Så var det dags igen. Den dagliga promenaden i utkanterna av Nyköping. Känslan att kunna röra sig i natur och bland djur överskrider känslan av att röra sig bland betong och bilar.

Jag och frugan tillbringade några minuter på altan innan hon kände att det var dags att börja påta lite i trädgården. Själv föredrog jag att ta på mig vandringsskorna och kameran över axeln. Rundan jag hade valt ut är känd sedan tidigare. Förbi Lindbacke och Stora Kungsladugården, fast den här gången åt andra hållet.

Väl framme vid anslagstavlan som står nedanför naturreservatet såg jag denna vandringskänga hänga över tavlan. Antingen var det en enbent man som tröttnat på att gå över backarna eller så var det någon som inte upptäckte att han tappat ena kängan förrän han kom hem, förmodligen med några promille innanför västen.

Innan vandringen fortsätter, vill jag spela en bra låt av en bra grupp. Fast i en version ni förmodligen aldrig hört.

Japp, då går vi vidare längs med stigen över Lindbacke.

Det var inte många fåglar som flög förbi och inte hördes det så mycket kvitter bland vegetationen heller. Tyst var det förstås inte och hade jag varit ute efter att fånga fåglar skulle jag givetvis hitta dem i buskarna. Nu var jag inte det, utan jag nöjde mig med denna fjäder som någon tappat i farten.

Som ni ser är det fortfarande lite trista färger i marken…

…och växtligheten har inte tagit riktig fart ännu. Det kommer, det vet jag. Kommer bara den riktiga värmen så går det fort. Nu fick jag nöja mig med det lilla och det kanske ändå inte var så illa?

Ja, ni förstår att jag intog magläge på gångstigen. Det såg nog ganska komiskt ut för de som eventuellt såg. Vad gör man inte för att fånga motiv från vinklar man ska fånga motiv, i deras naturliga höjd.

Ute på den öppna slätten insåg jag att en tunn t-shirt var i tunnaste laget. En liten elak vind drog in från Svanviken, en vind som jag inte kände där jag satt i lä på vår lilla altan. När jag mötte en familj som var iklädda vinterjackor med påtagna huvor insåg jag att sommaren inte är här än. Fast har man gjort militärtjänst under vinterhalvåret, sovit i ett svinkallt tält efter att eldvakten somnat och duschat ute i minus 10 grader är man härdad. Inte mycket biter på en viking från Tystberga….

Den här byggnaden intill stigen råkar hamna på alla inlägg från området. Fråga mig inte varför, för jag har inget bra svar. Vet fortfarande inte vad den används till.

Intill vägen framför Gumsbacken står ett antal gamla och ståtliga träd. Framför dessa ligger en vit matta med vitsippor och denna bild får avsluta detta inlägg från min vandring till och från naturreservatet Lindbacke.