Blir man som jag, väldigt åktrött, behöver man inte många kilometer innan första gäspningen kommer och hakan får en tendens att falla ned mot bröstet.
Så var fallet när vi åkte hem från Insjön på Juldagen. Redan innan vi lämnat Leksands kommun började jag gäspa och detta trots att vi passerade genom landskap vi inte ser varje dag. Vad gör man vid sådana tillfällen? Jo, man försöker blunda en stund, eller så kämpar man mot tröttheten, eller så ägnar man tiden åt en ny sysselsättning.
Man fotograferar landskapet genom bilfönstret. Jag har inte gjort det tidigare, men strax innan Sala kom jag på idén för att hålla mig vaken.
Att fotografera landskapet man passerar genom skitiga bilfönster är av naturliga orsaker lite vanskligt. I synnerhet när det börjar mörkna utanför. Bilderna nedan är tagna mellan Sala och Nykvarn, en sträcka som flög iväg tack vare detta nya intresse. Jag förväntade mig inga praktexemplar med knivskarpa bilder och vinklar ingen tidigare förevigat. Fast det var heller aldrig tanken, för vid denna typ av fotografering får allt vad perfektionism heter stryka på foten.
Här användes autofokus och inte manuellt, då man knappast hinner ställa in skärpan när man passerar motiv i 110 knyck. Auto-ISO användes också, då det krävdes höga värden för att bilderna inte skulle bli alltför suddiga i den mörka omgivningen.
Det här gav mersmak och något jag kan rekommendera nästa gång ni sätter er i bilen. Dock vill jag rekommendera att ni sitter i passagerarsätet om ni ska praktisera denna typ av fotografering.
Ett bildspel på landskapet vi passerade mellan Sala och Nykvarn.
