I år firar vi vår trettonde bröllopsdag, eller spetsbröllop om man så vill. Traditionsenligt firas den tillsammans med syster och svåger, med vilka vi hade ett dubbelbröllop i Nyköpings gamla rådhus. Vart femte år firas denna dag i ett land långt från Sverige, men däremellan firas dagen på hemmaplan och med hemmaplan menas någonstans i eller på lagom avstånd från Nyköping.

Egentligen är det i morgon dagen äger rum, men med tanke på arbete så tjuvstartade vi igår.

Färden gick mot Östergötland där vi skulle vandra en etapp på Sörmlandsleden. Låter kanske märkligt i många öron, men denna fantastiska led sträcker sig också utanför Södermanlands gränser. Fast sanningen ligger närmare om jag skriver att en del av leden sträcker sig genom Södermanland och en del genom Östergötland.

Fjällmossen var målet och det var utanför det naturreservatet vi parkerade bilen för att därifrån ta oss genom lummiga skogar och…

Hoppsan!

Var befann sig den lummiga skogen som svågern beskrev och kartan visade? Jo, här…

Det var kanske inte vad vi förväntade oss. Fast nu var vi här och vi begav oss ut på den 6 kilometer långa sträckan som utgör Sörmlandsledens etapp 34.

Det skulle bli bättre och efter några hundra meter vandrade vi in i den lummiga grönska och täta skog vi hade räknat med.

Länsstyrelsen i Södermanland beskriver Fjällmossens naturreservat så här på sin webbsida:

”En mycket stor del av reservatet består av öppen myrmark. Ute på myrarna finns små öar med urskogsliknande tallskogar. Runt myrarna växer barrskogar med inslag av lövträd. Landskapet är flackt, men från uppstickande bergknallar har du en ­fin utsikt över landskapet. Platsen påminner om nordligare breddgrader och det är mycket trevligt att skida över området”

Naturreservatet är 821 hektar stort, varav våtmarken upptar 480. Etapp 34 är som beskrivs ganska flack och lättgången, men går genom väldigt varierande natur. Barrskog, lövskog, myrmarker, stenrösen och så en bit grusväg.

Inne i naturreservatet ligger de bägge sjöarna Lilla och Stora Göljen. Den stora passeras inte om man följer sträckningen, men det gör man Lilla Göljen.

Här var det tänkt att vi skulle packa upp vår medhavda lunch vid ett väldigt fint och välskött vindskydd. Men tji, det var redan upptaget av några grabbar från Östergötland som av packning att döma skulle övernatta här. De tyckte precis som vi att Lilla Göljen utgjorde ett vackert inslag i naturen, vi på ganska tråkig sörmländska (som sägs vara rikssvenska), de på traditionell östgötska.

Vackert var det, men vi fick traska vidare.

På vägen passerade vi en myrstack som nog är den största jag sett. Inte nog, det är den största jag sett.

Det är onekligen fascinerande att se dessa stackar som byggts från grunden av tusentals myror som kommunicerar med varandra genom doftämnen, kroppskontakt och olika ljud (googlade fram detta). Även den här höstdagen, som var lite småkylig, var det full fart i stacken och inte utan att man undrar hur dessa myror fördriver tiden när de inte arbetar?

Ganska snart efter denna stack tog stigen oss till den stora våtmarken som många förknippar med…

Som det står i beskrivningen av leden är miljön av sådan sort att tankarna förs till nordligare breddgrader. Vi som gått hela eller delar av Vasaloppsleden känner igen myrmarkens traditionella utseende med utlagda träspångar som leder vandrarna över ganska fuktig myrmark.

Ganska fattigt på träd och annan vegetation, men vackert på sitt sätt.

När vi passerat över myrmarken var det så äntligen dags för den lunch vi hade tänkt oss intill Lilla Göljen. Kaffe, baguette och kaka stod på menyn och av någon särskild anledning smakar det alltid bättre att inta detta i naturen än hemma. Det är ungefär som när man slukar en kall öl. Visst smakar den extra god när man sitter på en uteservering än hemma framför tv:n.

Gott och välbehövligt var det. Jag tryckte på avtryckaren just i samma stund som syrran tog en stor tugga av sin baguette. Tänkte bara informera er ifall ni undrar.

Från den här platsen var det inte långt kvar av etappen. Fast här finns det enda stället under de 6 kilometerna där det är lite mer kuperat, men som så ofta är det lättare att gå uppför än nedför och det var upp vi var på väg.

Vi kom strax därefter ut på den grusväg som leder fram till parkeringen där bilen stod. Intill denna grusväg hade någon/några bemödat sig med att skapa ett konstverk som man lyckats balansera bra. Huruvida denna tunga sten ligger kvar på den kapade trädstammen när höststormarna drar in, är en fråga vi inte lär få svar på.

Vad bär man med sig från denna vandring? Jo, två saker. Det ena var den totala avsaknaden av djur. Enligt beskrivningen av naturreservatet ska här finnas gott om rovfåglar, inklusive kungsörn. Dessutom andra mindre vanliga fåglar som tranor, tofsvipor och lärkor av olika art. Visst hörde man fåglar som kvittrade, men de man fick ögonen på var de mer vanliga arterna som talgoxe och gråsparv. Kanske man också hade hoppats av åtminstone få se någon älg eller hjort, men inget. Ganska tragiskt när man ändå befinner sig så pass långt från den bebyggelse som i städerna breder ut sig och tränger undan djuren allt mer.

Det andra man lägger märke till på dessa vandringar är hur glada alla man möter verkar vara. Det är inte bara glädje som utstrålas, utan alla hälsar på varandra och ibland stannar man upp och växlar några ord. Jämför detta med en promenad på stan och ni märker skillnaden. Naturens magiska påverkan på både kropp och själ?

Så bar det hem till Nyköping igen och efter en skön dusch och ombyte var det så dags för nästa tradition. Mousserande vin och tryffel som det här året intogs hemma hos oss.

Flaskan, eller rättare sagt innehållet, rekommenderas. Inte för att den är billig, utan för att innehållet smakar väldigt gott.

Så återstod bara avslutningen på den trettonde bröllopsdagen, som egentligen infinner sig i morgon. Middagen som igår intogs på Skafferiet i Nyköping, en av de matställen i stan som förärats en plats i White Guide. Är man med i denna, vet man tre saker. Det serveras inte mat man är van vid på enklare restauranger, det är gott och det är dyrt.

Fast en dag som denna bryr man sig inte om kostnaden, man unnar sig den. Är maten sedan god, om den intas på ett trevligt ställe och personalen är bra, så inte tusan låter man priset förstöra helhetsintrycket.

Efter avslutad middag skildes vi åt. Syster och svåger gick åt sitt håll, jag och fru gick åt vårt. Fast vi tog vägen hem via ett av stans andra trevliga ställen, det ombyggda Voyage där en nattfösare intogs i mysig miljö.

Nästa år väntar oss ett Elfenbensbröllop, men redan nu planeras det så smått inför Kristallbröllopet som kommer att firas i ett land en bit från Sverige.