Jag hoppar nu lite i tiden och redovisar hemresan. Sammanfattar dagarna med de enkla orden informativt, trevligt och livskvalitet.

Som så ofta är, så blev dagen vi reste hem den varmaste. Skänker en tanke till den person som uppfann aircondition när vi for genom välkända och historiska miljöer.

Tåkern låg bara ett par mil bort, även om färden dit skedde på en avstickare. Där inledde vi hemresan.

Tåkern är norra Europas största fågelsjö med sina 44 km² och är inte mer än 1,9 meter där den är som djupast. Tåkern skapades redan 1844 när man gjord en vattensänkning för att vinna åkermark. Det blev ett stort misslyckande då delar av åkermarken blev för vattensjuk att odla på. 1902 planerades en total torrläggning av sjön som aldrig blev av. Istället lät man allt bero och på 60-talet genomfördes en vattenreglering för att förhindra allt för stora nivåer mellan hög- och lågvatten. Då hade sjön blivit en plats för allt fler fågelarter och sedan 1975 är Tåkern ett naturreservat.

Naturreservatet har fyra olika entréer. Vid Glänås har man uppfört ett Naturum och det var där vi parkerade bilen. Ett trevligt Naturum som är helt täckt med vass. Barnen har sin lekplats i början och de blev väldigt välbesökt under förmiddagen och fram till utsiktstornet och ändå upp på det har man gjort det hela väldigt handikappsvänligt.

Från detta torn har man en väldigt fin utsikt över Tåkern och de fåglar som håller till därute. Cirka 270 olika arter har man skådat vid naturreservatet, de flesta uppträder bara under vissa perioder på året. Vill man komma närmare har man byggt träramper en bit ut i vassen, även dessa anpassade för handikappade.

Är man mer intresserad av fåglar än gemene man, så finns det en rundslinga på ca 4 km som tar besökarna längre ut i vassen och till platser där man kan få se fler arter och på betydligt närmare håll. Jag är intresserad, men framför allt har frugan fått ett genuint intresse för fåglar. Självklart valde vi att vandra ut på rundslingan. En slinga som gick på spångar där man fick se upp var man satte fötterna. Små ödlor ilade ned i springorna i sådan hast att jag inte han fotografera dem och så sländorna.

De mest framträdande är den gula och den röda, men även en blå liten slända kunde skymtas emellanåt.

Vi passerade en kohage där invånarna tittade slött på oss när vi traskade förbi. Förmodligen är de väldigt vana vid människor, men de ser så snälla ut, de där djuren. Jag är förövrigt tacksam att vi människor har händer att vifta bort oönskade djur med. Den ynnesten har inte korna, även om de gör sitt bästa med svansarna.

Slingan fortsatte längre ut mellan vassen…

…där man ibland kunde ta en avstickare ut till gömslen eller klättra upp på utsiktstorn. Härifrån hade man en bättre vy utöver området och dess skönhet.

Fåglar ja. Fåglar flyger och ovan våra huvuden och där passerade streck efter streck med välkända arter.

En och annan fågel modell större passerade också på ett inte alltför stort avstånd. Som hägern vilken vi vant oss vid att se hemma i Nyköping.

Fast de fåglar som åtminstone jag helst ville fånga på bild sågs segla på himlen på ett alldeles för långt avstånd för att en försöka ta en skaplig bild med den utrustning jag äger. Apropå utrustning mötte vi ett par herrar på promenaden bärandes på kameror modell jättestora och jättedyra. Jag kände mig ganska futtig med mitt objektiv på 18-300 mm. De kom garanterat närmare och fick garanterat fina bilder på de fåglar jag önskade få på bild, nämligen rovfåglar. Här i Tåkern kan man finna nästan alla arter som Sverige kan erbjuda i rovfågelväg. Både havs- och kungsörn, falkar, hökar, vråkar, glada, fiskgjuse…ja, allt. Jag tror inte någon av örnarna svävade en bit från oss, men säkerligen en och annan hök och vråk.

Jag försökte istället på den svåra konsten att få med svalor på bild. De är inte det lättaste och det här blev den bästa av många bilder.

