Det var en fin förmiddag i Nyköping och en fin förmiddag när det vankas helg brukar av tradition innebära en tur upp på stan för fika och nödvändiga inköp.
Dock inte i dessa corona-tider, för nu innebär en fin förmiddag att en tur ut i naturen står på programmet. Så blev det och det blev en tur med många ansikten.
Efter en kort bilfärd begav vi oss ut i skogarna vid Ryssbergen. Det första målet var toppen på Ryssbergsbacken, för på vägen hit såg jag hur dimman svepte in över närliggande Svanviken/Lindbacke och jag så redan då framför mig hur jag stod på Nyköpings högsta topp för att där fånga ett landskap insvept i dimma. Lagom tills vi var framme vid slalombackens topp hade dock dimman skingrats, så av det motivet bidde det inte ens en tummetott. Däremot fanns det andra motiv att fånga, som…
…halvmånen som fortfarande lyste skarpt på den allt blåare himlen.
Några småfåglar skymtade bland buskagen. Bland annat en av mina favoriter, domherren och så någon av en art jag skamset nog inte kan namnge. Jag hann inte ställa in rätt inställningar på kameran, då de små rackarna var snabba att lyfta från sina grenar. Därför blev det mer ”skott från höften” och därav kanske inte hundraprocentiga slutresultat. Jag väljer att skapa bildspel i detta inlägg då bilderna blev många och med hänsyn till er besökare.
Det blev en naturupplevelse så här i höstens sista skälvande minuter. Strålarna från den värmande solen försökte ihärdigt leta sig ned till den gröna mossan, de lite fuktiga stigarna, vattendragen och de få växter som började se slutet på säsongen.
Denna ganska arla förmiddag till trots, så var det en välbesökt skog och motionsslinga vi vandrade i respektive på. Ett par barnfamiljer traskade runt spåret med sina barnvagnar. Några pensionärer sågs leta svamp i skogsbrynen. Människor i alla åldrar tog sig också runt spåret, några joggandes, andra gåendes och så några cyklister. En upphittad vante tronade i toppen av en vägvisare, men om den utgjorde ett minne av förra säsongens kyliga dagar eller om någon tappat den under denna förtäljer inte historien, men den sitter säkerligen kvar och väntar på sin rättmätiga ägare.
Allt glesare grenar spretade mot den allt blåare himlen och visst tusan längtar man redan till den tiden av året när klarblå himlar är liktydigt med varma dagar, shorts, t-shirts och en kall öl på altanen. Nu vet vi dock vad som väntar bakom hörnet.
Så var det detta med svamp. Syftet med denna tur ut i skogen var inte i första hand att plocka svamp, utan att komma ut i naturen. Något som läker stressade sinnen och slitna kroppar bättre än de läkemedel man kan köpa utan recept. Vi tog ändå med oss en kasse ifall. Vi trodde säsongen var till ändå, men hade ändå hört av vänner att det fanns svamp därute i de sörmländska skogarna. Givetvis var det trattisar vi hoppades hitta, men faktum är att så sent som förra helgen hade en av mina nya arbetskamrater och hans fru hitta gula kantareller i skogarna utanför Norrköping. Några sådana fann vi inte, men svamp fann vi.
Inte bara de som satt fastklamrade vid trädstammarna…
…eller de oätliga som sett sina sista dagar.
Vi behövde inte gå särskilt långt från motionsslingan för att fylla kassen med trattkantareller. Givet är att detta måste förevigas.
Det blev ingen svampmacka på kvällen, men väl flera rader med svamp som hängdes upp på tork för att senare användas som krydda i såser och kanske soppor. Fast det viktigaste var ändå att komma ut i naturen och frugan och jag som bägge är uppvuxna på landsbygden inser nog innerst inne att vi hör hemma bland mossor och träd och inte bland asfalt och betong.