Så kunde en man inleda en bok om spöken och vampyrer. Eller så kan man tänka sig att det var orden Gustav II Adolf uttryckte när han såg slagfältet vid Lützen framför sig. Fast fullt så spännande är det nu inte. Det är bara Nyköping som svepts in i en traditionell höstdimma.

Inte så farligt när jag lämnade  hemmet och passerade Gripenskolan.

När jag promenerade upp mot centrala stan och såg hur människor kom ut ur och försvann in i dimman, tänkte jag på en fjällvandring i Idre som frugan och jag gjorde för ett par år sedan. På vägen upp mot Nipfjället svepte en tät dimma in över området och man insåg då hur lätt det är att gå vilse i fjället under dylika omständigheter. Vi såg inte många meter framför oss när dimman låg som tätast, men tack vare de väl synliga markeringspinnarna kunde vi följa stigen upp mot toppen. Dimman lättade snart och ersattes av regn, så vi hade väl ingen direkt tur med denna sporadiskt inplanerade tur.

Fast åter till Nyköping och området kring slottet.

Det finns en viss tjusning med dimma, eller kanske mystik är ett bättre valt ord. Lite mystik vilade över Silohuset som knappt syntes där det står intill hamnbassängen.

…och apropå hamnbassängen är det alltid vid vattnet man hittar den bästa dimman…om det nu finns något bra med detta naturfenomen?

Fast ganska intressanta bilder blir det trots allt.