Det är inte alltid jag följer ett tema under mina promenader eller rena fotosejourer. Ibland åker kameran fram lite mer spontant.
Ofta blir de bilderna över då de inte riktigt passar in i inlägget som publiceras. Här är några av dessa bilder.Läs mer »
Gårdagen bjöd på blandad kompott. Först den traditionella promenaden till Ohlsons för att köpa färskt bröd till frukosten. Därefter besök av en vän som hjälpte oss att såga ned en tuja som vuxit sig för stor, sedan ganska tidigt i säng för att orka upp till dagens övertid.
Däremellan dock en timme ute vid Linudden i jakt på vårblommor och andra kända vårtecken.Läs mer »
Jag har två personliga favoriter i Nyköping när det gäller att fly vardagen, asfalten, betongen, avgaserna och känna att det finns en glädje med livet trots allt. Den ena finns på gångavstånd från hemmet och heter Lindbacke. Den andra finns på cykelavstånd och heter Linudden.
Det var till Linudden jag tog mig denna blåsiga lördag. Medvind och jag tog mig dit ganska snabbt. Linudden så här års kanske inte är den bästa tiden på året om man vill uppleva den där riktiga natursköna omgivningen. Det fanns dock ett skäl till att jag befann mig här och till detta skäl återkommer jag.
I avsaknad av lövklädda träd och grönska i marken ser man Linudden från en annan sida. Kala träd som sträcker sina lika kala grenar mot skyn. Snåriga buskage utan tillstymmelse till blommor eller blad. Nedfallna träd, förtvinade träd och träd som påverkats under de decennier som platsen funnits. 1947 blev förresten Linudden ett naturreservat p.g.a. sin rikliga flora och fauna.
Den är riklig, men en dag som denna ter sig området ganska kargt.
Spännande träd finns det dock gott om och dessa syns kanske bättre nu än när grönskan täcker deras grenar och stammar.
Här är ett rikligt fågelliv. Fast så som oftast är hörs de mer än de syns. Det kvittras friskt ute bland snåren, men de små liven förblir oftast osynliga. Då och då fladdrar något förbi där ute och ibland ser man skuggorna av dem på stigen där man går. Fast ibland har man turen att någon av områdets fåglar är villig att ställa upp på bild.
Fast det var inte spännande vegetation och fåglar som drog mig hit. Linudden är känd för sina blåsippor och när jag på Instagram sett att de växer frodigt, var jag självklart tvungen att bege mig hit. Jag var inte ensam ska tilläggas. Det var mycket folk på plats och många hade kameran med, precis som jag. Vid det här laget vet ni att blommor bäst fångas i dess naturliga höjd. Det innebär att blåsippor som sällan blir högre än en decimeter helst ska fotograferas på en höjd av….just det, en decimeter.
Därför gällde det att passa på att inta magläge när inga besökare var i närheten. De slapp därför se 193 centimeter Stefan ligga utsträckt på stigen med kameran tätt intill marken. De besökare jag mötte kanske ändå undrade varför mina kläder var fulla av löv, grenar och annat som ligger och skräpar på marken?
Hur som helst blev det ett antal bilder på denna enkla men populära vårblomma.
Jag gick stigen runt och hamnade ute vid det lilla sommarstugeområdet, varifrån jag promenerade längs grusvägen och in på den del av Sörmlandsleden som leder ut till en plats där jag och frugan brukar inta kaffe med tillbehör. Här har man huggit ned skogen på ena sidan av stigen. Lite synd, för detta var ett tillhåll för både fåglar, djur och var så där spännande mörk som skogar kan bli. Fast å andra sidan blev det betydligt ljusare då solen nu når ändå ned till stigen.
Ute på udden var det både blåsigt och småkallt, så jag tittade bara ut över inloppet till Nyköping och upptäckte att inga båtägare passade på att ta årets första tur ut på böljan den blå.
Dags att gå tillbaks till cykeln igen. Om Linudden är känd för sina blåsippor, är området än mer känd för sina vitsippor. Lite för tidigt för dem än, men när de kommer lär jag sitta på cykeln med riktning mot denna sköna plats.
