Den 12:e dagen

Idag firar frugan och jag vår 12:e bröllopsdag.

Igår tjuvstartade vi firandet tillsammans med syster och svåger. Det är idag 12 år sedan vi överraskade våra familjer med ett dubbelbröllop i Nyköpings rådhus. Sedan dess har vi varje år firat den här dagen med att resa eller göra något tillsammans på hemmaplan.

Igår inledde vi lugnt med att bege oss till Sunlight för att där inta deras frukostbuffé. För 125 kronor (medlemmar få rabatt) kan man äta hur mycket man vill och det gör man tyvärr alltför ofta när man befinner sig på hotell och andra faciliteter där man serverar frukost.

Rekommenderas varmt, liksom Sunlights middagar. Länk

Därpå följde lite ombyte och så for vi iväg med bilden för att vandra och äta medhavd matsäck vid den sörmländska pärlan…

Marvikarna är en oerhört naturskön plats som vi besökt ett antal gånger. Frugan och jag var här för någon månad sedan och på den relativt korta tiden hade landskapet förändrats. Inte landskapet som sådant förstås, men färgerna. Vid avfärd från Nyköping landade några regndroppar på oss och himlen såg så där gråtrist ut som bara en hösthimmel kan göra.

Vid ankomsten till Marvikarna och Krampan, någon kilometer utanför Laxne, lyckades solen titta fram från en himmel som stundtals visade den där härliga blå färgen man vill ha vid tillfällen som detta. Höstens vackra färger gör sig bäst när solen lyser på träden.

Man behöver ingen systemkamera för att fånga det man vill på bild. En mobil fungerar lika bra om kraven på bildkvalitet inte är lika stor och man inte har för avsikt att skriva ut på fotopapper.

Det blev en lätt vandring vid kanten av vattnet…

…och hela vägen hade vi den storslagna naturen vid vår sida.

Första gången jag besökte Marvikarna var för många år sedan, då ett större gäng anlände till just den här platsen i kanot. Lite mer om detta senare. Vi tältade på en plats längre ned i sjöarna och det var dit vi var på väg.

På bilden nedan syns platsen där vi drog upp våra kanoter för att tillbringa en natt i tält. Då liksom nu hade vi tur med vädret, fast bara till kvällen när himlen öppnade sig och regnet vräkte ned under någon timme. Vad gjorde det när vi hade rest tälten, tagit det där doppet, grillat våra korvar och druckit upp merparten av ölen. Att någon i sällskapet hade ett tält som inte höll tätt, skrattade vi bara åt dagen efter när solen åter lyste från en halvklar himmel.

Längs den södra sidan av Marvikarna ligger många platser som är uppgjorda för camping och med iordninggjorda grillplatser. Packa matsäcken och bege er hit någon gång. De vackra vyerna och stillheten är som bomull för själen.

Vi vandrade upp från strandkanten, in i skogen och genom en kohage. Vi tror vi gick fel, men vad gjorde det. När vi var här med våra kanoter lyckades vi hitta en öppen cafeteria i en byggnad långt från allfartsvägen. Vi kände inte igenom oss riktigt, men tror att den möjligen låg i det som idag är ett vandrarhem, en bit från väg 223.

Nu var det dags för fika. Kaffe, baguette och wienerbröd. Denna intogs på samma plats där frugan och jag stötte på Martin Emtenäs (känd från SVT:s naturprogram) förra gången vi var där. När vi dukar upp hör vi ett välkänt ljud, vi lyfter våra huvuden och ser ett annat hösttecken som uppenbarar sig på himmelen.

Denna v-formation av fåglar som lämnar landet. Tranor tror vi att det var.

Det smakade gott med kaffe och tilltugg. Plötsligt uppenbarar sig en syn som frambringar minnen. Från sjön kommer ett gäng kanotister och bär sina farkoster över vägen och ned på andra sidan.

Vattenståndet var så lågt att tunneln under vägen var torrlagd. Det var efter den tunneln som jag ”råkade” ta i för mycket så att frugan ramlade i vattnet. Något vi skrattar åt än idag. Skrattade lagom gjorde kanotisterna. Vi hörde av deras reaktioner att de hade tänkt stanna till för att använda grillplatsen där vi satt.

Det som nu uppstod var ganska komiskt.

Vi var nämligen nästan klara med vår lunch och i samma stund som gänget satte sig i kanoterna, packade vi ihop och började gå. Vi såg dem paddla förbi i den lilla kanalen som går från Mellan-Marvikarna till Norra Marvikarna. De hejade glatt, så särskilt besvikna verkade de inte bara. Vi såg dem ta sikte på stranden mittemot (där vi tältade) för att använda grillplatsen där. Cirka tio meter från stranden ser vi en barnfamilj komma gående (till höger på bilden nedan) och givetvis hade de samma mål som kanotisterna och dessa fick åter se ett tilltänkt mål ockuperas av andra. Vi kunde nästan höra hur de grymtade lite försiktigt där ute på vattnet.

Det blev till att paddla vidare och när vi lämnat platsen hör vi ett glatt utrop och förstår att grillplatsen längst ut på udden var ledig. Gänget fick nog sina korvar trots allt.

Det var lite småruggigt, men vi kände ändå att vi inte fått nog. Vi travade över vägen och ut på en väg på den östra sidan av Mellan-Marvikarna. Den sidan är vikt för lite privat bebyggelse och vi gick inte så långt. Längs med vattenlinjen var naturen så där härligt höstgrann…

…men in mot skogen hade människan satt sina spår. Vi antog att naturreservatets gränslinje hade passerats vid denna punkt.

Ett par timmar vid Marvikarna såg sitt slut och det var dags att åka hem. Fast en sista bild från denna natursköna del av Södermanland blev det. Om ynglingarna på bilden längtar till sommaren, njuter av utsikten, är badsugna, planerar nästa års bröllopshelg eller bara artigt poserar får ni inget svar på.

Dagen avslutades sedan på kvartersrestaurangen Crazy Cow. Ett ställe ni som bor i Nyköping bör besöka och ett ställe där ni som bara besöker stan ska boka bord. Länk

2 reaktioner på ”Den 12:e dagen

  1. Marvikarna får bli ett framtida utflyktsmål. Fantastiskt vackert! Och en höstdag när färgerna är ljuvliga samtidigt som vattnet ligger spegelblankt är bland det bästa man kan få ute i naturen. Ni valde rätt tillfälle även om molnen kunde ha skingrats och gett er lite värmande solstrålar.

    • Marvikarna är en pärla och passar man på att besöka Skottvång på vägen hem är dagen fulländad. Man blev lite sugen på att paddla kanot igen…fast gärna på sommaren.

Lämna ett svar