Det vimlar av övergivna torp i Sverige. Utanför Nyköping ser man dem överallt, inte minst på mindre och inte alltför trafikerade vägar. Ett av dem brukar vi passera på våra promenader.Läs mer »
Etikett: minninge
En jakt på våren
Gårdagen bjöd på ett härligt vårväder. Klarblå himmel och en temperatur som tangerade 9º. Efter en timme i gymmet och varsin pizza för att återställa det vi förlorat, bytte vi om till lediga kläder för att ta en långpromenad i det fina vädret och för att hitta de första riktiga vårtecknen.
Solen lyste oss i ansiktet och bakom oss tittade en blek halvmåne ned när vi begav oss ut på en nästan två timmar lång promenad.
Sträckan vi valde gick på grusvägar efter att vi passerat över järnvägsspåren vid Nöthagens industriområde. Upp genom skogen vid Dammgruvorna och ut på den kuperade grusvägen förbi Vattenfalls stora anläggning och upp mot Minninge gård. Det är en långa stunder trevlig promenad som brukar bjuda på en varierad flora av djur och natur.
Vattenfalls anläggning ja. Redan förra året upptäckte vi att vår genväg mot Lilla Kungsladugården var raserad av ett stort, brett och djupt dike som det var omöjligt att ta sig över. Nu fick vi svaret på varför man grävde. Anläggningen var till stora delar borta. Varför vet jag inte och jag kan inte minnas att jag läst eller hört om dess vara eller inte vara.
Mellan den raserade anläggningen och grusvägen upp mot Minninge, hade man grävt djupa fåror i marken. Inte heller detta vet jag något om, men fårorna var inte gjorda av traktens bönder, det törs jag lova.
Vi fortsatte vår promenad ut på öppen terräng efter någon kilometer på bitvis isig väg. Solen hade ännu inte nått hit och det fick oss att försiktigt sätta ned fötterna vid varje steg. Från Vattenfalls anläggning och vidare på vägen hade all snö smält och likaså isen på vägen och i dikena. Ett vårtecken i sig.
Innan vi begav oss ut på promenaden, satte jag ett objektiv på kameran som jag tyvärr låtit ligga orörlig i några år. Det är ett Sigma 70-300 mm 1:4-5,6 DG som jag köpte under vår första resa till Florida. Ett alldeles utmärkt objektiv för det priset och ett objektiv som också lämpar sig bra för makrobilder. Att jag inte använt detta på mina promenader och resor, beror på att det inte är lika användbart för bilder med vidvinkel som mitt ”rese-objektiv” AF-S Nikkor 18-300 mm 1:3,5-6,3. Inget av objektiven är lika ljusstarkt som jag önskar, men vill man ha ett sådant ökar priset till nivåer jag inte är beredd att betala.
Nog om detta avsteg från berättelsen. Promenaden fortsatte förbi Minninge där gårdens hästar nyfiket kom springandes mot oss.
Solen hade gjort sitt bästa för att tina den frusna grusvägen och varken is eller snö gjorde sträckan från Minninge till väg 52 särskilt svårgången. Alla vet dock vad som brukar följa i kölvattnet av smält is? Just precis, sörja.
Sörjigt var just vad det var och med leriga skor och lite svordomar (från min sida) tog vi oss fram i allén. Ute på gärdena och i skuggorna av träden syntes fortfarande spår av den snörika vintern.
Fast lite spår av en annalkande vår kunde man ändå se i träden. Knopparna på träden i allén började så smått att spricka ut…
…och lite av höstens färgprakt klamrade sig fortfarande kvar i grenarna.
Efter allén väntade den tråkiga biten på rundan. Vi skulle ta oss över väg 52 för fortsatt promenad i kanten på en mycket trafikerad väg.
Bil efter bil passerade och jag törs lova att få av dess förare höll sig till tillåten hastighet. Vi kom över så småningom och fortsatte på asfalterade väg förbi rondellen till gamla Skavstavägen. Förbluffande många flygbussar for förbi, även om bussen på bilden nedan är en linjebuss.
Innan vi begav oss hem stannade vi till vid ICA-butiken i Oppeby för att inhandla lite ingredienser till kvällens våfflor. Kan härmed avslöja att de smakade mumma, men det är en helt annan historia.
Förresten, hur var det med vårtecken? Dåligt….
Inga djur, förutom hästarna vid Minninge och inga vårblommor i dikesrenarna eller i solbelysta slänter. Får hoppas att jag kan presentera riktiga vårtecken i något kommande inlägg.
Nya vägar
Frugan och jag har ett gemensamt. Ja, sanningen är att vi har mycket gemensamt och en av alla dessa saker är att gå långpromenader, företrädesvis i skogar, på stigar och mindre grusvägar. Naturen, djuren, lugnet är några faktorer som klart vinner över promenader i stadsmiljö.