Fast en sista bild fick det bli. Kan någon se så snäll och ensam ut som denna ståtliga häst? Knappast va?
Det känns som att inte bara våren är sen i år. Jag är också senare ute än vanligt. Min bild på årets första tusslilago togs för bara en vecka sedan. Blåsippor har jag sett på Instagram sedan en bra tid tillbaks, men nu tänkte jag att åtminstone vitsippor skulle förevigas i en någorlunda närstående tid.
Jag hade ff igår och passade därför på att tillbringa några timmar i en oas nära Nyköping, Linudden.
Det gäller nog att passa på, för det känns som att varje gång jag tar cykeln hit, har bostadsbebyggelsen krupit allt närmare. Längs vägen från Arnöleden mot Linudden kantas vägen av nya villor, Bo klok-hus och dyra bostadsrätter och läser man på skyltar vid vägkanten planeras ytterligare bebyggelse på öppna platser där skogen redan röjts bort.
Nyköpings storstadskomplex börjar få ett ansikte även på Arnölandet.
Nu vet jag att Linudden är ett naturreservat och är skyddat av det europeiska nätverket Natura 2000. Därför får inga bostäder byggas här, men bara ett par hundra meter bort klättrar ny bebyggelse längs vägen ned mot Strandstuviken och jag tror inte vi sett det sista av politikernas hybris. Läs lite om Natura 2000 här
Det är just här Linudden kommer in i bilden. Att vandra omkring i naturreservatet är sannerligen läkande för både kropp och själ. Man hör inget annat än vindens sus i trädtopparna, fåglars vackra kvittrande och någon gren som knäckts när en hare eller ekorre pilar iväg, skrämd av människans steg och doft. Människor man möter på stigen hejar glatt med ett leende, även om de är helt främmande och man förstår att de njuter av stillheten lika mycket som jag själv gör. När man traskar här, omgiven av djur, växter och tystnad, rinner stressen av som vatten på en nyduschad kropp och det är så lätt att glömma allt skit man läser om så fort man bara öppnar en tidning eller knäpper på nyheterna.
Låt det få vara så här kära politiker.
Så var det detta med blåsippor och vitsippor. Jodå, de fanns och de öppnade sig för fotografering ju högre upp på himlen solen steg. Jag var här redan vid 8-tiden, bara så ni sömntutor vet. En liten kavalkad av det som kantade min väg.
Det är naturligtvis inte bara blåsippor, vitsippor och andra blommor som man hittar i naturreservatet. Gamla träd knarrar betänkligt inne i området, mossan har krupit allt längre upp på stammarna och många av dem ligger med spretiga grenar längs stigen och ibland över den. Nya träd försöker sträcka sina mellan de äldre för att fånga solens strålar som ska ge näring till de löv som sakta men säkert börjar gro.
Så detta med fåglar. Deras vackra kvitter ekar mellan träden, men de är svåra att få syn på. Man kan se dem flaxa omkring däruppe, men det är inte särskilt fotogeniska. Vill man ha dem på bild, får man vara snabb. Ett par var åtminstone villiga att posera, om än långt ovanför mitt huvud…
…och en annan såg närmast förvånad ut över det dumhuvud med kamera som inte hade annat för sig än att kuta omkring med en kamera runt halsen.
Det blev någon timme i Linuddens naturreservat, men dagens begivenheter stannade inte här.
Fortsätter man en bit bort längs grusvägen, mot själva Linudden, kan man följa Sörmlandsleden ända bort till Örstigsnäs. Fast bara ett par hundra meter in på stigen ligger en annan plats jag gärna besöker och där medhavd matsäck brukar intas.
Jag vet inte vad själva udden heter, men man har fin utsikt bort mot Stäk, Hasselö och inte minst över Sjösafjärden där båtar av alla storlekar passerar till och från Nyköping.
