Vill man slippa asfalt och betong, ljudet från bilar, jäkt och stress, så utgör naturen en fristad.

Räcker tiden inte till för en tur ut bland träd, gräs och vatten, finns en oas att tillgå på betydligt närmare håll…kyrkogården.

Låter det absurt? Ja, det kanske det gör, men finns det något mer avkopplande än att sätta sig ned på en bänk, höra fåglarna kvittra utan störande inslag från förbipasserande bilar och se de perfekt klippta gräsmattorna som förgylls av blommor och dekorationer. Tycker ni fortfarande att det låter absurt?

Nya kyrkogården i Nyköping ligger till skillnad från övriga kyrkogårdar i stan, lite avsides från allfartsvägarna och bruset från bilmotorer. Det gäller förövrigt att passa på, för om kommunens politiker får som de vill kommer hundratals bostäder i varierande höjd att byggas i kyrkogårdens närhet.

Nej, jag tycker inte det känns absurt att slå sig ned på en bänk och bara koppla av från vardagen, alla tråkiga nyheter man ser på tv och tankar som kanske inte alltid är så positiva. Det renar själen som man brukar säga. Det mest spännande med kyrkogårdar kanske ändå är att vandra runt bland gravstenarna och läsa inskriptionerna.

Här läser man namn man känner igen, både från personer som levt långa liv och personer som tyvärr fick chansen att leva alldeles för lite. Här kan man läsa om ”friherrar”, ”båtsmän”, ”landsfiskaler”, ”pigor” och andra avlidna personer som hade sitt levebröd i yrken som numera inte finns. Här kan man läsa inskriptioner om människor som blev hundra år, men också om barn som inte ens hann uppleva femårsdagen. Vilka livsöden formade dessa människors liv? Hur såg Sverige och Nyköping ut på den tiden när dessa ”pigor” och ”landsfiskaler” formade landet? Börjar man spåna och tänka tankar, så är det ändå ganska fascinerande att vandra runt där bland gravstenarna, om än lite absurt…

En oas i oasen är minneslunden, där det verkar vara allt mer populärt att ta farväl av sina kära. Välvårdat, tyst, dekorerat och vördnadsfullt.

Fåglar älskar att vistas på Nya kyrkogården i Nyköping. Man hör deras kvitter bland träd och buskar, men det är svåra att se. Framför allt är det svårt att fånga dem på bild där de flaxar förbi i hög fart. Strax under den här lampan finns ett fågelbord där fåglar alltid håller till…

…dock inte idag. Det var här jag satt och insöp lugnet och tystheten under en blå himmel och behaglig värme. Jag placerade mig en bra bit från fågelbordet och hade dagen till ära min ganska nyinköpta Nikon Coolpix P900 med dess fantastiska zoom-omfång. Detta för att kunna fota fåglar på behörigt avstånd för att inte störa och skrämma.

Nu hjälpte det inte, ty fåglarna höll sig på betryggande avstånd från fågelbordet. Den här gynnaren fick jag dock fast på bild och för er (särskilt riktat till en viss person) som inte vet så är det en Sädesärla.

Nästan två timmar spenderade jag på kyrkogården. Kan kanske tyckas märkligt eftersom jag är ateist och inte besöker kyrkor annat än vid vissa särskilda tillfällen som dop, begravningar och fotorundor. Jodå, kyrkor är vackrare och mer spännande insides än utsides.

Vandringen hem påbörjades och redan då misstänkte jag att fler besök är att vänta under årets varma månader.