Vi firade årets midsommar i Dalarna och knappt hann vi hem förrän vi åter styrde kosan till detta vackra landskap. Den här gången för att tillbringa många mil till fots och i bil.

Det blev en händelserik och intensiv vecka med många intryck och härliga möten. Jag tänker sammanfatta de sex dygn vi var på resa i kronologisk ordning och inleder idag med resan upp.

Tidig söndagsmorgon, närmare bestämt 06:30, rullade vi ut ur Nyköping med riktning Gopshus. Det var jag, frugan och svågern som packade bilen full med utrustning för både bilåkande, vandringar och annat som hör en dylik resa till. Vädret var så där sommarhärligt som årets sommar bjudit alla oss som valt att inte resa utomlands.

Första stoppet blev i Fagersta och den välskötta hembygdsgården i Västanfors.

Vi anlände lagom till att caféet öppnade och satte oss ned på uteserveringen där vi smidde lite planer inför veckan.

Vi hann inte utforska hela området då vi hade en tid att passa (återkommer till detta), men Västanfors hembygdsgård sägs vara ett av norra Västmanlands mer besökta turistattraktioner. Förutom att man samlat på sig äldre byggnader (som Tovastugan i Nyköping) som soldattorp, arbetarhem, storstugor och annat som för besökarna bakåt i tiden, finns här också ett museum tillägnat författaren och skådespelaren Rune Lindström. En av de femton slussarna i Strömsholms kanal finns också i anslutning till området och vill du läsa mer inför ett eventuellt besök kan du göra detta här.

Hela området längs med med Strömsholm har en historia som få områden i Sverige kan mäta sig med. Små bruks- och gruvorter ligger som på pärlband och lockar besökare i tusentals varje år. Nu var detta inget vi hann med på denna resa, utan vi svischade förbi på vår tur längre norrut. Fast går man in på den här länken inser man snart att ett besök i området står på en framtida agenda.

Resan fortsatte och strax innan Grangärde stannade vi till för att ta en bild som kom att sammanfatta mycket av veckan. Den fantastiska vy man ofta passerar utan att stanna, Minningarna.

Det blev ett kort stopp innan vi for vidare mot dagens egentliga mål. Vansbro och Vansbrosimmet.

Frugans dotter och en väninna till henne avslutade Tjejklassikern i och med detta lopp. Precis som Vasaloppet har Vansbrosimmet utvecklats till något betydligt större än ursprunget. Under veckan som går arrangeras hela åtta olika tävlingar i olika längder. Tjejklassikern simmas 1 kilometer och i årets lopp var 2 351 tjejer anmälda, 2 199 fullföljde. Snabbaste tjej tog sig den 1 kilometer långa banan på 10:54 minuter och den som simmade långsammast kom i mål på 54:45. Ni förstår av dessa tider att elitsimmare samsades i vattnet med renodlade amatörer, vilket också syntes på tekniken hos de som simmade förbi oss.

Efter simningen och lite hyllningar till dagens hjältar, gick vi en bit upp i Vansbro och tog en fika på Vansbro konditori som finns med i White Guide. Inte svårt att förstå varför då själva konditoriet är trevligt och det som erbjuds gästerna inte går av för hackor. Veckan till ära serverade man annat gott, Vansbrosimningsbakelsen (chokladmazarinbotten, exotisk curd, nougatkrisp, vit chokladmoussé), men man kunde också äta en fotbollsvm-bakelse eller smaska på en BjörnSkifs-bakelse. Värt ett besök, jag lovar.

Mätta och belåtna for vi vidare genom Dalarna för att någon timme senare stanna till för ett besök hos några bekanta i Mora och därefter göra en del inköp till veckan. Två mil efter Mora ligger en grusväg vi lärt känna allt bättre.

Vi var åter i Gopshus för att under dessa sex dygn inkvartera oss på Gopshusgården. Trötta efter den långa resan och alla upplevelser, orkade vi inte mycket mer än att äta och ta en kvällspromenad ned till Spjutmosjön som ligger alldeles intill byn Gopshus. En fråga vi ställt oss själva många gånger är om det fortfarande går några tåg på järnvägen som korsar byn? Vi har varken sett eller hört några under alla de gånger vi bott på Gopshusgården. Svaret fick vi av ägarna till vandrarhemmet. Det går faktiskt godståg som transporterar främst spån och andra förnödenheter till de större orterna längre upp i landskapet, fast de går väldigt sällan.

Hur som helst går spåret på stundtals ganska spektakulära sträckor, som på denna banvall rätt över Spjutmosjön.

Mörkret började sänka sig och de allt tätare molnen gjorde sitt till. Något bad var inte att tänka på, utan under en annalkande skymning begav vi oss upp till vandrarhemmet för en god natts sömn.

Resan fortsätter i nästa inlägg.