Varken båtar eller kanotister syntes till under den tid jag satt och njöt av medhavd föda. Här vid vattnet friskade vinden i och det blev lite kyligt. Tanken på att sitta här med bar överkropp och lapa sol, lades på hyllan och jag for istället vidare.
Inte hem, men väl bort till Våmskogen och Stortallaren. Det var några år sedan, men det finns en ganska trevlig stig att vandra utmed vattnet och det var syftet att så göra. Tyvärr var det så pass blött i markerna att jag avstod. På vägen tillbaks, så jag något som skulle kunna bli dagens bild. En lång orm låg och solade på en sten, precis intill vägen. Det var ingen huggorm, den hade två gula fläckar på huvudet, men så mer ut som en hasselsnok i färgen och var ganska smal och lång. Någon som vet?
Hursomhelst hann jag inte fånga den på bild. Den smet ned bakom stenen och ut i sankmarken innan jag hann få fram kameran.
Därifrån tog jag cykeln via träbron och över till Strandstuviken. Nyköping som marknadsför sig som kuststad har egentligen bara två bad på lagom avstånd för de som inte har bil. Det är lilla Örstigsnäs som blir allt trängre ju mer man bygger på Arnö och så är det badet vid campingplatsen. Tyvärr är det alldeles för långgrunt, botten för dyig och vattnet inte alltid så trevligt. Jag vill påstå att det endast är vänligt för barnfamiljer. Annars är stranden helt suverän och det finns både kiosk och lekpark.
Igår var det folktomt nere vid vattnet och vattenbeståndet talar om för oss varför.
Här friskade inte vinden i lika mycket, så här satt jag ett tag och tog emot årets första solstrålar på den vinterbleka kroppen. Det blev också en annan premiär. För den här glaslinsen jag köpte från Kina (innan Postnord införde avgift på detta) användes för första gången. Lite beroende på hur man vänder den, fångar den bilden på olika sätt. Här från mig och mot vattnet. Lär nog få en del skoj med denna.
Dags så att åter cykla hem och passera alla färdiga, påbörjade och tilltänkta skrytbyggen. Inte utan att man tänker på nästa lågkonjunktur och kommande räntehöjning. Hur många av nybyggarna har tänkt på detta när de tog miljonlån?
Svårt att tro idag, men igår var det stundom ett riktigt härligt väder. Jag tänker inte nämna att vi möttes av både regn, snö och hagel när vi cyklade upp på stan för att fira en 2-åring. Trevligare att skriva om morgonen och förmiddagen, då vädret visade sig från en mer positiv sida.
Jag satte mig på min nyköpta cykel (den förra stals som en del av er känner till) och drog iväg med riktning mot naturreservatet Linudden. Det fanns en viss anledning med just de målet, en kärt och välkänt vårtecken det finns gott om på denna plats.
Nej, det var inte hästarna vid Örstigsnäs ridskola…
…inte heller någon av de alla fåglar man hör bättre än man ser…
…och förvisso är detta ett vårtecken, men ett sådant jag gärna är utan. Nej, det var inte heller dessa lilla kryp jag var ute efter.
Linudden som sådan är för mig och många andra Nyköpingsbor, en källa för rekreation och naturnära upplevelser. Det är skönt att bara bege sig hit, ströva lite i markerna och bara njuta av den rika floran och faunan. Så här dags på året är naturreservatet inte lika lummigt som under sommarmånaderna. Det här trädet strax intill själva naturreservatet visar på något sätt vägen…
…och vänder man blickarna upp mot skyn, spretar grenarna ganska spöklika och tomma på löv.
En viss grönska kunde man ändå skönja mellan de kala träden, inte minst mossa som växte ganska rikt på de många omkullfallna träd som ligger längs med stigen man vandrar och som är en del av Sörmlandsleden. Jag vet inte om reglerna för naturreservat är desamma som för urskogar där man inte får röja nedfallna träd och sly. Om inte kanske det vore skäl för Länsstyrelsen att skicka ut folk för att röja bort det värsta för de många besökarnas skull. Jag vet att nedfallna träd, murkna stubbar och sly är platser där många djurarter trivs, bygger bo och gömmer ungar och till syvende och sist är det kanske detta man ska beakta i första hand och inte de mänskliga besökarnas väl och ve.
