I lördags var frugan och jag nere på stan och möttes på hemvägen av en sol som sken från en klarblå himmel och en värme som förebådade vårens första utefika.

När kvällsmörkret föll, föll också snöflingor stora som tefat utanför fönstret. Vintern gjorde comeback.

Jag förstår att ni bilägare kände en klump i magen när ni på söndagsmorgonen tittade ut genom fönstret med sur min.

Det var väl inte det här man hoppades på när marken äntligen låg bar och vårkänslorna hade infunnit sig bara ett dygn tidigare. Söndagspromenaden blev inte den långrunda jag tänkt mig. Istället gjorde frugan och jag en gemensam och kortare variant på lite hala och slaskiga trottoarer. Vissa husägare var uppe med tuppen och skottade bort den nyfallna snön, andra tycket förmodligen att sängen var skönare.

Nu var snön av den lättare sorten och redan på morgonen sågs den smälta och bilda små pölar av vatten på körbanorna. Slask, slask, slask och detta när man trodde slippa eländet för den här vintern, men efter snö kommer tö…det är oåterkalleligt.

Fast, så länge det vita klamrar sig kvar på de kala grenarna är det ändå ganska vackert, som här när den röda klockstapeln på Borgarberget tecknar sig mot den vita för- och bakgrunden.

Landstingets vita fasad utgör en fin kuliss under snöfyllda dagar. Man kan få väldigt fina bilder om man lägger ned lite tid, men det var inte fina bilder jag var ute efter på denna gemensamma promenad. Jag brukar säga att vill man lite mer, ska man antingen vara ensam eller tillsammans med någon som också intresserar sig lite mer för fotografering än gemene man.

En annan plats där man kan fånga lite mer ovanliga och intressanta motiv är kyrkogårdar, hur absurt det en kan låta. Den gamla kyrkogården mitt emot Landstingshuset är en sådan plats, även om en dimmig och mörk dag fyller syftet betydligt bättre än en gråmulen och snöig.

När detta inlägg görs är det åter plusgrader och man nästan ser takdroppet utanför rumsfönstret. När ni läser detta vet ni om snön ligger kvar eller har förvandlats till en grå sörja i rännstenen.

Det sägs att det ska till tre bakslag innan våren gläntar på dörren. Räknar jag inte fel var detta det första, alltså återstår två…