Grannstaden Oxelösund har en del att erbjuda turister från både närområde, orter runt om i Sverige och från utlandet.

I det här inlägget fokuserar jag på den information som man kan ta del av om man går den korta etapp av Sörmlandsleden som sträcker sig runt halvön. Det handlar mycket om svensk militärhistoria.

Fast inleder man rundturen når man först fram till denna skylt som förklarar vad besökarna ser framför sig. Samtliga informationsskyltar är klickbara så att du som besökare på bloggen kan läsa lite om attraktionerna.

Bilden nedan är just det båthus som står beskrivet på tavlan ovan.

Fast temat under denna vandring är militärt. Under Kalla kriget byggdes 30 försvarsanläggningar utmed Östersjökusten som ett led i att försvara Sverige från ett eventuellt anfall av Sovjetunionen. Femörefortet var ett av dem. Byggandet av anläggningen påbörjades 1961 och avslutades 1964. Tre pjäser skulle försvara området och den första man stöter på är denna.

Denna är den mest välkända då det är den man passerar på vägen till en annan välbesökt attraktion.

För den attraktion jag talar om är förstås fyrvaktarens bostad. Samma fyrvaktare som var ägare av båthuset ni minns. Ute på det som kallas Femörehuvud står byggnaden som kan hyras för någon natt/några nätter om man så önskar. Platsen är också välbesökt av turister som bara vill njuta av utsikten och som vill ta en bild på en av de mest fotograferade motiven i trakten.

Just den här vyn kanske inte hör till de mer vanliga, då man tvingas klättra nedför en inte alltför lättgången passage. Andra vinklar tillhör de mer vanliga och till en av dessa kommer jag till i nästa inlägg.

Fortsätter man på den cirka 2 km långa rundslingan når man fram till en väl dold radarstation. Man ser skalet och skymtar något inne i mörkret bakom gallret.

Det som ändå påminner om att något finns här, är denna mast som sticker upp.

Inte långt härifrån ligger den 2:a pjäsen, den enda utan synligt kanonrör.

Den sista pjäsen står inte långt härifrån. Dessa tre pjäser var inställda för att avfyras mot samma mål, givetvis i syfte att åsamka så stora skador som möjligt på angriparens fartyg.

Lite längre bort på slingan står ett stort och ganska anskrämligt torn. Härifrån gjorde man lasermätningar mot de mål som det var tänkt att angripa. Jag förmodar att innandömet är/var långt mycket mer spännande än skalet man ser som vandrare.

Det finns ytterligare pjäser i området som egentligen inte är några pjäser. De stod här, något mindre kamouflerade för att locka bort fienden från de riktiga.

Nu angreps Sverige aldrig av Sovjetunionens gigantiska armé och vi får tack och lov inte veta hur denna försvarsanläggning i utkanten av Oxelösund stod pall för en mäktig diktatur och militärmakt som Sovjetunionen utgjorde. Det är inte bara kanoner och synliga försvarsanläggningar som finns i området. Var du än går ser du ingångar som döljer sig i bergväggar och under luckor som denna. Under dina fötter löper också långa gångar där manskapet en gång i tiden bodde och rörde sig mellan de olika bergrummen.

Man kan lugnt säga att Femöre andas svensk militärhistoria, även om anläggningen aldrig utsattes för verkliga prov. Utanför själva museet står andra bevis för att här pågått militär verksamhet. Bl.a. denna sjörobot som är ett bevis på att svensk försvarsindustri höll måttet redan på den tiden.

När verksamheten hölls igång utgjordes manskapet av 70 personer och anläggningen var självförsörjande på el, vatten och var tänkt att stå pall i cirka en månad. Nu vill jag erkänna en sak. Trots mitt stora intresse för svensk historia och kultur, har jag aldrig besökt själva museet och än mindre varit nere i själva fortet. Skamligt, jag vet.

Sista gången som försvarsanläggningen testade sin utrustning var 1990, då man avfyrade de tre pjäser som finns på plats. 1997 utgick fortet ur den svenska krigsorganisationen och 2003 var det tänkt att den topphemliga anläggningen skulle rivas. En ideell förening så dock till att bevara den och sedan några år är fortet ett museum där allmänheten kan gå på guidade visningar nere i bergrummen.

Banne mig om jag inte kommer att besöka museet någon gång. Fram tills dess kan både ni och jag läsa lite på föreningens webbsida.