Etikett: svamp

Vad skogen bjuder på

StefanLämna en kommentar

Det blev en lång promenad i varierande terräng. Promenaden tog förstås sin början i hemmet, gick via Hållets/Mariebergs naturreservat till skogen bakom Dammgruvan.

En lång sträcka gick utmed Nyköpingåns fantastiskt vackra omgivning. Strax nedanför Perioden ser man bron som leder över till den östra sidan och så här tidigt på morgonen låg ån kav lugn och man kunde skymta lite dimma längre upp mot den av växtlighet kantade delen.

Varje gång man kommer i närheten av vatten så drar man till sig fåglar som i tron att man kommer med mat landar strax intill. Inte utan att man ibland får lite dåligt samvete när man plockar upp kameran och inte mat.

Från bror på bilden ovan har man en fin utsikt över Nyköpingsån som på den här delen kantas av täta träd. Vill ni fånga höstens vackra färger är det hit ni ska gå. När den omgivande växtligheten skiftar i rött, gult och orange är det fantastiskt vackert, i synnerhet när ån ligger lugn under en klarblå himmel. Lite mulet dagen till ära, men man börjar skönja lite av det som komma skall.

En av de vackrare och lummiga passagerna längs med å-promenaden tar sin början i ena änden av bron. Man går där och finner det svårt att ta till sig fakta om att strax ovanför byggs nya bostäder framför det som kallas Nyköpings problemområde nummer ett. Låt oss hoppas att detta naturreservat och stigen som går genom detta får vara i fred för klåfingriga politiker och arkitektkontor…kanske också från de individer som vägrar respektera andras egendom.

Vackert och lummigt är det.

Strax efter den lilla träbron på bilden ovan kommer man till hängbron som leder över till Hållet och dess del av naturreservatet. Från den bron ser man över till den fjärde bron på denna korta sträcka. Inte den vackraste, men den mest trafikerade.

Det blev att traska runt på de olika motionsspår som korsar skogarna på bägge sidor om väg 53. Syftet var att hitta svamp. Inte att plocka, men väl att fotografera. Som många av er vet, ska växter helst fångas på bild i dess rätta höjd. vad det innebär när man fotar svampar förstår alla. Det innebär att man får lägga sig platt på marken med kameran framför sig. Hade någon passerat hade denne förmodligen fått sig ett skratt i synen av 193 cm Stefan som låg utsträckt på den lite morgonfuktiga marken. Vad gör man inte för konsten?

Flugsvampen är inte ätlig, men kanske skogens mest färggranna och av fotografer mest uppskattade svampart. Omgivningen kanske inte var den roligaste i fallet ovan, men den här flugsvampen var den mest orörda av de jag fann.

Vad svampen nedan heter har jag ingen aning om, inte heller om den är ätlig. Fast den gjorde sig bättre på bild än flugsvampen då de här två stod omgivna av grön mossa.

Så värst mycket svamp fann jag inte och många av de jag fann var söndertrasade av förbipasserande människor eller möjligen djur. Många svampar såg också påverkade ut av det myckna regnandet den sista tiden. Nej, några kantareller stod inte att finna.

Däremot fanns det andra växter som lyste upp där ute i skogen. Det här är en blåklocka…väl…? Jag trodde deras säsong var till ändå och jag trodde inte man kunde finna denna växt mitt ute i skogen. Där ser man min okunnighet när det gäller flora och fauna.

Vad växterna nedan heter har jag ingen susning om. Den ena växer hur som helst på marken och den andra i manshöjd.

Även om antalet svampar att fotografera var låg och även om intressanta upptäckter var ännu lägre, blev det en trevlig runda på någon mil. Det bästa återstod dock och det gjorde att missnöjet med de få svamparna avtog ganska snabbt.

Den här gynnaren satt nämligen länge och väl och bara stirrade på mig och den nöt han/hon hade mellan tassarna. Ett av de sötaste djuren vi finner i skogen?

 

Var är svampen – del 2

Stefan2 kommentarer

Helgen för två veckor sedan gav oss sju kantareller i påsen. De räckte till varsin svampmacka och om detta kunde ni lösa i förra inlägget.

Skulle vi ha bättre tur den gångna helgen?

Om promenaden på spåren i Ryssbergen är välkänd mark för oss, begav vi oss nu mot för oss outforskad terräng. Sörmlandsleden bakom Söra var vårt mål. En lagom lång cykeltur förbi några av de nybyggen som ligger i utkanten av Nyköping, förbi motionsspåret vid Söra och mot scouternas anläggning intill den lilla Hovrasjön. Så långt är detta ingen okänd terräng, då både frugan och jag varit här vid flera tillfällen.

Sjön låg inbjudande lugn och vackert inbäddad i grönska. Intill bryggan över vattnet ser man ofta fiskar leka vid ytan eller ormar som simmande tar sig bort när de störs av tunga fotsteg. Vi såg varken fisk eller orm, däremot mängder av dessa skräddare som sprang över den gröna och lite sörjiga vattenytan intill vassruggarna.

