Ibland behöver man inte gå över ån för att hitta vatten. Ibland räcker det att blicka ut genom fönstret för att hitta det där lilla extra som det känns värdefullt av föreviga.

Det var en sådan kväll. En snabb blick genom fönstret på övervåningen och jag såg grannhuset lysa så där härligt varmt i kvällssolen. Raskt ned två våningar och lika raskt upp två våningar, den här gången med kameran i sällskap.

En inbjudande värme, trots den kyliga omgivningen. Ni från Nyköping förstår säkert att bilderna inte är dagsfärska. Visst har vi lite snö på gårdsplan, men täcket blir allt tunnare för var dag och de snötyngda träden lyser inte längre vita.

Synen från fönstren på andra sidan lägenheten var egentligen inte sämre den. Här skymtade det sista av solen när den sakta sjönk bakom träden och den intilliggande Gripenskolan.

Nu kanske inte vyn från sovrumsfönstret är den mest intressanta, så jag klädde istället på mig varma kläder, gick ut och de få meterna till andra sidan vägen. Här är vyn lite mer intressant, även om solnedgången inte riktigt motsvarade mina förväntningar. Jag hade väntat mig en mer färggrann sådan och solens sista strålar som svepte in träden i ett varm sken, men nej.

Alla grannar verkar inte uppskatta vintern. Det hörs inte bara när den tunga snön skottas bort från trapporna, när vinterstövlar halkar runt på de isiga grusgångarna eller när de isbelagda vindrutorna på bilarna skrapas rena. Det syns också.

Den här grannen verkar inte så kär i sin bil som stått på samma plats sedan vintern gjorde entré.