Helg och ännu en vandring på den fantastiska Sörmlandsleden.

Lördagens vandring bjöd på ett ganska trevligt försommarväder och inleddes på en plats som genom åren bjudit på både historik och tragik.

Platsen dit vi tog bilen har vi besökt ett antal gånger, men aldrig gjort vandringen på den sträcka av Sörmlandsleden som inleds här.

”Här” är förstås Skottvångs gruva i Gnesta kommun. En plats som andas svensk kultur- och industrihistoria. Experterna är oense om när gruvbrytningen inleddes i denna del av Södermanland. Några hävdar att den har en historia från 1500-talet, andra att den har sitt ursprung på 1200-talet. Oavsett har det brutits järnmalm i många sekler, men 1921 användes Skottvångs gruvor för sista gången. Porthålsgruvan som finns på platsen var en gång i tiden Sveriges djupaste med sina cirka 300 meter. Kan ni överhuvudtaget tänka tanken på hur man för flera hundra år sedan kunde borra sig så djup ned i marken och att människor de facto arbetade på detta djup, i detta mörker och med den utrustning som då fanns till hands? Tanken svindlar.

Idag kan man förutom att se de historiska byggnaderna äta en bit mat, ta en fika, handla i närbelägna butiker och se de historiska föremål man än gång i tiden använde sig av. Varje år tänds också milor i området och denna tradition brukar vara välbesökt. Skottvångs gruva är värd ett besök, den saken är klar.

Platsen döljer också en tragisk historia.

1995 arrangerades en fest på platsen. En av de närvarande, en 21-åring från Åker, försvann under kvällen och han befarades ha ramlat ned i ett av de djupa och vattenfyllda hålen. Ingen har funnit hans kropp trots idogt letande av både polis, räddningstjänst och en av marinens undervattensrobotar. En av den försvunna ynglingens barndomskamrater, som dessutom var närvarande på festen, har skrivit en bok om händelsen, ”Pojken i gruvan”.

Om det är gruvan på bilden nedan det handlar om vet jag inte, men någonstans i området fann 21-åringen sitt öde, sin sista vila och någonstans i en av dessa djupa gruvor ligger hans kvarlevor.

Tragiskt så det förslår, så låt oss fortsätta med något betydligt trevligare, nämligen vandringen på den etapp av Sörmlandsleden som inleds här.

Skottvångs gruva är också ett tillhåll för konstnärer och i inledningen av etappen kan konstnärers skapelser ses vid sidan av stigen, som denna…

Etappen som inleds vid Skottvång börjar på en järnvägsbank var räls en gång i tiden fraktade malm till Åkers Styckebruk för att där användas vid tillverkningen av kanoner. Idag finns inga spår av rälsen, vilket jag personligen kan tycka är tråkigt. Visst vill man se spåren av svensk industrihistoria på ett mer realistiskt vis?

Efter cirka hundra meter kan man välja om man vill gå en slinga på 4 km eller en på 9. Vi valde den längre etappen och jag tror inte vi ångrar detta. Etappen som sådan är väldigt varierande och tar vandrare genom både kuperad och växlande natur. På sina håll kan sträckan vara lite svårpasserad, men i det stora hela är den ganska lättgången. Inledningsvis var den tämligen fuktig av fredagens myckna regnande. Tack o lov för alla träspångar som ligger över de mest sanka markerna.

Jodå, det är på modet att vandra i kängor och färgglada strumpor.

De stilla vattenflödena låg spegelblanka kring våra fötter och i dessa vattensamlingar speglade sig omgivningen på ett tillfredsställande vis.

Trakterna mellan Skottvång och Åkers Styckebruk bjuder som sagt på mycket spännande historia och nördig som undertecknad är, så är det svårt att inte i tankarna färdas några hundra år tillbaks i tiden. Hur tog dåtidens svenskar sig fram i denna terräng och vad använde de sig av för verktyg när de brukade mark och annat som kom till användning?

Mitt ute i skogen finns nämligen spår av kolmilor, en tjärdal där det förr brändes tjära och en kolbotten där kol till intilliggande milor framställdes. Här finns också en ek som tros vara 300 år och som idag spretar med sina kala grenar i omgivande grönska.

På denna del av etappen är marken frodig. Det är nästan trollskt att vandra här, omgiven av grön mossa som täcker både mark och omkullfallna träd.

Det känns som man går i en skog där John Bauers tomtar och troll gömda bakom stammar och stenar tittar förvånande på de människor som passerar med beslutsamma steg mot fjärran mål. Här går man också in i det som kallas urskog, dvs skog som aldrig berörts av mänsklig hand. Snart är man också inne i en passage som påverkats hårt av stormen Gudruns härjningar 2005. Ett stort antal träd ligger på marken och börjar sakta att döljas av mossa som växer upp kring dess stammar. Man inser med vilken kraft stormen drog förbi området när stora träd föll till marken som käglor.

Det är inte bara fallna träd som påkallar uppmärksamhet. Ett stort antal av dessa växer till synes på ett sätt man inte förväntar sig. Som den här björkstammen som verkade tveka att växa högre innan den insåg att ett träd växer uppåt och inte åt sidan.

Lite längre fram på stigen börjar man skymta Marvikarna mellan de täta träden. Snart dyker sjön upp och man vandrar längs dess kant. Vid vilken kant man ser ett antal uppgjorda grillplatser där man slå sig ned och inta den matsäck som de flesta har med sig på vandringen. Den här grillplatsen kanske inte är den finaste eller den vackrast belägna, men titta i bakgrunden hur den tjocka och gröna mossan täcker både mark och berg. Det är givetvis svårt att förmedla det man ser i verkligheten genom kamerans lins, men oj så mäktigt det var.

