Brannäs våtmarker i Oxelösund har i år lockat osedvanligt många människor. Givet är att Covid-19 spelat en avgörande roll i sammanhanget.

Naturligtvis är det tråkigt att en pandemi fått upp ögonen för allt det vackra och intressanta som vårt land kan erbjuda, men det är icke desto mindre roligt att så nu verkat skett. Det här besöket jag gjorde för några dagar sedan var ämnat för ett ändamål. Att fotografera fåglar och till slut fick jag det jag länge letat efter.

Jag äger ingen kamerautrustning som är direkt lämpad för fågelfoto, eller för andra djur heller för den delen. Min kamera är det definitivt inget fel på, men det objektiv jag använder för dessa ändamål håller inte måttet. Ett allround-objektiv på 18-300 mm med en ljuskänslighet på 3,5 lämpar sig nog mest för andra motiv än fåglar och andra levande djur. Dock ställer jag inga krav på perfekta bilder med en skärpa man annars bara ser på proffsfotografernas publiceringar, även om det givetvis vore kul att äga en riktig utrustning. För min del är upplevelsen och berättelserna kring dessa av mer värde.

Brannäs våtmarker är en del av den 100 mil långa Sörmlandsleden och många som besöker detta område gör det i form av vandrare.

Andra gör det för att bara njuta och några, som jag, gör det för att fotografera.

Jag lade inte särskilt mycket vikt vid blommor och insekter under det här besöket. Kanske för att det inte fanns så många insekter att fota och för att många blommor såg ut att ha gjort sitt för i år. Några bilder fick ändå följa med hem.

Ett plan dundrade förbi ovanför mitt huvud. Av färgen att döma skulle det kunna vara ett plan från Ryanair på väg från Skavsta flygplats, även om de planen är få i dessa dagar. Samma färg på sina plan har också Kustbevakningen och det var ett av deras plan som for förbi däruppe.

…och det var just bevingade vänner jag var ute efter under mina timmar vid Brannäs. Normalt är det ett väldigt varierande fågelliv här ute, men den här dagen var det osedvanligt tyst bland träden, buskarna och ute i de konstgjorda sjöarna. Inte en de hägrar man alltid ser, syntes till.

Det blev istället mycket svanar. Som den här ungen som passade på att äta av gräset…

…när mamma eller möjligen pappa svan sov med huvudet i en till synes obekväm ställning…

…samtidigt som pappa eller mamma svan flöt omkring bakom kröken.

De här svanarna höll till med andra i de konstgjorda sjöarna. Svanarna på bilderna nedan höll till ute i havsbandet. Även de såg ut att njuta av en sovmorgon. Fast en av dem såg ut att stå på vakt, men huvudet ivrigt spejande efter något ospecificerat.

Mellan varven passade han/hon också på att göra morgontoalett…

…för att avsluta det hela med lite morgongymnastik.

Ett litet försök att fånga den vackra fågeln i siluett.

Alldeles intill den svanfamilj som sov ute på en liten kobbe landade en annan fågel av större modell. En av de mindre populära fåglarna i vårt område. Skarven, den fågel som förstört många små öar i skärgården med sin avföring.

Det var en ganska mulen dag vid Brannäs, men stundtals lyste solen fram mellan molnen och då passade skraken på stenen att torka sina vingar från väta.

Det var första gången jag såg en skrak på så nära håll och jag måste erkänna att de var större än jag tidigare trott. Det såg ändå ganska mäktigt ut när de fällde ut vingarna som kan ha en vingbredd på upp mot 1,5 meter.

På vägen tillbaks från kustbandet till bilen hoppades jag få se lite fåglar av mindre karaktär, lite fler insekter och kanske någon ekorre o.dyl. Så blev inte fallet och jag satte på linsskyddet och tänkte stänga av kameran, när…

…jag hörde det karaktäristiska ljudet av rovfågel. Jag kan inte härma det ljudet med bokstäver, men ni som hört en rovfågel i skyn vet vad jag menar. Linsskyddet åkte av och jag spejade ivrigt mot skyn och där…

Högt uppe i himlen svävade en örn. Jag förmodar att det var en havsörn, då dessa ska finnas i ganska rikliga mängder här vid kusten. Dock är det första gången jag ser en av dessa mäktiga fåglar under alla åren vi dessa våtmarker. Tyvärr svävade den på ett avstånd där min utrustning inte räcker till. Bilden är beskuren och jag kan gissa att det verkliga avståndet var 250 till 300 meter. Det är i sådana lägen jag önskar att jag hade ett större och mer ljuskänsligt objektiv.

Fast jag åkte ändå hem med en viss förnöjsam min och den sedvanligt fina känsla som brukar följa med efter besök i naturen.