Naturreservatet Lindbacke har besökts många gånger och många gånger har området figurerat på bilder i denna blogg. Den här lite bistra dagen gick jag dit för att föreviga denna natursköna plats på ett förhoppningsvis annorlunda vis.

Det svåraste med att fotografera är att ta de där bilderna som få andra funderat över när de besökt platser där mycket folk rör sig. Det gäller att sticka ut, men det är inte lätt. Lindbacke är inget stort, men välbesökt, naturreservat som lockar människor året om. Det är en plats att trivas på kort sagt. I det här inlägget har jag försökt att ta de där bilderna som vanliga besökare och motionärer bara springer förbi. Det blir många bilder, så jag lägger dit dem i form av miniatyrer så får ni klicka på de ni kanske finner intressanta.

Fast givetvis måste jag ta med några bilder på landskapet i sig. Det går inte att låta bli.

Lite kargt så här på hösten och vintern, men så ska det också vara. Lite tråkigt att en del individer misstolkar detta med allemansrätt och varför det är jobbigare att ta med sig tomma burkar från en plats än fulla burkar till samma plats är en ständig och ofta obesvarad fråga.

Det får bli lite fler bilder på landskapet. Dels i siluett, dels på den kontrast av färger som kunde skådas dagen till ära och så den del av Sörmlandsleden som passerar Lindbacke med riktning Ryssbergen. Kul att vandrare använder sig av denna led även under det mindre angenäma väder som varit den senaste tiden.

Fast nu var det detta med detaljer. På minneskortet fastnade bilder på ensamma löv som klamrade sig fast vid sina grenar, små svampar av okänd art, men också delar av träden man sällan noterar på sina fotosejourer, men som i sig bjuder på vackra mönster. Dessutom de där bären man fortfarande kan se bland buskarna och så det där skrumpna nyponet som i siluett ser ut som…ja, kanske något ut en skräckfilm.

Landskapet kan också ses genom den ovala glaslins jag införskaffade för ett par år sedan. Man kan få till ganska häftiga effekter genom den, även om nu inte mossbelupen sten tillhör favoritunderlagen.

Andra delar av naturen vid Lindbacke samsas med andra detaljer många bara passerar. Här den rostiga dörren som leder in i någon typ av källare eller annan förvaringsplats, den karaktäristiska färgen på Sörmlandsledens skyltar, tunna trådar som inramar inhägnader och medeltida labyrinter, samt den där uppmaningen som de flesta respekterar.

Så allra sist i detta inlägg två bilder där molnen ovanför området intog former och färger av den lite mer ovanliga sorten. Den ensamma granen stack upp sin topp och nästan såg ut att nicka mot solen. Samma sol där en fågel skyndade sig förbi med riktning mot sina vänner i den vattensjuka Svanviken.

Det blev en promenad där jag försökte upptäcka delar av Lindbacke som andra sällan eller aldrig lägger märke till. Om bilderna i sig sticker ut från övriga man ser från området tänker jag låta vara osagt. Det var hursomhelst intressant att huka, åla och krypa för att få den där bilderna med stort B.