Ute på Övre Marvikarna (ganska märkligt att den övre ligger längst söderut och den nedre längst norrut) hördes skratt, glada tillrop och snart dök ett antal kanoter upp bakom udden.

Jag, frugan och ett antal vänner paddlade Marvikarna för ett antal år sedan, men så här långt ned var vi aldrig. Vi kamperade en bit upp i sjön där vi hade en trevlig, men blöt kväll, innan ägarna till firman som hyr ut kanoter hämtade upp dessa och oss. Tyvärr misstänker jag att vi aldrig mer kommer ut på dessa turer igen, men det går givetvis lika bra att använda benen när man ska ta sig ut i naturen.

Apropå onaturliga träd. Vad sägs om ett träd som växer mitt ute i vattnet?

Det är bedårande vackert här vid Marvikarna. Man kan ta fram kameran eller mobilen och föreviga det man ser, men oavsett vilken utrustning man använder, kan man aldrig förmedla verkligheten i dess rätta skepnad. Fast visst tusan försöker man…

…och visst tusan bär man med sig minnen både på minneskortet och i hjärnan.

Fikadags.

Kaffe, ost- och äggmackor stod på menyn. Märkligt att detta smakar bättre i naturen än i hemmet. Samma fenomen som att en kall öl smakar bättre på en uteservering än framför middagsbordet.

Vandringen fortsatte längs med vattnet ett tag till, men vek sedan av in i skogen igen. Här når man fram till den kanske mest kuperade delen av etappen. Det bar ganska brant upp och vi förstod snart varför. Vi nådde till en rullstensås där en informationstavla förmedlade att vi inte var först på plats, långt därifrån…

Vi hade nu passerat gränsen mellan Gnesta och Strängnäs kommuner och befann oss på en plats där människor fanns redan för 8 000 år sedan. Tänk den svindlande tanke att människor hittade hit, mitt ute i de sörmländska skogarna och att de slog upp sina bopålar i denna ganska oländiga terräng. Spännande, eller hur?

På toppen av denna rullstensås har man byggt upp ett utkikstorn.

Medan jag förevigade detta torn, passade frugan på att ta de rangliga stegen upp. Fast vid den första avsatsen vände hon och avrådde mig för att ta stegen upp. Inte p.g.a. höjden, utan för stegens instabilitet. Det knakade betänkligt när frugan tog sig upp och eftersom jag väger ett antal kilo mer, så tog jag avrådan på allvar.

Efter rullstensåsen bar det nedför igen och stigen fortsatte i betydligt mer naturskön miljö. Genom gröna mossar, längs med porlande vatten och intill marknära växter som det fanns gott om. Är det bara jag som fantiserar, men är inte årets vitsippor extra stora?

Vi närmade oss Millsjön vid vilken etappen inleddes cirka en mil och några timmar tidigare. Den väldigt lilla sjön låg spegelblank och på den andra sidan satt ett par i en liten eka och såg ut att fiska…eller vad de nu gjorde? En vacker tavla utgjorde de hur som helst.

De sista hundra meterna innan vi var tillbaks vid utgångsläget visade tyvärr upp en mörk sida av denna natursköna upplevelse. Vid sjöns kant och en bit upp vid stigen låg gistna roddbåtar, överbevuxna kanoter, rostiga oljefat och så denna f.d. bil som måste ha övergivits för länge sedan.

Det borde finnas skäl för både markägare och etappansvarig att ta reda på detta om man vill visa upp vad Sörmland kan erbjuda turister i form av vacker natur och promenadvänliga stigar.

En liten tråkig sak så här på slutet. Vi var inte ensamma på etapp 15:2 av Sörmlandsleden, tvärtom. Någonstans bakom oss i skogen hördes en kvinna som lät käften gå under hela promenaden. Kanske det är jag, men när jag befinner mig ute i naturen vill jag njuta av naturens ljud och inte människans. Jag vill höra vinden susa i trädtopparna, fåglarna som vackert kvittrar därute i buskarna, ljudet av ekorrar som pilar upp för trädstammarna för att nyfiket titta ned på oss människor som passerar nedanför och ljudet att fyrbenta djur som flyr ut bland buskagen när de känner doften av svett och annat som vi människor avlagrar. Jag vill inte höra ljudet av människor som tjattrar om Let’s Dance eller det senaste skvallret om intrigerna i någon tragisk dokusåpa.

Det påminner lite om ett tillfälle när jag och frugan var på vandring i de svenska fjällen med Nyköpings kommun som arrangör. En lång och ganska tuff vandring upp på ett av Härjedalens högsta fjäll slutade med att alla deltagare satt där uppe med våra matsäckar och njöt av den fantastiska utsikten och inte minst tystnaden. Inte ett ljud hördes….förrän någons mobil ringde och förstörde hela upplevelsen. Tänker inte skriva vad jag just då kände, men jag kände nog som de flesta gjorde där och då.

Nu vill jag dock inte avsluta denna härliga dag med negativa ord. Den här etappen av Sörmlandsleden var förmodligen en av de trevligaste vi vandrat, kanske t.o.m. den trevligaste…hittills. Dessutom är det fantastiskt att så många människor njuter av dessa vandringar och att alla….jag menar verkligen alla…möter upp med ett hej och ett ärligt menat leende.

Väl mött på Sörmlandsleden, en av Södermanlands främsta turistattraktioner.