Ja vet. Många föredrar att tillbringa semestern med sol och bad, för att få den där härliga solbrännan som var inne när man var ung. För mig, precis som för de flesta som passerat 40, är det en förgången tid och man har sedan länge insett att en semester är så mycket mer än att tillbringa timmar varje dag på en sandstrand eller en klippa.
Att utforska Sverige är sedan många år en prioritet under semestern. Att ägna några timmar åt sol och bad är givetvis inte fel och är också något jag kan tycka vara skönt emellanåt, fast i små doser.
Vi har valt bort bil av flera orsaker och är glada när vi får chansen att låna en eller följa med vänner och bekanta när de tar en tur i vårt vackra land. Så var fallet idag, när vi tillsammans med svärmor begav oss mot vår södra granne, Östergötland. Man kan lugnt kalla dagstrippen för en kul kultur tur.
På gränsen mellan Södermanland och Östergötland tar man av till vänster (om man nu åker gamla E4:an) och åker någon kilometer rätt ut i skogen. Där, inbäddad i frodig grönska ligger Ödekyrkan.
Idag ser den inte mycket ut för världen, men dess historia är så mycket intressantare.
Vårfruklostret, som ursprungsnamnet är, uppfördes någon gång i slutet av 1430-talet och tillhörde då munkar av Franciskanerorden. Några större spår i historien har den dock aldrig gjort och med åren blev den allt mer förfallen. Under tidigt 1500-tal byggdes ett kapell på platsen eftersom klostret var så pass illa åtgånget och detta kapell användes till 1594 när Gunillakyrkan byggdes upp på samma plats.
Kyrkan förstördes i en brand 1889 och byggdes aldrig upp igen. Istället ersattes den med en helt ny som man placerade närmare Krokek. Några riktiga arkeologiska utgrävningar har aldrig gjorts i det gamla klostret, men området är klassat som riksintressant.
Jag som innehar en fascination för gamla miljöer och kyrkogårdar (absurt?) tycker ändå att platsen är intressant, trots att klostret bara är en ruin idag. De få gravstenarna som omgärdar ruinen berättar intressanta historier om folk som levde i bygden under tidigt 1800-tal. Tänk, den som kunde uppfinna en tidsmaskin och låta människor fara tillbaks i tiden och uppleva den som den var.
Färden gick sedan vidare ut i den östgötska skogen och efter några kilometer på slingrande skogsvägar kom vi fram till Kolmården via en väg jag aldrig tidigare åkt. Här tog vi vänster och efter en kilometer tog vi av och åkte uppför en backe som tog oss till Kolmårdens marmorbruk.
Kolmårdsmarmor är riksberömt och användes första gången på medeltiden. Bl.a. är Drottningholm utsmyckad med marmor från detta bruk. Verksamheten gick lite på tomme under sent 1600-tal, men tog ny fart 1722. Någon direkt lönsamhet såg man aldrig, trots export till Ryssland, Tyskland m.m. och därför ägnade man sig åt sidoverksamheter kalkbrytning och tegelbränning.
Ända fram till 1975 pågick verksamheten, då konkurrens från utlandet gjorde att man tvingades lägga ned. I Sandviken, inte långt från Kolmårdens marmorbruk, har man sedan 1989 återupptagit en viss marmorproduktion igen, fast i mycket mindre skala. Inte bara Drottningholm har interiörer från Kolmården. Även Kungliga operan i Stockholm, Stockholms slott, Nationalmuseet, operan i Paris och Rockefeller Center i New York, pryds av marmor härifrån.
Fast nu går jag händelserna i förväg, för innan vi bekantade oss med omgivningen gick vi upp på toppen bakom bruket där en hänförande utsikt över Bråviken mötte oss.
Här intog vi kaffe och fikabröd och bara njöt. Vi var inte riktigt på toppen, men dit begav vi oss efter fikapausen. Det var bara 50 meter så det var inga strapatser att ta sig dit. Där på toppen ligger det gamla lusthuset Tittut med en ännu mer bedårande utsikt över Bråvikens blå vatten och in mot Norrköping. Tyvärr tvingas man hålla byggnaden låst och vi vet alla varför.
Ner till byn igen, byn som nästan är orörd sedan dess glans dagar. Tyvärr var både utställningen och museet stängda (dessa jäkla måndagar), men det gick bra att traska runt och insupa historiens vingslag.
Några byggnader var bebodda, här finns ett bed & breakfast, i några pågår verksamhet av skilda slag, andra byggnader står helt tomma…som denna vackra gård med sina vackra byggnader.
Bakom museibyggnaden ligger områdets största brott, verkstadsbrottet med sitt djup på 190 meter.
Det grönfärgade vattnet döljer en spännande historia och vad man kan finna i dess botten kan jag bara spekulera i, men tänk så många människor som slitit i denna och omgivande gruvor. Spännande, eller hur?
Gamla industrimiljöer brukar också ha intressanta exteriörer, så också marmorbruket och för den som har mer tid att spendera här finns mycket att föreviga.
Vi rullade vidare mot nästa mål och snart stod vi i kön till Kvarsebofärjan för vidare färd ut på Vikbolandet.
På vänster sida av färjan såg vi ut mot Östersjön och ett ganska inbjudande väder. På höger sida såg vi in mot Norrköping och där borta i fjärran började de utlovade regnmolnen att torna upp sig.
Bara en knapp kilometer efter färjeläget såg vi skylten som pekade ut nästa stopp, Mauritzbergs slott. Att det inte var huvudvägen dit förstod vi snart. Några kilometer på en smal grusväg, några kilometer på en något bredare och asfalterad väg och snart var vi där.
Mycket vackert beläget ligger detta slott från tidigt 1500-tal. Slottet bytte namn från sitt ursprungliga Björsätter efter att friherrinan Ebba Grip ärvde det och döpte om det efter sin far, Mauritz Birgersson Grip.
1719 brändes slottet ned av ryssarna, precis som många byggnader utmed Östersjökusten, men började att återbyggas upp redan 1722 för att stå färdig i sin nuvarande form 1725.
Idag används slottet som hotell, konferensanläggning, festlokal och alldeles intill ligger en golfbana som lockar många spelare. Här finns också en restaurang som är öppen för allmänheten, dock inte måndagar (vad är det med dessa måndagar?) och vid golfklubben ligger en bistro där vi intog en lunch bland golfare och annat fint folk.
Det här kapellet som ligger strax bakom slottet är uppfört 1720 och används än idag till dop och bröllop. Byggnaden är också Östergötlands enda fristående gårdskapell.
Vackert slott i vacker omgivning. Angående omgivningen såg vi hur de täta och allt mer regntunga molnen omringade oss och efter lunchen bestämde vi oss för att fara hem igen.
Färden gick över Kvarsebo och kustvägen över Nävekvarn och därefter tog vi en avstickare på smala grusvägar förbi Koppartorp, Buskhyttan och in mot Nyköping. Trots regntunga skyar fick vi bara några droppar vatten på oss och det var när vi befann oss på vägen mellan Oxelösund och Nyköping. Tur kallas det.
Dagen förflöt och man kan lugnt kalla den för en kul kultur tur på slingriga vägar genom små byar och orter.
Länkar som inlägget bygger på.