Det finns ett antal traditioner jag håller fast vid. En av dessa är en årlig och lång cykeltur någonstans i Nyköpings kommun.

I år stod turen till ett landskap som kännetecknas av öppna landskap, skogsvägar och en historia som inte går av för hackor.

Redan vid 07:00 satt jag på min cykel för vidare färd ut i den sörmländska naturen. En ganska tråkig inledning genom centrala Nyköping, ut på den gamla riksettan som utgjorde genomfartsleden innan E4:an drogs genom kommunen och ut på den välkända väg 223. Det var först här det började bli trevligt.

Väg 223 är en smal väg som ringlar härligt genom naturen. Mycket trevlig att åka på och därför lika trevlig när man sitter på en cykel.

Det här är vad jag kallar framsidan till det mål jag var på väg till. Vägen är relativt trafikerad, så visst hade man önskat att det fanns en avsedd cykelväg som sträckte sig parallellt med huvudvägen. På hemvägen tog jag ”baksidan” och en lika smal väg, inte lika trafikerad, tråkigare att cykla och inte lika kurvig som väg 223. Dock finns det en och annan passage som är rätt trevlig den med.

Väg 223 är mest känd för sina begivenheter längs med vägen. Ni kan läsa mer om dessa här och vill man stanna vid samtliga ryker förmodligen en hel dag. Fast det är nog värt de stopp man gör. Mest känd är Café Östergården, ett café som ryms i en omgjord bondgård där man har loppisar och kattpensionat som grannar. Tyvärr ligger själva gården ute till försäljning, men vi hoppas att caféet får leva vidare.

Tyvärr stängt när jag passerade på min Kalkhoff.

Jag gjorde en rejäl avstickare och besökte en plats jag tidigare aldrig besökt. 2 km från min egentliga rutt ligger Ludgo kyrka fint uppe på en höjd.

Både kyrkan och kyrkogården var större än jag trott, så här jag positivt överraskad. Den gamla socknen där kyrkan ligger heter Ludgo, annars är orten som ligger ett stenkast därifrån Aspa. En liten ort med cirka 150 invånare. Här låg förr en pepparkaksfabrik, men orten är idag mer känd för något annat och till det kommer jag.

Ludgo kyrka har anor från slutet av 1100-talet. På 1600-talet genomfördes en grundlig ombyggnad av kyrkan och av den forntida varianten återstod därefter inte mycket. I kyrkan återfinns idag ett antal historiska föremål, bl.a. den uniform som användes av löjtnant Carl Wilhelm Drakenhielm (från närliggande Öster Malma) när han stupade dagen innan Karl XII vid Fredriksten.

Från kyrkan ser man långt över nejden och inte minst till herrgården Trollesund.

Trollesunds ursprungliga namn var Ludgonäs, men fick sitt nuvarande namn 1808 när friherre Axel Fabian Löwen som köpte gården 1800 testamenterade den till Fredrik Trolle, överstelöjtnant i svenska armén. Ätten Trolle-Löwen är än idag ägare till herrgården.

Södermanland är rikt på slott, herresäten, herrgårdar, säterier och gods. Längs den väg jag cyklade idag stöter man på flera. Trollesund ovan är en av dem, Lindö gård är en annan och Taxinge herrgård en tredje.

Ståtliga byggnadsverk m.a.o. Fast min tur på de sörmländska vägarna visade också en mer tråkig sida av verkligheten. Landsbygdsdöden gör sig påmind också här. Det här har aldrig varit något bostadshus, men påminner ändå om en svunnen tid när verksamhet hölls i små och ibland otillgängliga byggnader på landsbygden.

Inte långt från byggnaden ovan står detta bostadshus. Tillsynes övergivet sedan en lång tid tillbaks.

Ibland vet man dock inte om byggnader man passerar är övergivna eller bara bortglömda. En bit från vägen ligger denna gård. Den ser övergiven ut, även om ett fåtal prydnadssaker kan skådas i några av fönstren. Fast tomheten och den skräpiga gården får mig att gissa på ödetorp, men…

Den här stiliga byggnaden ligger mitt ute i skogen och ser väldigt övergiven ut.

