Än så länge tillåter vädret att man kan ta en längre cykeltur i trakterna runt Nyköping. Så skedde igår. Det blev lite av en tur i ett landskap som lämnats åt sitt öde. Lite spännande, lite sorgligt, men en verklighet man idag kan se runt om i hela Sverige.

Mitt emot Anderslunds koloniområde ligger denna lilla röda stuga.

Jag vet inte vad den heter eller vilken beteckning den har på Lantmäteriets kartor. Tittar man på Google Street View ser man en bild från 2011 där stugan är bebodd och trädgården välskött. Nu var stugan övergiven och trädgården igenvuxen. Ytterligare en gammal boning med en historia som fått se hur det moderna Sverige lämnat den åt sitt öde.

Jag trampade därefter förbi ett ganska sömnigt Oppeby och ut på väg 53 som i vanliga fall är trist att trampa. Raksträckor och en ständig vind som alltid blåser i fel riktning. Motvind som det kallas i folkmun. Nu skulle jag inte så långt på den vägen, utan vid Tistadbron svängde jag av och vidare upp mot Tistad slott.

Strax innan allén som tar en upp till slottet, ligger denna byggnad. Också den övergiven sedan många år.

Just den här vyn har jag sett på tidigare bilder och att den är så populär att fotografera kan ha att göra med dess skepnad av ett Södermanland där gammalt (huset) och nytt (den asfalterade vägen).

Vägen upp mot Tistad slott går mellan dessa två mantalsbyggnader vid Listorp som för utgjorde gränsen mellan Tistad och omgivande områden. Där bak åker man genom en mäktig allé där slottet skymtas i bakgrunden.

Slottet var inte mitt mål den här dagen, men lite kort historik kan jag ändå bjuda på.

Mellan åren 1766 och 1771 uppfördes det av friherre Fredrik Bengt Rosenhane. Gården Tistad är dock äldre än så och dess anor sträcker sig till 1500-talet. Slottet i tre våningar är byggt i dåtidens italienska stil och är idag i ägo av släkten Wachtmeister. Sedan 1983 är slottet byggnadsminnesförklarad, men den som vill kan få en guidad tur, övernatta och äta middag.

Varken slottet eller dess franska trädgård hanns med denna dag, men ett par byggnader på ägorna hamnade ändå på bild.

Nej, jag trampade förbi Tistad och ut på den smala väg som leder upp till Bärbo kyrka. Strax efter att jag rullat nedför backen mellan boningshusen vid Tistad uppenbarade sig min sedvanliga otur. Fast egentligen var synen mäktig, men oturen var att kameran låg nedpackad i ryggsäcken och otillgänglig.

Cirka 20 meter framför mig lyfter nämligen en mäktig havsörn och seglar på breda vingar över kalhygget och mot den träddunge som kantar denna 100 meter bort. Suck, var min första reaktion, men jag var ändå glas att på så nära håll se denna storstilade och vackra fågel.

De få kilometerna mellan slottet och Bärbo kyrka kantas av övergivna bostadshus i skiftande former och karaktär. Till kyrkan kom jag nu inte. Jag har varit där förut och istället valde jag att stanna vid det här kapellet på nya kyrkogården. Den ligger vackert insprängd mellan frodig grönska och inramas av få gravstenar. Kan tro att den här platsen skulle göra sig bra i någon modern skräckfilm.

På vägen tillbaks stannade jag till vid några av de övergivna boningarna för att föreviga dessa. Den första jag anlände till såg väldigt nedgången ut och hade en trädgård som var både igenvuxen och full av skräp. Förvisso sågs gardiner hänga i fönstren, men så är fallet i många gamla bostadshus som övergavs för många år sedan. Jag klev av cykeln och gick upp på den av ogräs igenvuxna grusgången, men…

…stannade till, för intill ett träd stod en tillsynes splitter ny rullator. Kan det ändå vara så att någon bor i huset? Det finns ju gamla människor som vägrar att ge upp sin födelseplats ändå in i det sista och jag kunde i mitt inre se någon gammal kuf som stirrade bakom gardinerna och undrade vad 193 centimeter Stefan gjorde på hans tomt. Jag vände därför och trampade vidare.

Jag hittade en sida på webben med gamla gårdar och torp i Bärbo socken. Byggnaden i fråga skulle kunna vara Sandstugan. Bilden på webbsidan passar bra in på den bild jag såg i verkligheten. Mitt nästa stopp låg bara tiotalet meter bort och här vet jag att det är den gamla backstugan Karlslund.

På vägen tillbaka till Tistad slott, stannade jag till vid den plats där den mäktiga havsörnen lättat på sin plats. Det fanns förhoppningar om att den skulle lyfta från sin plats där inne i träddungarna. Jag stod där gömd bakom två träd och väntade med kameran rätt inställd, men…

Nej då, någon havsörn såg jag inte till mer. Den enda missen på den här trevliga cykelturen. Nja, det kommer en till, men den återkommer jag till i nästa inlägg.

Det här inlägget avslutas med denna bild som får symbolisera ett Södermanland som kommunen övergivit.