Fast här och där började det spira nere på marknivå och förmiddagssolen gjorde sitt bästa för att hjälpa till.
På sina håll var det en magisk känsla när solens strålar skapade långa skuggor på den gröna marken.
Nu var inte heller träd och buskar de vårtecken jag var ute efter. Fast man börjar nu närma sig det verkliga målet.
Nej, inte riktigt, även om det var en vacker syn där jag låg raklång på marken och tog bilder. Ja, det var inte åsynen av 193 centimeter Stefan som var vacker, utan denna lilla blomma som på sina håll växte intill mitt slutmål.
Här fanns också många exemplar av detta välkända vårtecken i vår del av Sverige…
…och nu började jag närma mig just det vårtecken så många talar om. Ni börjar kanske ana när ni ser följande bild.
Japp. Linudden är känt för sitt hav av vitsippor. Jag vet inte varför just vitsippor är mer omtalat som vårtecken än blåsippor, men så verkar det vara.
När jag anlände till naturreservatet var det fortfarande tidigt och lite kyligt. Vitsipporna som stod tätt hade inte riktigt vaknat, utan kröp ihop som skydd mot den kyla som fortfarande var märkbar.
Fast ju längre tiden led, ju fler började visa sig från sin rätta sida. Nu hade jag inte tid att stanna så länge p.g.a. kalaset jag nämnde tidigare. Fast innan jag satte mig på cykeln igen, lyckades jag hitta ett antal av denna lilla, men vackra blomma, som öppnat sig för allmänhetens beskådan.
Jag roade mig också. När jag tyst och sakta gick längs med stigarna för att försöka smyga mig på de hackspettar jag ville få med mig hem i kameran (ingen ville vara med på bild), åstadkom jag denna bild som blev den bästa av flera försök.
Lång slutartid samtidigt som kameran panorerades längs med trädstammarna. Man kan få ganska häftiga effekter med långa slutartider och en kamera i sakta rörelse, fast bäst kanske det är under lite mörkare förhållanden.
Linudden är ett naturreservat sedan 1947 och ingår sedan en tid tillbaks i det europeiska nätverket Natura 2000. Vi får hoppas att Nyköping kommuns nästan maniska strävan efter att bygga bostäder på snart varje grönområde, åtminstone gör ett undantag för denna natursköna plats. Tyvärr kryper det nya bostadsområdet Örstig allt närmare och sedan några år tillbaks har delar av Sörmlandsleden fått ge vika för villor i miljonklassen. Tvärs över Nyköpingsfjärden syna andra områden där moderna byggnader ersatt gräs och skog.
Lite kuriosa om Linudden. Platsen är inte bara naturreservatet, utan det riktiga Linudden hittar man 1 km bort längs vägen. Numera är detta en plats för sommarstugor och möjligen några året runt-boende, men hur många vet att detta var en populär festplats på 20 och 30-talen? Här fanns ett stort danspalats med både servering och musikestrad. Då det var en ganska lång väg att färdas, införskaffade ägaren en båt som han körde gäster i till och från stan.
Detta magnifika och bortglömda danspalats kan ses på denna bild, hämtat från Bygdeband.se och från tiden det begav sig.
En av så småningom flera båtar som körde gäster över fjärden kan ses på denna bild, också den hämtad från samma arkiv.
1938 dansades det för sista gången i detta för många okända palats och såväl denna som ägaren Carl Flacks villa får väl idag ses som okända kulturminnen i utkanten av Nyköping. En av mina personliga favoriter när det gäller att njuta av naturen, ligger också en bit bortom naturreservatet. Döhälla är namnet. Vart namnet kommer från har jag inte lyckats utröna och jag tänker inte tala om var det ligger, för då kanske just du har ockuperat det lite skraltiga bord där man kan inta sin medhavda matsäck nästa gång jag kommer dit.