Vi tog oss upp på berget på andra sidan sjön där ett gammalt lusthus stått så länge jag kan minnas. Varför det står på berget ganska långt från husen vid Söra och annan bebyggelse har säkert sin förklaring. Vilken har jag inte hittat, men utsikten över Hovrasjön var säkerligen magnifik när den uppfördes på plats. Idag växer träden så höga att man knappt ser vattnet nedanför berget.

På samma berg, inte långt från lusthuset, ligger en gammal gravplats. Jag som är nördig när det gäller sådant blev ganska besviken första gången jag besökte denna. Hade jag inte läst på skylten att platsen var en forntida begravningsplats, hade jag förmodligen aldrig lagt märke till den. Det finns mer intressanta gravplatser i kommunen, om jag så säger.

Vi tittade aldrig dit, utan fortsatte på Sörmlandsleden som slingar sig mellan sjön och berget.

Så här långt var vi på känd mark. När vi sedan gick över en liten spång över ett dike och ut mot öppnare terräng, beträdde vi för oss okänt territorium. Så långt hade vi tidigare aldrig gått och att upptäcka något nytt så pass nära stan roar både mig och frugan. Vi blev förvånade, för denna sträcka på Sörmlandsleden var väldigt trevlig att gå. Kuperad terräng, delvis intill vattnet, delvis bland ganska närgånget buskage och delvis i den John Bauer-liknande vegetation som jag berättade om från Ryssbergen i förra inlägget.

Väldigt trevlig sträcka som sagt och mitt på denna och långt ute i skogen sprang vi på detta röse.

Att naturen inte format detta står utom alt tvivel. Min första tanke när jag såg stenformationen på håll var en djurkyrkogård. Så tror jag inte är fallet och att det inte är en gammal gravplats för boende i området förutsätter jag då ingen information om detta stod på någon skylt som annars brukligt är. Jag kastade ut frågan på Facebook och fick några svar. Någon trodde det var någon typ av gräns, men mot vad? Någon svarade ett vanligt röse, men varför anlägga denna mitt ute i ingenmansland? Så kom den här bilden.

Vad det innebär säger mig ingenting, men i efterföljande kommentarer sades det att stensamlingen är ett gränsröse från anno dazumal.

Andra lustiga formationer fann man bland de gamla träden vi passerade.

Fast nu var det inte stenrösen och lustiga trädformationer vi letade efter. Det var svamp och hur gick det då? Till en början var det gleeeeest mellan dem, om man nu inte räknar in de oätliga. Ett par kantareller och ett par Karl-Johan blev skörden. Vi mötte ett par i vår ålder som traskade lite utanför stigen, till synes letandes efter svamp och vi förstod att den här skogen är mål för många svampletare och att de redan rensat det som rensas kan.

Vi gav upp letandet och snabbade på kliven, för nu började kaffe med tillhörande godsaker locka. Vi vek av från Sörmlandsleden och gick en lite knixigare stig som vi trodde ledde till en plats på leden där vi tidigare passerat. Så blev också fallet och nu bar det av mot vår utstakade fikaställe. Fast vi ställde en fråga till oss själva där vi gick. Kan man gå Sörmlandsleden runt Hovrasjön? Vi ville inte cykla hem utan att ha kollat detta, så vi vek av från leden igen och in på en stig för hästar som korsade spåret. Vi upptäckte ganska snart att inte heller den tar motionärer runt sjön, så vi vände och då upptäckte vi något annat.

Tjo-flöjt. Där i mossan skymtade vi skogens guld. Inga mängder, men vi fyllde påsen ni ser på bilden ovan och antalet kantareller och Karl-Johan räckte till en mycket god svampsås till de hemmagjorda köttfärsbiffarna. Både maten och ölen…de två ölen…till denna smakade extra gott när vi ansträngt oss för att få till det.

Lite glada leenden och nu vankades det äntligen kaffe, köttbullsmacka och toscakaka. Detta intog vi vid en rastplats alldeles intill vattnet. När vi sitter där dundrar två plan från Ryanair inför landning strax efter varandra.

Sitter man på berget som utgör centrum på motionsslingan en bit bort, dundrar dessa plan förbi på väldig låg höjd. Därifrån kan man få väldigt intressanta bilder på planen om man har tur och intresset finns.

Ännu en trevlig motionsrunda var till ända. Vi gick tillbaks över bryggan och upp mot våra cyklar som stod parkerade vid scouthusen.

Söra är ett trivsamt område inte så långt från Nyköping. Motionsspåret är inte så långt, men tillhör kanske de jobbigaste p.g.a. de branta backarna. Sörmlandsleden har flera sträckningar som passerar här och man har byggt upp riktigt fina vindskydd där man kan grilla i eldstäderna eller bara vila. Varför inte bara ta med en fikakorg och sitta ned på bänkarna vid husen och njuta av både tystnad och det fina som naturen begåvas med…

Lite mer om Söra här, där ni också kan se en bild på en mangårdsbygnad vid Söra från 1938.

 

 

Var är svampen – del 1

StefanLämna en kommentar

De två senaste helgerna har det letats svamp. Nja, egentligen har det företagits promenader i den vackra naturen runt Nyköping.

