För tredje gången på några månader fanns det ett givet mål när jag med kamera och stativ nedpackade i väskan begav mig ut i stan efter jobbet. Snabbaste vägen från min nuvarande arbetsplats till det utstakade målet går via grusgångar, bakgator och längs med Nyköpingsån. Jag hade hoppats på att höra ett högljutt brus när jag på mörka gångvägar närmade mig området som skulle stå i fokus.

Området var den lilla Sågarbacken och motivet jag var ute efter var Storhusfallet. Jag ville så gärna se vattnet kasta sig utför det lilla fallet med ett efterlängtat tordön, men…

…vattnet rann så sakta nedför klipporna att jag mötte synen med en suck. Tredje gången gillt, blev samma besvikelse som de två tidigare gånger jag rattat in kameran för att ta bilder med lång slutartid. Med tanke på det myckna regnandet i vår del av Sverige kunde man tänka sig att de ansvariga öppnat luckorna och släppt lös vattnet som rinner längs med Nyköpingsån, men icke. Kanske man får uppleva detta innan kylan anländer och vattnet fryser till is.

Lång slutartid blev det, men mest för att fånga det ganska stilla vattnet i en silkeslen skepnad.

Ljusskenet på bilden ovan kommer från Storhusqvarn som numera inhyser en av stans med populära restauranger, bl.a. givetvis.

Tänk att vatten är så tilldragande när man är ute på fotosejourer, oavsett om man är ute under dagtid, sena kvällar eller tidiga morgnar. Smaken är som vanligt delad. En del gillar korta slutartider, andra långa. En del vill frysa vattnet när vågorna slår in över klippor eller kastar sig nedför vattenfall, andra vill skapa dessa slöjliknande skepnader man kan se när oroligt vatten fångas med långa slutartider. En del tycker dessa vattenspeglingar är uttjatade, andra älskar dem. Smaken är som sagt delad.

Det blev inte mycket till vattenfall den här kvällen heller och Pilten uppe vid kvarnhjulen fick blicka ut över ett tämligen ointressant vattenflöde.

Däruppe, ovanför fallet, kunde man denna kväll blicka ut över en stilla å som till synes har ett högt vattenstånd, men uppenbart inte tillräckligt.

Det behövdes inte så särskilt långa slutartider för att få vattnet så där inbjudande lugnt, då det var tämligen vindstilla. Lång slutartid användes mest för att fånga de där stjärnformationerna som lampornas sken framkallar. En liten avstickare mellan Storhusqvarn och Storgatan för att fånga Svalorna lite närmare fick avsluta den här ändå ganska lyckade kvällen…fotomässigt vill säga…förutom den motion man får av dessa promenader med kameran som enda vän.

Om det blir fjärde gången gillt vid Storhusfallet? Förmodligen!