Lindbacke, pärlan strax utanför Nyköpings centralort.

Lindbacke förekommer flitigt på denna blogg. Kanske inte konstigt då jag personligen bor väldigt nära området, men inte minst för att platsen skapar en inre harmoni varje gång jag gör ett besök. Tänk att Lindbacke var skådespel för motortävlingar på 30 och 40-talen. Ni kan se lite bilder från dessa evenemang i Nyköpings kommuns fantastiska bildarkiv.

Helt fantastiskt att besöka Lindbacke idag och känna dofterna, höra fåglarnas kvitter, skåda den underbara naturen i Kiladalen och ta del av tystnaden (förutom lite ljud från motorvägen).

Lindbacke är en attraktion som lockar både gammal som ung. Många kommer hit för att bara koppla bort tankarna från vardagens stress. Andra kommer hit med kikare och teleobjektiv för att fånga alla de fåglar som håller till ute i Svanviken och många ser en chans att motionera i härlig miljö, bara några hundra meter från asfalt och betong.

Några spår finns kvar från de få byggnader som än gång i tiden stod här. Djupa spår i nederkant av naturreservatet vittnar om att lite tyngre fordon använts.

När man strövar i maklig takt genom Lindbacke kan man ibland finna något man inte vill finna. Som den här fågeln som mött sitt öde eller möjligen baneman.

Desto roligare att hitta, inte bara en, utan två golfbollar på stigen.

Man blir förstås nyfiken på hur dessa hamnat här? Jag tror inte en sekund på att någon golfare slagit bollen ändå hit från närliggande Ärila. Att någon fantast skulle använda höjderna i Lindbacke för att träna svingar har jag också svårt att tro, men lik förbaskat låg där två golfbollar lite nedtrampade i den torra jorden.

Annars är naturen speciell. Enar dominerar, men också väldigt gamla träd som ser ut att sjunga på sista versen. En något sparsmakad flora, men mer av den lokala faunan. Tyvärr hör man fler fåglar än man ser, men bara lätet får många, inklusive mig, att må ganska bra.

Man behöver naturligtvis inte vänta till sommaren för att besöka naturreservatet. Jag har själv klivit runt här i decimeterdjup snö och bitande kyla. Allt har sin tjusning, bara man vet vad man är ute efter. Bilderna i det här inlägget är fångade vid tre tillfällen de senaste två veckorna.

Först besöket företogs under en nästan molnfri himmel.

Samma vy några dagar senare då regntunga moln drog in från väst.

Säga vad man vill om dåligt väder, men ibland skapar detta ett scenario som är bra mycket mer spännande än en i sammanhanget tämligen klarblå himmel. Det blir lite mer dramatik i bilderna och inte sällan en annan mättnad i dem.

Sedan var det det här med turistattraktion x 2.

Under det första av dessa tre besök höll jag mig i nederkant av Lindbacke. Jag kom från Stora Kungsladugården och vek av mot Lindbacke genom grinden som leder besökarna in på området och därefter följde jag stigen bort mot den andra och egentliga entrén till området. Av den anledningen missade jag detta.

Just nu badar höjderna i lila, blått, vitt och gult. Om den lilla, men vackra styvmorsviolen (viola tricolor) kan man bl.a. läsa följande.

”Man finner de flesta formerna av styvmorsviol på ängsbackar, på klippavsatser och på de av sparsam jord och mossa täckta låga berghällar, som i mellersta Skandinavien så ofta kommer i dagen, såväl inne i skogar som på den odlade slättbygden”

Jag har besökt Lindbacke i många år, men aldrig upplevt något liknande. Många med mig bara häpnar när de ser den prakt som den lilla blomman bjuder på. Varför detta skådespel just i år? Någon som vet och vill delge oss andra?

Nedan ett antal bilder från de två senaste besöken jag gjort på Lindbacke.

Senast i helgen tog frugan och jag med oss lite fika för att på plats ta del av det vackra. Vi var långt från ensamma, utan en strid ström av människor kom gående över höjden och är det någonstans man möter okända och glada människor som hejar, så är det i naturen. Låt därför naturen förbli den helande kraft som den faktiskt är. Ni som följt den här bloggen, vet att jag personligen föredrar landsbygd framför stad och detta av olika anledningar.

Som sagt, många var här för att ta bilder på violerna och frugan har lärt sig av mig att växter, djur och barn helst ska fångas i deras naturliga höjd. Fast frugan var lite feg. Hon ville inte ligga raklång på marken, som jag, när hon tog bilderna.

Fast även mindre varelser ser en glädje i detta hav av styvmorsvioler.

Den lilla glaskulan var med och den fick fånga det sista av dessa två härliga turistattraktioner.