Under en härligt skön kväll vid hamnen i Nyköping kunde jag möta den nedgående solen på två sätt. Dels med ryggen vänd mot solen för att se hur omgivningen badade i ett varmt sken. Dels med ansiktet vänt mot solen för att stirra rätt in i ett motljus som ofta är en utmaning för en amatör som undertecknad.
Det började med en blick över omgivningen när solen sakta sjönk mot horisonten.
För att sedan följa upp med en bild i sidoljus.
Till sist några blickar mot solen som sakta försvann bakom värmeverket på Idbäcken. Samtliga bilder i detta inlägg är tagna med min Nikon D7100 handhållen. Det var inte lika mörkt som bilderna nedan ger sken av, men bilder i motljus i kombination med centrumvägd ljusmätning och en under exponering i flera steg får den här effekten.
Efter bilden ovan blev det lite för mörkt för en handhållen kamera. Misstänker att jag kommer fortsätta besöka hamnområdet, men då med ett stativ i väskan.
Jättefina bilder 😀 Känner igen mig också. Nyköping är inte helt obekant för mig 😉
Säga vad man vill om morgonljus, som naturligtvis har sin charm, men jag har alltid tyckt att det är kvällsljuset som är mest fascinerande och fängslande. Vackrare på något sätt. Det är ”något” med ljuset som lämnar en aktiv dag bakom sig.
Jag är numera morgonmänniska till skillnad från i ”unga dagar” och har av den anledningen en närmare kontakt med morgonljuset. Kanske man kan säga att morgonljuset är starten på något man ännu inte känner till, medan kvällsljuset lämnar bakom sig det man redan upplevt.
Detsamma gäller mig, att jag fått lära känna morgonljuset på senare år 😉
Visst har du rätt. Morgonljuset kan man se på med förväntan i sinnet, och kvällsljuset med saknad av det som varit … om man ska ge det en känsla. Känslor sätter prägel på intryck … ändå tycker jag oftast att kvällsljuset är vackrare, rent estetiskt sett. Svårt att säga varför?
Ligger en del i att en solnedgång bjuder på mer än en soluppgång.