För två helger sedan drog frugan och jag iväg på cyklarna med riktning mot Ryssbergen. Gammal hederlig och välkänd terräng m.a.o. Syftet med timmarna ute i skogen var att motionera, men i ryggsäcken fanns både fika och påsar att lägga all svamp i.

Oätlig svamp fanns vi i massor. De gör sig bättre på bild än i stekpannan, men det var väl tusan om vi inte skulle hitta något ätbart. Motionsspåren vid Ryssbergen är populära och vi mötte flera personer som var ute på en promenad, joggingrunda eller cykeltur. Vädret var också fint, så jag förstår att många passade på. Det var förvånansvärt många fjärilar i rörelse och visst, är vädret så behagligt som det var den här helgen kanske de överlever lite längre än normalt. Dock såg vi bara de mer välkända arterna, men de duger gott att titta på.

Annars var växtligheten mer spännande än djurlivet. Härligt frodig grönska följde oss längs spåret och känslan av sommaren höll sig inte långt borta.

Det längsta spåret i området är väldigt varierad. Dels kuperad, dels passerar den både kalhyggen och vanlig skogsmark, men som mest trevlig är den under en sträcka av 2-300 meter där man passerar genom en terräng som är ganska mörk p.g.a. de täta träd som där växer, men framför allt kantas stigen av härligt frodig mossa som växer och som för tankarna till John Bauers böcker om troll.

Här övergav vi spåret och gav oss ut på små upptrampade stigar rätt ut i det vilda. Här lade vi, okej frugan, lite mer energi i svampletandet…

…och visst tusan hittade vi svamp. Jag tror jag räknade till sju kantareller, men de räckte till varsin god svampmacka till kvällskaffet.

Fast nu var svampen inte det mest väsentliga den här dagen, utan det var motionen. Jag vet inte hur lång sträckan är och kanske borde jag ha mätt, men det får bli en annan gång.

Har ni förresten haft känslan att ständigt springa in i spindelnät när ni promenerar i moder natur? Jag vet inte hur många gånger jag rafsade bort spindelnät från ansiktet och man bara väntar på att själva spindeln ska landa i trakterna kring munnen eller ramla ned i kläderna så att man plötsligt upptäcker vävda nät i klädkammaren eller andra icke så önskvärda ställen. Fast spinna kan de, de små liven.

Det blev en härligt skön dag i Ryssbergen som avslutades med fika uppe på toppen av slalombacken. Vi gick upp, andra använde motorfordon.

Förberedelserna inför en förhoppningsvis kall och snörik vinter har redan påbörjats. Jag ogillar denna årstid, men herrarna på bilden önskar nog att kylan kommer snabbt och att snön faller strax därpå. Oavsett årstid är utsikten från denna plats enastående, så har du inte varit där än, åk dit.

Nästa promenad och del två, togs i för oss okänd terräng. Hur det gick med svampplockningen under denna får ni veta inom kort.

Lite växtlighet

StefanLämna en kommentar

Den flora av växter som förgyllt vår omgivning sedan tidig vår, tynar sakta bort för att så småningom försvinna under ett förhoppningsvis vitt täcke av snö.

Än så länge biter sig den mer kyltåliga färgprakten sig kvar. Svampar är väl egentligen ingen växt, men lämpar sig bäst för fotografering under höstmånaderna.

Nypon kan man se långt in på vintern då de lyser fint rött mot en vit bakgrund. Inte som här mot en gråtrist himmel, utan mot nyfallen snö.

Än så länge finns det lite färgprakt kvar i vår lilla trädgård, även som de växter ni ser nedan ser allt mer slokörade ut.

Fast även nedfallna löv kan utgöra motiv för en amatörfotograf.

Fast som ofta är på vintern är det inomhus man ges chansen att fånga det vackra.

De tre bilderna nedan är tagna på en något så ovanlig plats som Nya kyrkogården. Ni som följt denna och min gamla blogg, vet att jag har en liten förkärlek i att gå omkring på kyrkogårdar. Inte minst för att insupa lugnet, men också att insupa historiens vingslag som man kan erhålla genom att läsa de yrken som avlidna personer hade under yrkesverksam ålder. Länsman, ståthållare, tillsynsman, kallskänka, slaktarlärling, landsfiskal m.m.

Å så kan man ta bilder på den lummiga grönska som kyrkogårdar visar upp sina besökare. De här bilderna tog jag med min Nikon Coolpix900. En kamera jag tyvärr använder lite för sällan. Den är smidig, lätt att bära och tar bilder av hög kvalitet. Skillnaden mellan denna digitala kamera och min Nikon D700, är att en spegelreflex har fler möjligheter, inte minst när det gäller valet av objektiv, linser och att den tar betydligt skarpare bilder.

Det sistnämnda bra om man vill skriva ut papperskopior på de bilder man vill spara och inte minst om man vill förstora något. Fast Nikon Coolpix900 duger väldigt bra för ändamålet, som dessa enkla bilder från en kyrkogård i Nyköping.