Vi gillar att vandra, frugan och jag. Den fantastiska Sörmlandsleden har vi bara börjar utforska och fjällen rör vi oss gärna mot när tillfällen bjuds. Fast det finns också mer närbelägna marker vi ännu inte utforskat. Så som denna.

Det här inlägget har författats nu på morgonen, men berättelsen och bilderna är tagna för exakt en vecka sedan.

Som vi alla minns det var det en fin dag med blå himmel och några plusgrader, men en ganska hård vind som fick trädens kala grenar att piska mot husfasaden. Vi skulle ut på vandring, det var redan förutbestämt. Dock ville vi varken vandra närbelägna och välkända stigar, ej heller någon led på Sörmlandsleden då vi inte visst hur underlaget såg ut.

Vi valde istället en ganska kort slinga inte så långt från den lilla ort där jag växte upp. Ett område jag passerat med bil många gånger under åren, men aldrig besökt på närmare håll.

Fast innan jag tar med er dit, så svänger vi förbi en badplats långt uppe i skogen där jag som barn tillbringade många somrar. Sjön har det något kufiska namnet Likstammen och ligger på gränsen mellan Nyköping och Gnestas kommuner. Vad den 27 m djupa sjön fått sitt namn från vet jag inte och jag kanske inte ens vill veta, men namnet antyder något.

Det blev ett kort besök. Den kyliga vinden bet rejält i fingrar och kinder och frugan han knappt stiga ur bilen förrän hon klev in i den. Som ni ser på bilden ovan låg isen kvar på sjön och sommaren när bryggor och hopptorn läggs i vattnet kändes avlägsen.

Vi for istället ännu längre in i de sörmländska skogarna där vi på vägen passerade många kalhyggen och små röda stugor som alla såg bebodda ut. Inget man annars är van vid att se på turer på slingriga grusvägar.

Efter några kilometer ankom vi så platsen där vår vandring skulle ta sin början. Timmermons naturreservat. Jag råkade av en slump läsa om detta naturreservat och de två stigar som går i området. Lagom långa är det med sina 1,1 respektive 1,8 km.

På Länsstyrelsens webbsida kan man läsa att området ursprungligen är en gammelskog, att här finns rester av kolmilor och tjärdalar, samt att här finns djur och växter som annars inte är vanliga i dessa trakter. Man kan också läsa att de bägge stigarna är lättgångna. Nåja, allt är relativt vilket skulle visa sig.

Informationstavlan vid parkeringen var intressant, inte minst den lilla skylt som ni kan se till vänster.

En varning för fallande träd i kombination med hård vind. Det låter väl lite spännande va?

Det var ingen överdrift. På den första biten av den långa stigen låg mängder med fallna träd, vilket gjorde det stundtals ganska besvärligt att ta sig fram. Vi fick kliva över fallna stammar mellan gigantiska rotvältor, hela tiden ackompanjerade av det olycksbådande ljudet av döda träd som bara väntade på att falla till marken. Lite kusligt, lite spännande, men också lite svårgånget.

En gammal skog som denna får givetvis många arter att trivas och här finns ett antal rödlistade sådana. Svampar som mjukporing och grangråticka, mossor som grön sköldmossa och vedtrappsmossa, bara för att nämna några.

Efter den första biten bytte skogen lite karaktär. När vi passerade en liten höjd kunde vi blicka ut över en skog som vi kände oss mer hemma i.

Den döda delen av skogen där granbarkborren härjat såg nu ut att ha klarat sig bättre. Lite grönare, lite frodigare och framför allt mer lättgånget. Mossan var förvånansvärt grön och så där härligt inbjudande som skogarna kan se ut under den mer behagliga delen av året.

Nu kändes det mer som vi hade förväntat oss och i skydd från de kyliga vindarna blev det nu en ganska behaglig vandring. Fast det var lite bedrägligt. Den här lilla gölen strax nedanför gården Timmermon var isbelagd som ett bevis på att senvintern ännu inte hade släppt greppet om Södermanland. Av bilder att döma är det vackert runt detta lilla vatten och det finns bänkar att slå sig ned på, även om de skulle behöva lite tillsyn. I vattnet finns bl.a. vattensalamandrar, exempelvis den rödlistade större vattensalamander som är ovanlig i vårt län.

Jag nämnde tidigare att den lilla grusvägen till Timmermon kantades av kalhyggen. Även delar av naturreservatet har rönt samma öde. Troligtvis för att man tvingats fälla träden, men kanske inte så roligt för de besökare som vill njuta av vacker natur.

Vi hade så avverkat de 1,8 km som den längsta stigen omfattar. Vi stannade ett tag för att leta vårtecken i form av tussilago och blåsippa, men utan resultat. Så hoppade vi in i bilen och for mot Nyköping. På vägen passerade vi en informationsskylt som gjorde oss nyfikna. Vi parkerade därför bilen och tog ånyo en kort vandring i för mig kända, men outforskade marker.

Den lilla Victoriasjön som egentligen är en våtmark som anlades 2011. Omgärdad av rik växtlighet och ett tillhåll för många fågelarter. Fast vill man se dessa är det våren och sommaren som gäller.

Vi tog dock en liten promenad på den stig som leder mellan den lilla våtmarken…

…och sjön Likstammen som sträcker sig ända hit.

Lite kyligt var det, så promenaden blev varken lång eller långvarig.

Isen låg på både den lilla våtmarken och den större sjön. Den här lilla skapelsen stod mitt ute i Victoriasjön och nördig som jag är på gamla historiska marker fick det mig att förstås undra vad där en gång stod och vad det som stod där användes till?

Kanske ingenting, men ett annat fynd som dolde sig i buskagen fick fantasin att vandra vidare. Där, intill sjön Likstammen låg nämligen ruinerna efter någon form av byggnad. Glöm klottret som gjorts av någon sentida besökare som uppenbart gillar norsk black metal.

Att där legat något större än ett gammalt torp råder ingen tvekan om, men frågan är vad? Jag har googlat och det ända jag kommit fram till är att det i området bygges en såg i början av 1900-talet. Kanske är det den som numera ligger i ruiner? Alltid spännande med dessa gamla miljöer och ännu en spännande och betydligt bättre bevarad återfinns på andra sidan vägen från Victoriasjön sett. Till denna återkommer jag inom en snar framtid. För att ge er en liten aptitretare kan jag avslöja att här har filmer som Alla vi barn i Bullerbyn och Rasmus på luffen spelats in.