Söndagen slutade inte lika fint som lördagen och inledningen på dagen. Jag hade redan bestämt mig för att ta med kameran på en tidig promenad. Himmelen började färgas så där härligt som den ofta gör kalla morgnar när solen precis är på väg att gå upp.

Det bar av i riktning mot Gumsbacken, där denna skylt avtecknade sig fint mot morgonrodnaden.

Från gång- och cykelvägen tecknade sig dessa symboler mot den gryende dagen och vittnade om en tidig morgon som borde kunna bjuda på det där lilla extra.

Väl uppe i höjd med vägen, blickade jag bort mot värmeverket och nu började solen på allvar färga omgivningen i ett närmast gyllene sken.

Jag passerade förbi köpcentret i riktning mot Stora Kungsladugården och skulle just passera över vägen när jag tittade bort mot motorvägen där skuggorna från träden avtecknade sig som stora fåror i den frusna marken.

Väl framme vid grinden som utgör entré till den led som utgör Sörmlandsleden och passerar förbi Lindbacke, hade solen svept in landskapet i ett sken jag sällan sett maken till. Det är svårt att med kamerans hjälp fånga verkligheten, men jag gjorde mitt bästa.

När jag passerade genom den lilla dungen ni ser på bilderna ovan, small det till tre gånger och fåglarna ute på Svanviken lät höra av sig och flera streck med både svanar och gäss passerade över huvudet. På stigen mötte jag två män med gevär, varav det rök ur pipan på den ena. Den äldre mannen med geväret som det rök ur, såg faktiskt lite skamsen ut när jag frågade om det var gäss de sköt på.

Man är inte så stursk när man klockan 06:30 på morgonen möter två män med gevär på sin promenad. Jag vill inte tro att de hade siktena inställda på de svanar som flög iväg, skrämda av skotten. En av männen hade ett orange band runt hatten. Jag hann inte läsa texten på det, men jag förmodar att de bägge var licensierade jägare som var utsända av kommunen eller markägaren för att skjuta av de gäss som gäckar stans grönområden under sommaren.

Jag gick vidare och tog mig upp på själva Lindbacke och ned i sluttningen mot Svanviken. Den låga solen bakom träden skapade långa skuggor från enarna som kantar den lilla gångstigen.

Ute på Svanviken var det liv och rörelse. Hundratals svanar befann sig där, alla på lagom avstånd för att en handhållen kamera med 300 mm-objektivet påskruvad bara fick några suddiga bilder med sig hem.

Småfåglarna började vakna till och deras kvitter blev allt mer intensivt. De små gynnarna har en förmåga att höras, men inte synas. Den här satt på toppen av en buske och glodde ut över nejden, ovetandes om att jag lyckats gömma mig bakom en en, 20 meter bort. Den här bilden blev den mest lyckade, men jag inser att stativ och ett lite ljusstarkare objektiv måste till för att fånga småfåglar på avstånd.

När jag var på väg hem och vände blicken bort mot Stora Kungsladugården, lyste solen härligt över landskapet och skapade fina kontraster till den skuggiga delen av naturreservatet.

Här, på den skuggiga sidan där solen förmodligen inte når under denna årstid, syntes fortfarande frost i de få växter som var synliga.

Jag lämnade Lindbacke för att bege mig hem till en hungrig fru som tålmodigt väntade på denna morgonpigga flanör. En sista blick över landskapet och jag insåg två saker. Tänk vad alla morgontrötta människor går miste om och tänk vilken vacker natur Lindbacke utgör, bara ett kort stenkast från köpcentrum, fabriksområden och en hårt trafikerad väg.