Äntligen, utropade jag tyst för mig själv.

Gårdagens förmiddag ägnades åt en promenad på cirka 90 minuter. Den sista sträckan gick förbi Arnö och Myntans äldreboende. En ganska tråkig sträcka med idel asfalt och en hårt trafikerade väg på vänstra sidan. Jag tog därför en avstickare förbi Herrhagsskolan, ut på Arnö strandväg och sedan ut på den ganska nylagda gångvägen mellan Myntan och Kilaån. Lugnt, naturnära, behagligt och…

…där låg den.

En snok (Natrix natrix) som kröp ihop när den hörde mina steg och som gjorde sitt till för att verka skräckinjagande.

Nu är inte snoken farlig för oss människor, eftersom den saknar huggtänder. Den är förvisso Sveriges största orm, med en kroppslängd som kan uppnå 130 cm. Dess saliv är inte giftig, men kan förlama mindre byten som exempelvis möss och grodor. Snoken är en utmärkt simmare och trivs bäst i områden nära vatten.

Snoken förekommer i olika färger. Grå, svart, brun och lite grönaktig, men alla känns igen på de vita fläckar som syns i nacken. Dessa förekommer dock inte på den betydligt mindre Gotlandssnoken som bara finns på Gotland och öarna däromkring. Gotlandssnoken finns på den röda listan över djur som är utrotningshotade.

Snokar har ett säreget sätt att förvilla när den känner sig trängd. Den rullar över på rygg, låter tungan hänga ut och spelar död.

Källa: Skansen

Japp, det var årets första möte med orm. Så närgången vill jag egentligen inte vara ormar och i synnerhet inte när det gäller den mindre, men giftiga huggormen. Fast visst är de fascinerande…