Jag skrev i förra inlägget att det blev ett planerat besök under resan till Krakow. Lite om detta ska jag berätta nu.
Vi klev upp ganska tidigt och gick direkt ned till frukosten på hotellet. Detta för att kunna utnyttja dagen och framför allt för att ta oss till det utstakade besöksmålet. Efter en god frukost och lite toalettbestyr tog vi trapporna ned (sällan hissen) och gav oss ut på gatorna i Krakow.
Japp, precis som morgonen innan regnade det. Nu fanns inga planer på att traska runt i staden, sitta på uteserveringar och ta bilder på olika sevärdheter. Därför gjorde det inget att det regnade och vi var dessutom förberedda på detta. Vi gick den ganska korta biten bort till resecentrumet, varifrån vår färd mot målet utgick.
Man kan välja att ta separata bussar i vilka även entrébiljetter ingår, lokalbussar eller små minibussar som inte stannar vid varje hållplats. Vi tog den sistnämnda och gav oss iväg genom ett hårt trafikerat Krakow mot den lilla staden Wieliczka, cirka 13 kilometer från Krakow. I denna lilla stad ligger en enorm sevärdhet som drar oerhört mycket folk.
Saltgruvorna.
Dessa saltgruvor sattes i drift på 1200-talet och är idag en av världens största som är i drift. 1978 togs Saltgruvan upp på Unescos världsarvslista som en av de tolv första.
Som alla turistmagneter drar också denna sevärdhet mycket folk. Runt 1 200 000 besökare per år räknas komma hit och det märktes. När vi klev av den lilla bussen strax nedanför uppfarten till gruvan, var det en strid ström av människor. Vi kommer upp till entrén där ett antal köer ringlar sig både till själva entrén till gruvan och vad vi förstod var biljettförsäljningen. Kön till att köpa biljetter såg inte så lång ut, bara till hörnet på den lilla byggnaden. När vi kommer till det hörnet, ringlar kön vidare bort mot även nästa kö och väl där ringlar den vidare till nästa. Vi stod nästan en timme i kö, varav 50 minuter i regn. Kanske ingen bra start och visst tusan svalde jag en och annan svordom och dolde en del ilskna blickar.
Så småningom kom vi ändå in efter att ha köat i kön för enskilda besökare som ville ha engelsktalande guide. I grupper á 50 personer följde vi så den kvinnliga guiden nedför trapporna till gruvan. Första stoppet var 402 trappsteg och 65 meter ned i marken och där började vi få information om gruvan och dess historia.
Räknar man samman alla gångar utgör dessa en sträcka av 300 kilometer. Gruvan som har sex olika nivåer är hela 327 meter djup. Så långt ned tog vi oss aldrig, utan som längst var vi drygt 130 meter ned i marken. Den runda som tar besökarna runt i gruvan är cirka 3 kilometer och rör sig i tre av gruvans nio nivåer.
Att ta bilder i detta mörker är av naturliga skäl inte lätt, men bilderna nedan visar lite av det man får se. Vissa miljöer är uppbyggda på senare tid och visar lite av den verklighet som mötte arbetarna förr. Det vimlar också av konstverk som alla är skapade av de arbetare som haft sin arbetsplats här genom åren.
När man gick där i de mörka gångarna, de stora salarna och nedför de slingrande trapporna, fascinerades man av de konstverk som kantade vägen och som var skapade av de material som utvinner salt. Vi fick tipset av guiden att slicka på bergväggarna och konstverken för att känna saltsmaken och det gjorde man. Det smakade verkligen salt. Tar man djupa andetag så är det tydligen också hälsosamt, så det gjorde vi förstås.
Vi tog oss allt djupare ned i gruvan och vi blev alltmer imponerade av det vi fick se.
Bilden ovan är tagen i en mörk del av gruvan som gjorts till en liten kyrka med altare, sanatorium och bönbänkar.
Vidare ned i gruvan och vi passerar mäktiga salar där man knappt ser taket, underjordiska sjöar med klargrönt vatten och svindlande gångar som sträcker sig på smala träbroar högt upp längs med väggarna. Sedan kommer man till den mäktigaste av alla mäktiga salar och från en höjd ser man ned på denna innan man kliver nedför långa trappor.
En enorm sal, utsmyckad med gigantiska ljuskronor och konstverk uthuggna i berget. Guiden berättade att de tog gruvarbetarna 60 år att färdigställa denna sal och man kan inte bli annat än full av beundran. Här fick ISO-värdet på kameran skruvas upp rejält, för att använda blixt är inte att rekommendera i miljöer som denna. Jag provade några bilder, men det blev totalt misslyckade.
Kom ihåg att bilderna ovan är skapade av gruvarbetare och formade av de material på plats. Förutom ljuskronorna då förstås. Imponerande, eller hur?
Lika imponerad blev vi när vi trädde in i en sal lite längre bort. 60 meter till tak är det i denna sal vars tak bärs upp av enorma träbjälkar mellan smala trappor slingrar sig upp till toppen.
Vill man gå dessa och andra trappor högst upp i de olika bergrummen måste man tillhöra speciella turistgrupper som har tillåtelse att göra detta. I någon av rummen kan man ta en hiss upp till toppen för en liten summa pengar. Det fanns inte tid och intresse av något sådant, men jag är säker på att detta hade varit mäktigt.
Det sista rum vi passerade innan vi kom till slutmålet var detta.
Det finns en lite tråkig historia kring denna. Guiden berättade att man förr hade en båt som turister kunde ta mellan olika vattenfyllda rum. Tyvärr finns det idioter överallt i världen och i detta rum hade ett gäng tokstollar lyckats ta sig in för många år sedan för att ha ett underjordiskt party. Givetvis skulle de ta båten som låg förtöjd och givetvis kantrade denna med den tragiska följden att sex ungdomar drunknade. Vattnet är så salt här att ungdomarna inte lyckades simma under den kantrade båten för att på så vis undkomma drunkningsdöden.
Detta ledde till att man helt sonika avlägsnade möjligheten att ge sig ut på guidad tur med båt i den underjordiska sjön. Madonnan på bild är en senare skapelse till minne av de omkomna.
Efter det här rummet ligger ett annat stort rum där det finns möjligheter att äta, toaletter och souvenirbutiker. Här tänker man inte på att man befinner sig i ene gruva 130 meter under marken. En lång promenad på egen hand leder besökarna bort till hissarna. Två hissar finns det och dessa rymmer tio personer och här skulle man då få känslan av hur trångt gruvarbetarna har det när de både nu och då tog sig till och från sina arbetsplatser.
Därmed var detta besök över och vi tog oss tillbaks till Krakow, den här gången med lokalbuss. En bumpig färd i en fullsatt buss. Ingen direkt angenäm hemresa. Åker ni till Krakow måste ni givetvis besöka saltgruvorna i Wieliczka. Det är svårt att med ord och bilder illustrera verkligheten. Den måste helt enkelt upplevas och jag lovar att ni blir mäktigt imponerade. Bara ni klarar av att uthärda de långa köerna utanför.
Här kan du läsa mer om gruvan…
…och här kan du se en film med bättre bilder än mina.
