Vattentornet är en annan höjdare i Nyköping. Dit begav jag mig efter besöket på Kråkberget som ni kunde läsa om i förra inlägget.

Jag har inga större minnen av detta, men kommer ihåg att jag i mycket unga år tog hissen upp med mina föräldrar för att njuta av utsikten över stan. Jag kan ha fel, men fanns det inte möjligheter att fika där uppe under vattentornets tidiga år?

Idag är det få förundrat att öppna dörren och bege sig upp till denna fantastiska utsikt.

Vattentornet invigdes 1967, men verkar idag mer vara ett tillhåll för klottrare och andra individer med meningslösa liv. Klottret ser man på nära håll, men krossat glas och annat man inte vill se på marken, måste man gå nära för att upptäcka.

2007 lämnades ett medborgarförslag in till kommunen, rörande denna byggnad. Den ansvarige för förslaget föreslog att vattentornet skulle öppnas för café- och restaurangverksamhet. Förslaget avslogs dock med motiveringen att det skulle innebära en omfattande renovering och en ombyggnad för att klara dagens krav på säkerhet och anpassning för funktionshindrade.

Redan 2005 kunde man läsa i SN att vattentornet behövde en rejäl upprustning för att inte helt enkelt rasa ihop. Väder och vatten hade då tärt så hårt på byggnaden att det bildats rost och frätskador i en sådan omfattning att kommunens vattenavdelning slog larm efter en besiktning.

Titta på bilden ovan och notera dessa ord från SN:s artikel från 10:e juni 2005:

”Till sist får vattentornet ett klotterskydd som är tre meter högt”. Hmmmm….det bidde bara en tummetott.

Hursomhelst skulle en byggnad av vattentornets dignitet bli en populär samlingsplats för både ortsbor och turister om man fick till åtminstone en liten caféverksamhet i kombination med den fina utsikten. Tror jag…

Vägen hem gick sedan över den höstfärgade Nyköpingsån…

…förbi den gamla kyrkogården och förbi Tingshuset (det gamla) och hem.