Enklare då att fånga dem på bild när de äntligen sitter still. Vi klev in i ett stängt gömsle för att om möjligt få närbilder på stillasittande fåglar där ute i vassen. Vi ser en svala sitta helt still på en fönsterkarm och tanken var att den var konstgjord för att på så vis skrämma andra fåglar från att flyga in. Ett misslyckande i sådana fall då golvet var täckt med fågelspillning. Plötsligt ser frugan att fågeln blinkar och rör lite på sig. Det var en helt levande svala som snällt satt på fönsterkarmen bara en meter från oss. En linslus m.a.o.

Från ett av utsiktstornen såg vi en tofsvipa. En vacker fågel vi i Nyköping inte är vana att se.

Annars var det väldigt mycket småfåglar som rörde sig ute i vassen. Givetvis också de traditionella änder och gäss vi ser över hela landet, även om utbudet av arter är större i Tåkern än ute i landet. Givetvis också svanar i mängder och de går inte att lämna en fågelsjö utan en bild på Sveriges stiligaste fågel.

Det blev några timmar här vid Tåkern och hade kanske kunnat bli ytterligare någon om vi nu inte hade ett antal mil och timmar att i bil som väntade. Intrycket av Tåkern var positiv och troligt är att det inte var sista gången vi besöker området. Ett litet minus var att utbudet av fikabröd var i klenaste laget och att glass lyste med sin frånvaro.

Från Tåkern var det bara en knapp mil till nästa stopp. På vägen till Rökstenen ni kunde läsa om i första inlägget av Tour de Östergötland, passerade vi en mäktig kyrka. Heda kyrka talar jag om och frugan hade någonstans läst att den är den kanske märkligaste medeltida kyrkan i Östergötland, vars äldsta delar är uppförda i kalksten.

Ett inte alltför pråligt inre som bygger på inventarier från medeltiden, vars träskulptur ”Himladrottning” är den mest berömda och daterad till 1100-talet mitt.

Utanpå fasaden är två runstenar inmurade. Skriften tyder på att två herrar vid namn Borger och Holmsten reste dessa till minne av sina fäder.

Med denna sista bild av kyrkans spira, så for vi vidare mot Södermanland.

Det blev ett kort stopp i Söderköping för lunch. Vi valde att inte åka ned till kanalen, utan intog maten på ett välkänt och populärt hak intill genomfartsleden.

Vi gjorde nu en avstickare för ett besök på en annan populär och historisk plats.

Stegeborgs slottsruin förstås. Den äldsta delen av slottet uppfördes på 1200-talet och under århundradena har flera delar byggts till med en bostadsdel, ringmurar, försvarstorn och en egen kyrka. Ruinen får väl ändå anses vara skapligt välbevarade, men långt från sin forna glans som kan ses på den här bilden från 1690.

Annars är platsen känt för sin båthamn och den restaurang som ligger intill denna. Ja, det är väl knappast herr och fru Medelsvensson som är ägare till de båtar som ligger närmast restaurangen.

En privat flygplats har också iordningställts. Knappast för gemene man, utan för mer välbärgade besökare till området. Kanske till det stora säteri som ligger i utkanten av den lilla byn eller det fashionabla trädgårdshotellet som ligger mitt emot. Eller varför inte Skällviks kyrka som ligger nedanför säteriet?

Kyrkan är byggd i natursten och uppfördes i början av 1300-talet. Den enorma klockstapeln intill renoverades och fick sin nuvarande form 1754. Vi besökte aldrig innandömet, utan åkte från Stegeborg med denna bild bakom oss.

Spiran som glänste vackert i solskenet som kantade hela vår väg hem. Kanske några av soldaterna som dödades vid slaget vid Stegeborg den 8:e september 1598 ligger begravda här? Då pågick ett inbördeskrig mellan hertig Karl och Sigismund och vid Stegeborg utkämpades en strid där 300 man stupade och från vilket Sigismund utgick som segrare. Sigismund, som också var kung av Polen, var svensk regent åren 1592-1599. Hertig Karl som sedermera också blev svensk kung, mer känd som Karl lX, regerade åren 1599-1604.

Med dessa ord avlutas detta inlägg med bilder och text från vår hemresa genom Östergötland. Nu återstår bara ett och i det avslöjar jag var vi bodde under denna korta tripp. Några av er kanske vet, andra kanske anar och några av er blir säkert överraskade.