Häng med på en promenad i utkanten av Nyköping. En promenad som tas på oplogade skogsvägar, trafikerade landsvägar, förbi många människors sista vila och som avslutas där friluftsälskande Nyköpingsbor gärna vistas.

Vi startar vid Hemgården där promenaden passerar Röda villan som bl.a. varit en skola för barn med behov, härbärge för rumänska tiggare och som nu inhyser vuxna missbrukar som vill komma på fötter.

Inte långt från denna röda byggnad ligger andra röda byggnader som en gång uppfördes med hjälp av virke från de lådor som dåvarande ANA-fabriken importerade bildelar i.

Merparten av dessa byggnader är mer eller mindre fallfärdiga. Det finns de som vill riva dem, de som vill K-märka dem, men frågan är nog hur länge de får stå kvar när området nu expanderar med nya industrilokaler?

En tripp över järnvägen, in i den lilla skogsdungen vid Nöthagen där jag pulsade i den snö som på sina håll låg ganska orörd och ut på skogsvägen ned mot Dammgruvorna.

En väg jag och frugan ofta går under de mer varma månaderna på året. Det fungerade dock lika bra nu, även om det bet av kyla i kinderna och man på sina håll fick akta sig för isfläckar. Jag valde att inte gå stigen upp mot gruvorna, utan fortsatte rakt fram på den väg jag kom. En väg som efter en stund bytte skepnad. Den plogade och sandade vägen ned till Vattenfalls anläggning har en liten avstickare som leder mot Minninge gård. Den var inte plogad överhuvudtaget, men tack vare att någon framfört ett fordon upp mot gården, kunde jag urskilja väg från dike.

Jag vet inte om den här lilla byggnaden tillhör Minninge, men den ser så övergiven ut där den står en bit upp mellan väg och skog. Jag som annars är svag för gamla övergivna hus och deras historia, anar mig till att den ändå inte har så många år på nacken och att den kanske ser mer övergiven ut än vad fallet är.

Från allén som leder fram till Minninge gård har man en bra vy över öppna sörmländska landskap och på väg 52 passerade en grön landsbygdsbuss som en bjärt kontrast mot den vita snön.

Från den här allén går promenaden på just nämnda väg, en väg som är ganska livligt trafikerad. Inte minst för att den leder trafik till och från Skavsta flygplats. Dessbättre för oss flanörer, men dessvärre för flygplatsen, är trafiken betydligt glesare under den pågående pandemin när antalet flygresenärer kraftigt reducerats.

Det var på denna väg jag fortsatte min promenad tätt intill upplogade snövallar. På denna väg ser man också ut över den landsbygd som gränsar till bebyggelsen i utkanten av Nyköping. På samma vis som den gröna bussen skapade en färggrann kontrast till snön, gjorde Brunnsta gårds röda fasader det.

Några hundra meter på väg 52 och till fots genom rondellen som leder trafikanter vidare mot Stigtomta, Skavsta eller Nyköping och det kändes lite skönt att åter pulsa genom orörd snö.

Jag vek nämligen av vägen och pulsade genom snön ned till Nyköpingsån som rinner bakom den smala skogsdunge som kantar vägen. Kylan hade ännu inte draperat hela ån i is, men det såg definitivt vintrigt ut när man blickade bort mot kröken där ån svänger på sin väg mot Harg och vidare genom Nyköping. En vacker tavla i mina ögon.

Från den här punkten kan man också ta sig vidare på Sörmlandsledens sträcka 46:1 som leder dig från Skavsta flygplats till Släbro. Kanske inte läge att ta den promenaden, även om fotspår i snön visade att någon modig vandrare hade gjort det. Nej, jag valde att ta mig ut på väg 52 igen, för en vidare färd mot slutmålet. På vägen tittade jag på den karaktäristiska markering som kännetecknar den 100 mi långa Sörmlandsleden.

Ett par hundra meter på den trafikerade vägen innan jag tog mig tvärsöver den mot skogsområdet vid Oscarbergs trädgård. Här går en stig genom skogen där man kan ta sig mot Anderslunds koloniområde eller mot Dammgruvorna i andra änden av skogen. Jag valde att inte göra varken det ena eller det andra, men jag drog mig upp i skogen på en oplogad skogsväg.

Detta enbart i syfte att ta den här bilden som jag såg framför mig under min vandring på väg 52.

Jag vet inte i vilket syfte alla dessa balar ligger ute på åkern, men det har givetvis sin självklara anledning.

Vidare ut på vägen och bort förbi Anderslunds koloniområde där man passerar en liten, men välkänd byggnad som står och förfaller vid vägkanten. Hintzens krog som såg så här idyllisk ut i början av 1900-talet ( länk ) men som nu stått tom i många år och tillsynes ses förfalla allt mer. Från början en manbyggnad som under ett antal år på 1700-talet användes som krog. Om byggnaden fick namnet efter krogen, eller om krogen fick namnet efter byggnaden vet jag inte, men någon kanske har mer info att delge.

Anderslund är ett stopp på många sommarvandringar då det där finns läge att få till bra bilder på både flora och fauna. Nu passerade jag med raska kliv och vidare bort mot slutmålet. Fast innan jag nådde dit tog promenaden mig vidare på vägen till baksidan av Nya kyrkogården. En fin allé som gör sig bra på bild under årets alla månader.

Inte långt från denna allé ligger den lilla byggnad som fick bli dagens slutmål. Frisksportartorpet.

Vackert inbäddad i snö.

Så var den här dagens promenad till ända. Ja, förutom de ca två kilometer jag hade kvar innan jag nådde hemmet. Vackra vinterbilder, men när detta publiceras har den något mildare temperaturen börjat tära på snön och de vita vintervägar ni ser på bilderna är numera en mörk sörja där salt och sol bidragit till att tina upp dem. Våren närmar sig mina vänner.