Ni som bor i Nyköping vet säkert vart denna väg leder?

Japp, till Nya Kyrkogården.

Ni som följer bloggen vet att jag har en viss fäbless att hamna just här, såväl sommar som vinter och årstiderna där emellan. Det var egentligen inte meningen att genomföra ett besök, men när jag ändå var i trakten fick jag en idé till inlägg.

Jag har en dold attraktion för kyrkogårdar, förmodligen hämtad från de svartvita skräckfilmer jag växte upp med och som alltid hämtade stora delar av handlingen bland mörka och dimmiga kyrkogårdar där man mötte både varulvar, zombies och vampyrer. Jag tänker heller inte förneka det historiska värde som finns bland gravstenarna. Att läsa namn på yrkesgrupper som inte lägre existerar är en del av vår historia. Länsman, landsfiskal, bokbindare, piga och kammarfröken. Bara några av de yrken som hör till en förfluten tid.

Fast visst skänks en tanke till de som inte längre finns bland oss och visst funderar man kring de öden som gjort att män, kvinnor och barn ligger där i sin sista vila. Den vilar också en viss harmoni kring en kyrkogård. Rofyllt, tyst och värdigt.

I minneslunden smyckas det året runt. Många är de som minns sina kära och som vill hedra dem med, som här, blommor…

…eller bara genom en tänd marschall.

Så här i vintertid när snön lagt sig på marken, lägger man också märke till något som känns sorgligt.

Den här gravstenen verkar inte vara besökt på länge. Innebär det att personen i graven inte har någon anhörig i livet, att han/hon aldrig haft det eller är bara personen i fråga bortglömd i denna stressens tidevarv?

Avsaknaden av spår i snön avslöjar och visst känns det lite sorgligt?

Fast än mer sorglig känns bilden nedan. Två gravar jämte varandra, ingen av dem från senare decennier. Den ena besökt, den andra inte. Spåren avslöjar som sagt.

Vi lär alla hamna här förr eller senare och även om man ligger någon meter under markytan, ovetandes om allt som sker ovanför, så visst önskar man att någon man hållit kär ser till graven och vårdar den ömt?