den motion man får av dessa promenader med kameran som enda vän.
Om det blir fjärde gången gillt vid Storhusfallet? Förmodligen!
Under en promenad runt kvarteret och lite till, fick jag se framför mig en bild jag gärna ville föreviga. Det gällde bara att invänta rätt tillfälle, eller rätt väder om man så vill.
Det tillfället kom, så jag tog kameran, ett ND-filter, stativet och begav mig iväg i kylan till platsen jag tidigare sett ut. Målet var att fotografera strålkastarna från de fordon som drar förbi på E4:an. Jag hade inte tid att vänta tills det blev riktigt mörkt och förhållande var de allra bästa för ändamålet. Därav följde ND-filtret med, så att jag fick möjligheten att använda en längre slutartid utan att bilderna frätte ut alldeles för mycket.
Det blev ett antal bilder som jag inte alls var nöjd med, så förutom filtret använde jag mig av en rejäl exponeringskompensation på -3 för att få bilderna mörkare. Jag ville ha med den spännande himlen på några av bilderna och vid tagningen av dessa var inte strålkastarna på de förbipasserande fordonen av särskild vikt. Bilden blev nästan som tänkt, även om den nedgående solen kunde ha skymtat lite mer.
Därefter var det dags för kvällens tema. Jag hade fortfarande kameran riktad mot söder, då himlen fortfarande glödde av solens sista strålar. Jag använde en slutartid på 1/800s då det ännu inte var tillräckligt mörkt, bländaren på f/5, ISO-värdet uppskruvat till 800 och exponeringskompensationen satt till -1,7.
Den täta trafik som förut flöt förbi, var inte längre lika tät. Känns ganska typiskt på något vis, men av den anledningen saknas inte minst den röda ljusstrimma som bakljusen lämnar efter sig.
Det blev lite mörkare, men ändå inte tillräckligt. Jag vände kameran mot norr för att fånga just den bild jag sett framför mig. Nu valde jag att ratta in de inställningar som var tänkt. Bländare f/36, en slutartid på 30s, ISO 100 och en exponeringskompensation på -3,3 för att bilden inte skulle bli för ljus. Tyvärr var trafiken om möjligt ännu glesare nu, men tack vare den långa slutartiden skapades det ändå de där ljusstrimmorna genom landskapet.
Om det blev som tänkt? Njaaa…kanske inte riktigt, men ändå relativt hyfsat.
Nu undrar ni säkert var jag och stativet var placerade? Jo, på grässlänten mellan Gripenskolan och E4:an. En del förbipasserande kanske undrade vad jag gjorde därute, men ni som läser detta vet.
Avslutningsvis lite reklam…
…sedan bar det hem, då kylan och blåsten gjorde sig påmind. Förresten, en bild till.
Ni har säkert varit med om att råka trycka ned avtryckaren av misstag. Så skedde när jag flyttade kameran någon meter och resultatet blev detta. Under den analoga tiden hade jag nog svurit rejält när de framkallade fotona ramlade ned i brevlådan. I den digitala världen kan man bara skratta åt eländet, men visst kan misslyckandet räknas in under kategorin konst 🙂
På bilden ser ni också ett annat mindre önskvärt problem. Smuts på sensorn som syns väldigt tydligt när man använt en lång slutartid. Det hjälper nog inte hur försiktig man är, för detta problem tror jag alla har med sina kameror, åtminstone mer eller mindre.