Fast ibland kräver det att man hittar nya vägar, för att inte tappa intresset. En sådan gjorde vi under den här promenaden. Ja, vägen i sig var känd för oss sedan tidigare, men vi har aldrig gått sträckan förut.
På för oss tidigare kända stigar och grusvägar inleddes promenaden. Upp i skogen bakom Hemgården och ut på den slingrande grusvägen mot kraftstationen nedanför Minninge gård. Här har vi gått flertalet gånger, men nu när man bygger och sanerar vid kraftstationen, har man också skurit av den väg vi brukat gå.
Sträckan fram hit är en kul sträcka att gå. Inte bara för att bruset från staden knappt är hörbart, utan också för att skogen bjuder på intressant natur och vilda djur som brukar kanta vägen. Här har det setts både rådjur, älg och rovfåglar. Dock inte den här dagen, men den här ekorren med lunchen i mun lyckades frugan skymta i ögonvrån. Innan jag hann ställa in kameran, pilade den upp för trädstammen och utom synhåll.
Inte långt efter detta ropade frugan till och pekade på en räv som sprang nedför en höjd i skogsbrynet. Jag hann aldrig få upp kameran innan den försvann i buskagen. Den dök aldrig upp igen, men vi anade att den låg där i buskarna och tittade på oss när vi vandrade vidare på vägen.
Tankarna gick till allt det man missar på vandringar som denna. Hade frugan inte varit uppmärksam eller haft blicken mot skogen på andra sidan vägen, hade vi missat både ekorren och räven. Så sannolikheten att man missar mycket av det som vistas i vår natur är stor, tyvärr…
Fast intill kraftstationen fick både frugan och jag vårt lystmäte. Blommor i mängder…
Eftersom man inte längre kan ta sig via kraftstationen, över järnvägen och bort mot Stora Kungsladugården, hade vi som sagt sett ut ett nytt mål. Vi har många gånger tittat upp mot gården och undrat om man kan ta sig vidare förbi den och ut på andra sidan. Höga röster hördes bakom kullen och snart dök ett gäng unga vandrare upp med sina packningar. Klingande tyska förkunnade att de var turister på besök i vår stad. Det vi nu förstod var att man kunde ta sig förbi Minninge Gård, för det var från det hållet de kom.
Strax innan själva gården kom tre hästar springande ned för backen. De stannade på tryggt avstånd från oss, förutom denna lilla som nyfiket tittade på oss från bara någon meter.
På bägge sidor av gården låg årets första skörd förpackade i sina fula platssäckar. Visst saknar man de gamla höhässjorna?
Till gården omges vägen av en mäktig allé. Fast i vårt fall ledde allén från gården och ut mot väg 52, strax innan rondellen till Skavsta. Sträckan så här långt var härligt lugn och tyst, men på den hårt trafikerade vägen väcktes man snart från drömmen om en bilfri värld där gräs, buskar och träd ersatt asfalt och betong.
Nu är väg 52 bred med en meter cykelbana på var sida om vägen, så det var ändå ganska bra att vandra. Bakom rondellen vek vi dock av på Sörmlandsleden som slingrar sig nedanför pumpstationen.
Lite andra vyer än de bilar och bussar som svepte förbi bara tiotalet meter bakom oss.
Varken frugan eller jag har gått den här sträckan på Sörmlandsleden, så det var nytt för oss. En fin passage hade upprättats i trä. Dock inte så hållbar, vilket kan läsas på skylten.
Stigen som tog oss fram mot stan kryllade av sniglar och jag kunde inte låta bli att böja lite på knäna och ta en bild på den här parveln.
Snart var det inte lika lättgånget längre, så vi valde att gå upp på vägen igen. Vi skulle ändå ta oss över vid Oscarshäll och bort mot Anderslunds kolonilotter. Innan vi kom dit, såg vi en liten skogsväg som gick in till höger. Den såg så härligt lummig ut och vi trodde att den möjligen skulle leda runt Oscarshäll och direkt mot koloniområdet. Det gjorde den nu inte, utan det var en återvändsgränd som uppenbart använts av människor som hellre kastar skräp i naturen, än där det hör hemma.
Dock vi se något vi aldrig sett och inte visste existerade.
Mitt ute i skogen ligger denna ruin. Det stod skyltar lite längre ned på stigen, men vi fördjupade oss aldrig i dem. Vi kommer att återvända hit och då hoppas jag att vidare information kan ges om dess ursprung och historia. Tänk vad man kan hitta i naturen, bara tiotalet meter från en hårt trafikerad landsväg.
Det blev en trevlig promenad på nya marker, med nya upptäckter och cirka 11 000 steg i stegtävlingen ni läst om tidigare. Drygt två timmar tog det, med fotostopp, fika och nyfikna blickar på djur och växter som kantade vår väg.