Det fanns inget i fönstren som tydde på att någon huserar där, inga fordon, inga barnleksaker på gräsmattan, men just den välskötta gräsmattan fick mig att tveka. Jag kände mig tvungen att googla för att se om jag kunde hitta någon om byggnaden och vad den använts till. En så stor fastighet mitt ute i ingenmansland är väl knappast vanligt. Jag hittade den här sidan med en bild från 50-talet, men tyvärr ingen beskrivning. Runtuna Eketorp Klockarbo lär den i alla fall heta.

Den här delen av Södermanland är inte bara vacker natur och stora gårdar. Triangeln mellan orterna Tystberga, Aspa och Runtuna bär på mycket historia. Bara i lilla Aspa som jag nyss nämnde finns ett stort antal runstenar. Bara på en radie av 50 meter återfinner man ett tiotal. De här två kanske är de största och bäst bevarade. På en informationstavla kan man läsa att vikingar från både Lid och Tystberga gjorde sällskap på resor långt bort i öst och till minne av några av dem ristades dessa runor in.

Mitt ute i skogen och jag menar mitt ute i skogen, finner man en skeppssättning 50 meter från vägen och ute i en hästhage. Dessa skeppssättningar är daterade till både bronsåldern, vikingatiden och utgör gravplats för boende i området.

En annan spännande plats här ute i skogen finner vi här.

Så visst stämmer det att området Tystberga, Aspa, Runtuna bär på en historia jag gärna vill grotta mig i än mer än bara snabb information via Google. Bara en sådan sak att man kunde ta sig vattenvägen långt upp i trakterna för si så där 2 000 år sedan…

En lång cykeltur som denna kräver man och dryck. Jag gjorde mitt uppehåll vid Runtuna kyrka. Kanske en bisarr plats att inta sin matsäck på, men vid klockstapeln sitter man bra och har härifrån en fantastisk utsikt över landskapet.

Runtuna kyrka är också från 1100-talets sena hälft, men är varken lika stor eller ståtlig som Ludgos ni kunnat läsa om. Runt 1760 gjordes omfattande renoveringar.

Att bara cykla asfalterade vägar har väl sin tjusning, men vill man uppleva naturen och landskapet är det de hederliga små grusvägarna man ska ta. Så gjorde jag från Aspa och visst upplever man naturen på ett helt annat sätt. Fast jag hann knappt komma in på grusvägen förrän en bil dök upp bakom krönet.

Sedan kom en till, sedan kom en lastbil och jag började tänka…va f*n..men sedan var det tyst. Bara fåglarnas kvitter följde mig med vägen, ibland i samklang med vindens susning i trädtopparna. Det luktade skog, det luktade gräs, det luktade hagar och det enda synliga sällskap jag hade var fjärilar och andra insekter som höll till i dikesrenen.

Det är här ute man möter den sörmländska naturen i sitt esse. Inte för inte som Södermanland kallas för Sveriges kornbod.

Ibland tycker man nästan synd om den växtlighet som väder och vind gått hårt åt. Fast de gör sig bra på bild.

Några kilometer efter att bilden ovan togs så var jag åter ute på asfalterad väg och den ”baksida” jag nämnde först i inlägget. Den här konstgjorda sjön fick bli min sista bild av denna härliga cykeltur.

Jag skulle ljuga om jag skrev att återvände till hemmet i god vigör. Sista milen gick på ren vilja, det värkte i låren och gjorde förb…at ont i … Något jag saknade den milen var en badsjö där jag kunde kasta mig i. Vattentemperaturen och avsaknaden av badbyxor hade här inte utgjort något hinder. Jag hade njutit av varje sekund, varje simtag och när värmen från solen torkade min kropp.

Fast lite vila på detta och en kall öl till den och det här inlägget kunde förverkligas.

Vad kunde jag utläsa av den app jag installerat på mobilen? Jo…

Jag hade förbrukat 2 433 kalorier, vilket gläder mig.

Jag hade varit ute i 5,5 timmar, vilket inte förvånar med tanke på alla fotostopp.

Jag hade cyklat 2,2 mil, vilket gjorde mig förbryllad och fick mig att fundera över trovärdigheten i denna app.

Fas som ni ser på skärmdumpen mätte appen fågelvägen, vilket är ointressant. Jag fick istället mäta sträckan via en webbsida jag ofta använder och då kom jag fram till att den sammanlagda sträckan blev 58 km, plus minus någon km.