Söndagen den 17/11 2019 kommer inte att gå till historien som den mest muntra dagen i Nyköping. Det var så där grått och trist som det bara kan vara under riktigt tråkiga novemberdagar. Man tittade ut genom fönstret innan frukosten och insåg att man borde stannat i sängen ett antal timmar till. Efter frukosten kastade ytterligare blickar ut genom samma fönster och det enda som mötte blicken var en himmel så grå att uttrycket ”50 shades of grey” fick ett ansikte. Man vill bara kura ihop i fåtöljen, tända några levande ljus och ägna dagen åt alla inspelningar jag ännu inte hunnit se.

Det var ungefär det söndagen också ägnades åt, men den dagliga promenaden känner ingen barmhärtighet. Handlade till dagens middag och kvällskaffet gjorde vi redan på lördagen, så den ursäkten att tvinga sig ut var redan passé. Det blev istället en längre promenad på de grusvägar i utkanten av stan som vi brukar ta.

Läs och häpna, men mitt i allt de grå sprack himlen upp för några minuter och plötsligt badade Nyköping i solsken. Vid den tidpunkten befann vi oss i gångtunneln under E4:an, men frugan han ut för att njuta av de värmande strålarna, samtidigt som jag befann mig därinne i mörker och märkliga odörer. En bild som bevisar det jag skrivit blev det i alla fall.

Med på promenaden var givetvis kameran, men inte min Nikon D7100, utan mitt alternativ. Nikon Coolpix P900, ett komplement jag ofta använder när huvudkamerans batteri laddas eller när vädret är lynnigt och regnet hänger i luften. Det är en bra kamera och man föredrar att fota med digitalkamera. Med dess superzoom på 83x är det också en bra kamera om man vill fotografera djur eller varför inte en natthimmel. Fast riktig samma klass på bilderna som från en systemkamera blir det inte.

Nåväl, som komplement är den en utsökt ersättare. Bilderna på promenaden togs i färg, men väl hemma konverterade jag dem till svartvitt med hjälp av Photoshop. Det passade bättre in i stämningen, om man så säger…

En promenad som togs på grusvägar som sagt. Blöta och tidvis ganska leriga sådana. Som här i trakten av Minningegruvan och Dammgruvorna.

Ser inte så lustigt ut va? Denna väg leder bl.a. till Vattenfalls kraftstation och strax innan man kommer dit har man skapat en uppställningsplats med en massa skräp och skrot. Varför och vilka vet jag inte, men det ser ganska sunkigt ut. Båten på bilden nedan har stått där ganska länge och ser allt mer maläten ut. Nu har den fått sällskap av diverse bråte, vagnar och annat skräp. Tillfälligt eller inte återstår att se.

Ska man ta sig vidare utan att vända, har man härifrån tre vägar att välja på. Givetvis att vända och gå hela sträckan tillbaks. Eller så tar man sig in på motionsspåret som passerar Minningegruvan och som på olika stigar leder till Anderslunds koloniområde. Det tredje alternativet är att ta sig över järnvägen och bort mot Lilla Kungsladugården. Det var den vägen vi valde och oftast väljer den här tiden på året. Här är man tvungen att hoppa över ett dike som tack o lov inte var så vattenfullt, över järnvägsspåret och ut på den långa och öppna vägen bort mot gården.

Lerigt som sagt.

Ute på åkrarna har det nyligen skapats spår i marken. I vilket syfte vet jag inte, men av någon anledning har det säkert skett.

Syftet med det här spåret känner vi alla till.

Lite förvånad blev jag att höstskörden fortfarande ligger i balar ute i markerna. Nu är jag ingen agronom, men detta kanske är vanligt eller så är det bara så att bonden i fråga har andra skäl till att dessa fortfarande ligger ute och samlar på sig väta.

Fast nu frångår jag temat med svartvitt. Den här vy gjorde sig bättre i färg än svartvitt. Kanske att kontrasten mellan det gröna och det grå fick mig att ta det beslutet.

Sträckan härifrån och till Lilla Kungsladugården är rak och här har man tur om inte vinden friskar i. Det gjorde den, men dess bättre i för årstiden ganska ljumma sådana. Ska tilläggas att vi också klarade oss från regn, även om det såg riktigt mörkt ut stundtals.

Borta vi de berömda garagelängorna hade vattentunnorna fyllts efter den senaste tidens myckna regnande. Så här i efterhand ångrar jag mitt beslut att konvertera till svartvitt. Den ljusblå tunnan framför den mörkröda fasaden och det gröna gräset gjorde en ganska fin tavla, men det var inte denna bild jag såg framför mig. Jag vill fånga vattendropparna när de föll från stupröret och ned i den vattenfyllda tunnan. Jag lade inte ned särskilt mycket tid till detta, vilket jag kanske hade gjort om jag varit ensam på promenaden. Det blev inga sensationella bilder och de flesta missade när vattendropparna fick kontakt med vattenytan. Den här blev bäst och då förstår ni bättre att det inte lades ned särskilt mycket tid till detta.

Det blev en sista bild och den fick vara i dess naturliga färger, det trista vädret till trots. Jag tyckte den gjorde sig bättre i färg och lite färger mitt i allt det grå kan lysa upp tillvaron på ett positivt sätt.