Jag och frugan har hyrt bil i en vecka och då gäller det att passa på när tillfället bjuds. Att göra saker, att se platser och besöka vänner man inte annars kan göra, är förstås prio ett. Allt annat är prio två.

En sådan prioriterad resa fanns med i planerna redan i våras. Tre utstakade mål stod på agendan och vart i landet vi styrde kosan kan nog de flesta ana när ni ser bilden nedan.

Dalarna var landskapet vi for till, men Avesta var inte orten som stod nedtecknad bland de tre prioriterade målen. Nej, första anhalt var istället…

Det är till Insjön frugans dotter och familj flyttade i februari. Ni kan nog aldrig gissa var frugans dotter hittat sin nya arbetsplats? Har ni svårt att gissa, kommer snart en ledtråd. Frugan har besökt Insjön vid ett par tillfällen tidigare, men det var min första gång.

Här sov vi över en natt och umgicks med familjen på ett trevligt sätt. Det är lite i utkanten av orten de hyr in sig i ett tvåfamiljshus och inte kan man klaga på vyn som mötte oss när vi svängde in på gården.

Det är lite andra vyer än de man är van vid från Nyköping. Ingen kan väl säga annat än att barnfamiljer ska bo så här och inte bland asfalt, betong och avgaser. Egentligen borde alla barn få chansen att växa upp i miljöer som denna, men få är tyvärr förunnade.

Insjön ja. Orten är starkt förknippad med ett visst företag och alla ni som passerat Insjön har garanterat sett företaget där frugans dotter jobbar.

Det var 1918 företaget bildades av mannen vars namn fortfarande är lika med företagets. Clas Ohlson föddes i den lilla byn Skog, några mil utanför Insjön. Han var 22 år när han startade företaget som då låg i Holen (strax utanför dåtidens Insjön) och som i början koncentrerade sig på postorderförsäljning av tekniska handböcker i kombination med en cykelverkstad.

1925 uppfördes huvudkontoret i Insjön, då intill järnvägen där det låg ända till 1972. Då stod det nya kontorskomplexet klart på den plats där det står än idag, intill riksväg 70.

De flesta av er passerar nog bara Insjön, om ni nu inte av nyfikenhet vill besöka Sveriges största Clas Ohlson-butik, eller har någon medpassagerare som tjatar och vill shoppa i de outlet-butiker som byggts till kring Hjultorget.

Nu är Insjön inte bara Clas Ohlson och outlet-butiker. Tar man vägarna bortom de stereotypa komplexen hittar man en ort med dryga 2 000 invånare. Fast byn har i.o.f.s. Clas Ohlson att tacka för mycket. Utan denna enorma kedja med över 200 butiker i Sverige och utomlands (50 stycken i dagsläget), vore nog Insjön en döende ort, precis som många mindre orter runt om i Sverige.

När vi promenerade genom byn såg man butikslokaler som var igenbommade, tomma hus och ”till salu”-skyltar lite varstans. Liknande syn såg vi i flera mindre orter längs vår resa i Dalarna. En tråkig utveckling som följer i fotspåren av regeringar som väljer att urbanisera Sverige, trots fagra löften om att hela Sverige ska leva.

Fast allt är nu inte bara nattsvart. Insjön består också av pittoreska och charmiga små byggnader som karaktäriserar Dalarna.

Hotellet i Insjön får väl också sägas tillhöra de mer charmiga jag stött på och skiljer sig från de fyrkantiga och tråkiga byggnader som utgör dagens nybyggda hotellkomplex.

Bakom hotellet, nedanför ortens vattentorn, har man bevarat gamla och traditionella byggnader som flyttats dit från olika håll i trakten. Här, i detta lilla mini-Skansen, kan man se hur Insjöborna bodde förr i tiden, långt innan smart-tv och mobiler fanns i var mans hem.

Insjön ligger väldigt vackert. Öppna landskap och berg på ena sidan och Österdalsälven som delar orten på andra. Det borde finnas potential att växa, bara ansvariga politiker i riksdag och kommun insåg vikten av en levande landsbygd och att det faktiskt finns människor som vill bo utanför städernas jäkt, stress och dåliga miljö.

Vi gjorde ett besök på Clas Ohlson där vi gjorde några mindre inköp, jag erkänner. Vi promenerade från och till bostaden, vilket man kan göra i små orter där det inte är längre från ena till andra sidan än att man kan göra så. De två barnen hade precis lekt av sig i lekparken, när vi kände några regnstänk. I denna lynniga sommar när man kastas mellan hopp och förtvivlan, kände vi att det var bäst att öka steglängden, men vi hann inte långt förrän…

Vi tog raska steg till ortens Frikyrkoförsamlings byggnad, där vi kurade under taket tills dess att regnet upphörde. Det är lite fascinerande med dessa plötsliga, kortvariga och kraftiga regnskurar, bara man står någonstans i skydd. Vad som kommer efter dessa korta skurar och när solen börjar värma, vet väl alla? Just det…

Så fick jag äntligen den regnbåge som jag missat och trånat efter. Kanske inte lika spektakulär som många av de jag sett på bilder i Instagram, men ändå.

Kvällen kom och trots Sveriges förlust mot Nederländerna i dam-vm, kändes det avkopplande och härligt. Lite miljöombyte kan ibland vara välbehövligt, både för kropp och för själ. I ögonvrån kunde man se hur himmelen ändrade färger och förvarnade om en solnedgång modell vacker.

Jag och frugan tog en kvällspromenad längs med en gångstig som sträckte sig från gården där vi övernattade, längs med det öppna landskapet och en smal grusväg som ledde in i byn igen. Österdalsälven slingrade sig några hundra meter nedanför och min förhoppning var att kunna fota solen när den gick ned över bergstopparna och färgade av sig i vattnet. Vi hittade inte riktigt till den badplats vi fått veta låg i närheten, så detta önskemål slog aldrig in.

Några rejält vackra bilder på spektakulära solnedgångar blev det nu inte, men nog finns det en känsla av harmoni i denna bild.

Natten flöt på och vi sov både länge och gott. Att vakna på morgonen, dra upp rullgardinen, se ut genom fönstret och blicka ut över detta, är annat än det vi vanligtvis är vana vid.

Jag har sagt det förr, säger det nu och kommer fortsätta tjata. Jag är ingen stadsmänniska, utan trivs bäst när naturen omger mig.

Efter en förmiddag på denna lilla mysiga gård, packade vi vår hyrbil och for vidare uppåt i Dalarna. Vart får ni veta i nästa inlägg.