Sommarvädret har varit ganska lynnigt så här långt. Visst var vädret snarlikt förra sommarens under några dagar, men annars har det växlat mellan en normal sommartemperatur och en betydligt svalare, inte sällan kantad med mörka moln som man inte med säkerhet vet innehåller regn.

Lite av detta upplevde frugan och jag på en tur upp till Lindbacke. Tittade man söderut, vilket man gör från vår altan, såg himlen inbjudande ut och det var i den kontexten vi bestämde oss för att ta en promenad. Vi hann förstås inte många meter från bostaden för att mörka moln tornade upp sig norr om Nyköping.

Fast, vad tusan. Bestämmer man sig för något ska man väl utföra det och då får inte lite dåligt väder stå i vägen. Syftet med vår promenad var att gå stigen mellan Lindbacke och Stora Kungsladugården, men vid stängslet som omgärdar själva Lindbacke tog vi beslutet att gå upp på höjden. Det blåste (som vanligt) och vi tog oss snabbt uppför och så ned på andra sidan för att hitta lite lä.

Det gjorde vi och där bakom höjden kunde vi se hur molnen faktiskt skingrade sig och intog en annan färg än den mörka. Håll med om att vi i Nyköping inte har någon annan landskapsbild som liknar fjällvärldens ganska karga, som den på Lindbackes topp.

Från denna plats där vi undkom den mesta blåsten, tittade vi ut över Kiladalen och det som en gång i tiden var en motocrossbana.

Det är lite av ”50 Shades Of Green” och ganska vackert i all sin enkelhet. Tycker man inte det, så är Lindbacke åtminstone en oas där man kan smita undan vardagens stress och det som hör dagens samhälle till.

När vi vandrar där får frugan ett telefonsamtal. Då passar jag på att utforska omgivningen med målet att hitta lite växter att föreviga med kameran. Jodå, den hänger nästan alltid över axeln. Jag har nämnt detta vid ett flertalet tillfällen och kanske det är hög tid att avslöja varför.

För många år sedan, innan jag skaffat mobil, använde jag cykeln lika ofta som idag för att komma ut på mina motionsrundor. Ibland var min lilla digitalkamera med i väskan, ibland inte. Allt berodde på om rundan var en ren motionsrunda eller om jag hade ett utstakat mål där även en matsäck var nedpackad.

Den här aktuella turen var i rent motionssyfte och därför lät jag kameran ligga kvar hemma. Så småningom kom jag fram till en glänta i vilken det växte raps. Ni kanske kan se bilden framför er? Ett gult rapsfält, om given av grön lövskog och ovan för detta tronade en klarblå himmel. Ett drömmotiv för mig och säkert för många andra. Lägg därtill att 20-25 meter ut i rapsfältet står en ståtlig älgtjur. Den står där, tittar lite snett på mig ett tag, men står kvar i flera minuter och bara väntar på att bli fotograferad. Ni kan se scenen framför er? Det kan jag fortfarande och än idag kan jag bli gråtfärdig över att kameran låg kvar hemma i byrålådan.

Just därför hänger min systemkamera över axeln på mina rundor, oavsett om de sker till fots, på cykel eller i bil.

Fast nu var det växter jag var ute efter. En renodlad amatör fotar gärna blommor, svampar och andra växter i ögonhöjd. Ett proffs vet och en entusiast som jag har lärt mig, att såväl blommor, djur och barn helst ska fotograferas i nivå med dem själva. Vad det innebär när man fotar blommor och insekter förstår ni säkert. Precis, ned på marken och ligg raklång med kameran framför er. Tänk er 193 cm Stefan liggandes på mage så nära tryckt mot marken det bara går, när ni ser bilderna nedan.

När jag med en viss del av möda är på väg att resa mig, dyker en välbekant liten gynnare upp mellan blommorna. Ned på samma mark för att inta samma ställning och så var jag igång igen.

Det är ganska intressant att ligga där på marken, i samma höjd som de små insekterna, för att på nära håll se hur de lever sina liv. Prova själv någon gång och ni får uppleva en värld många aldrig ser eller kanske bryr sig om.

Till slut kom jag upp på fötter igen och när jag kommer fram till frugan sitter hon fortfarande med telefonen i hand. Ytterligare ett skäl att ha kameran med sig 🙂