”Man behöver inte gå över ån för att hämta vatten”, lyder ett talesätt. Man behöver inte heller gå över ån för att hitta motiven.
Bästa tiden på dygnet är tidiga morgnar. Tänk om jag sagt det till kompisarna för trettio år sedan. Fast så är det sedan ett stort antal år tillbaks och att ge sig ut på promenad innan frukost är verkligen manna för själen.
Normalt går dessa arla promenader till hamnen (det här med vatten ni vet) eller till det närbelägna naturreservatet Lindbacke. Ni har sett otaliga inlägg från dessa platser och jag misstänker att ni inte sett de sista. Fast den här morgonen tänkte jag frångå mina principer, genom att ta en promenad åt andra hållet och mot en del av staden dit jag väldigt sällan styr min kos.
Börjar bildserien med ett foto från det lilla Frisksportartorpet som sakta lystes upp av den uppgående solen.
Efter detta lilla torp med sina anor från sent 1700-tal/tidigt 1800-tal (något osäkert) passerar man en annars hårt trafikerade väg som skiljer ”min” del av Nyköping från de delar dit jag var på väg. Så här tidigt en söndagsmorgon var det öde på vägen och snart traskade jag på mindre gator i den stadsdel som fortfarande verkade sova.
Bakom denna kulle finns ett område med cirka 700 hällristningar som upptäcktes 1984. Man ska helst se dem i verkligheten då de inte gör sig bra på bild. Jag visar hellre kullens baksida.
Intill kullen ligger en förskola som tyvärr har besök av vandaler (ett annat ord för klottrare) med jämna mellanrum, men som är så där hemtrevlig som förskolor borde vara.
Så är man framme vid Nyköpingsån som skiljer stadsdelen Oppeby från villaområdet Krikonbacken. Vill man gå över ån kan man på vänster sida stöta på både runstenar, gravfält och resterna av en gammal bro. Något för historienördar som undertecknad, men den här dagen valde jag att ta en bild på bron istället för att gå över den.
Det var en vindstilla, men lite kylslagen morgon. Lika lugnt som vattnet i Nyköping låg, lika lugnt var det på andra sidan där de boende på Krikonbacken kunde vakna till en härlig morgon.
Jag höll mig på Oppebysidan av ån och började vandra hemåt igen. Intill bostadskvarteren ligger en av de mer moderna kyrkorna i kommunen, Oppebykyrkan. Kanske vacker på sitt sätt, men inget som kan mätas med de kyrkor från 1100-talet man kan se på den sörmländska landsbygden.
Från platsen ovan blev det sedan en ganska intetsägande promenad på asfalt och mellan bostadshus som knappast inspirerar till bildprojekt.
Snart var jag tillbaks vid Frisksportartorpet, men valde att vandra in på motionsspåret som slingrar i skogen intill. Detta för att komma fram till Nyköpings kanske mysigaste hotell, Blommenhof.
Att rekommendera er som besöker Nyköping och vill bo en bit från stadens brus.
Sedan vart en lång raksträcka förbi slitna industrilokaler som verkar ha sett sina sista dagar. Här vill kommunpolitikerna bygga bostäder, men har stött på lite problem. Vi får se vart det bär hän, men i änden av detta område ligger det stationsområde som är under omvandling. Den gamla och charmiga stationen ska ersättas av ett nytt, modern och garanterat charmlöst resecentrum.
Fast många är nog glada att slippa den här passagen under rälsen. En passage som en del väljer att undvika efter mörkrets inbrott.
Den här underjordiska passagen ska muras igen när det nya bygget påbörjas. Här brukar klottersanerarna gå en ojämn kamp mot klottrarna. Klottrar som inte ens respekterar privata fastigheter. Längs med gatorna mot stationshuset står bostadshus som är fulla med meningslösa och fula tags. Att solens strålar letat sig fram mellan springorna hjälper knappast till. Ni ser spåren efter det klotter som fastighetsägarna försöker få bort mellan varven.
Fast alt är inte mörkt. En morgon som denna är det lätt att tänka positivt. Jag var på väg in i solskenet, bokstavligen talat.
För på andra sidan järnvägen tronar Sunlight upp sig. Den gamla industribyggnaden som idag är hotell, konferenscenter, gym och spa.
Här i sällskap med den intilliggande romersk-katolska kyrkan Santa Anna.
Sedan blev det frukost och vidare äventyr denna vackra söndag.











Morgonpigg har jag varit de senaste åren, men än så länge har jag inte kommit till att ta en promenad före frukost. Äter alltid frukost först, även när jag ska cykla till jobbet tidigt.
För några år sedan försökte jag göra det som alla sa var så bra, att som du ta en promenad före frukost … men se det gillade inte min kropp. Jag tappade ork direkt, och promenaden blev en plåga att ta sig igen om när jag dessutom blev svinhungrig efter en kort stund.
Men man förändras, både till kropp, sinne och behov … så kanske det är dags att testa igen … 😉
Men det kommer troligen inte att ske en vardag, inte än i alla fall.
På helgerna … kanske 😉
Vi får se …
Det som kan locka ut mig skulle kunna vara ödsligheten, innan världen vaknar.
På Blommenhof var vi den första konferensresan som jag deltog i efter att jag fick mitt nuvarande arbete. Håller med om att det var mysigt, men nu är det 15 år sedan den resan gick av stapeln så man kan ju anta att det skett vissa förändringar.
Så länge man inte känner något tvång och lyssnar på kroppens signaler är tidiga morgnar mumma för själen. Staden innan staden vaknar är en helt annan upplevelse i form av ljud och lukt.
Du har så rätt.
Jag har upplevt det, utan att ta en promenad 🙂
När vi är ute med båten blir det ofta att jag går upp först och bara sitter och tittar från sittbrunnen. Jag har sett solen gå upp på det sättet, i total stillhet och tystnad. Det är ljuvligt.
Du är verkligen en morgonmänniska, nåt jag aldrig varit. Men jag ser din poäng om man säger så;-) Du är verkligen en duktig ”naturfotograf”, men du verkar inte gilla ”charmen” som faktiskt kan finnas även i områden skapade under miljonprogrammet. En annorlunda charm såklart, men ändå en charm.
Du gjorde ett försök där med tunneln och den sanerade graffitin. Det gick ju rätt bra;-)
Jag har svängt, från kvälls- till morgonmänniska. Jag är dessutom en person som föredrar landsbygden framför staden. Kanske därför jag inte ser charmen i miljonprogrammen. Har dessutom bott i ett sådant område