Igår torsdag tog vi upp ett av våra stora intressen. Efter ett år utan en meter på den fantastiska Sörmlandsleden, var det åter dags att ge sig ut på vandring. Det skedde på hittills outforskad mark i skogarna utanför Stavsjö.

Etapp 30 går mellan Djupvik vid sjön Näsnaren och Åbo. En sträcka på 11 km. Det var aldrig tänkt att gå hela sträckan igår, men det blev ändå 8,2 km. Hur, var och varför får ni läsa nedan.

Vi svängde av E4:an vid Stavsjö och begav oss in på grusvägen mot vår tilltänkta startpunkt.

Innan vi kom fram dit passerade vi sjön Virlången. En av alla sjöar i närheten man aldrig hört talas om, än mindre besökt. Vi var tidigt ute och solen hade med näppe nått trädtopparna. Vi stannade bilen för att föreviga det vackra som utspelade sig intill vägen.

Intill Åbo parkerade vi bilen och tog oss upp i skogen en bit därifrån. En kort sträcka mellan två små grusvägar…

…innan vi svängde upp i ett av alla tråkiga kalhyggen. Ingen direkt rolig inledning på etappen, där man stundtals fick leta efter stig och markeringar för att inte komma från leden. Jag har givetvis förståelse för att man måste avverka skog, oavsett om det är generationsskifte eller granbarkborrens härjningar. Fast som vandrare är det inte kul att gå genom dessa områden.

Nåväl, det var inget större område vi passerade innan vi åter var inne i vackrare omgivning.

När vi passerade platsen på bilden ovan hyssjade frugan och sa att hon såg något som sprang förbi nere i gläntan. Förhoppningsvis väntade vi få se en älg eller möjligen något rådjur. Hur tysta vi än stod och spejade såg vi inget av skogens djur. Fast något susade förbi i ögonvrån och av en ren slump vände jag blicken uppåt och fick se en av dessa mäktiga rovfåglar segla förbi.

Solen lyste upp dess fjädrar, men tyvärr vet jag inte vilken av våra rovfågelarter det var som passerade över våra huvuden. Tyvärr han jag inte få upp kameran för att knäppa en serie bilder, men två stycken blev det och den ovan blev den bästa.

Kylan var anledningen till att vi inte vandrade hela sträckan. Temperaturen låg runt -6° hela förmiddagen och detta faktum gjorde att vi bara tog oss fram på delar av denna etapp.

Lite flåsiga var vi efter de gångna helgerna, även om vi försökt ta en daglig promenad runt omkring i Nyköping. Fast när vi väl fick upp farten så fick vi också upp värmen. Solen som började stiga allt högre ovanför trädtopparna gjorde sitt till för att göra det hela mer angenämt. Här stod vi på ett sörmländskt berg och blickade ut över östgötska skogar, samtidigt som solen träffade våra ansikten med full kraft. Härligt!

Sträckan vi hittills hade vandrat var ganska kuperad, men ändå väldigt lätt att ta sig fram på. En bred och väldigt väl upptrampad stig gjorde sitt till för att underlätta. Intill stigen visade också naturen upp sig från sin bästa sida. Grön mossa i symbios med vita lavar. Barrträd som stod sida vid sida med lövträd. Emellanåt kantades stigen av naturens egna konstverk. Ett barn med ett barns underbara fantasi skulle säkert se en av trädfigurerna ”The Ents” från Sagan om Ringen kräla fram över bergsknallen…

…och visst ser vi väl alla hur en elak häxa förvandlat en elefant till berg, träd och mossa?

Vi hade ett mål med denna vandring. På etappen passerar man Sörmlands högsta berg. Det 123 meter höga Vensbrinksberget. 123 meter! Jag kan nästa höra hur ni som bor längre upp i landet fnissar lite försynt, men högre än så här kommer man inte i Södermanland. Uppe på berget har man byggt ett fint utsiktstorn.

Vi vågade oss upp, trots småhala trappsteg och lite blåst. Väl uppe har man en fantastisk utsikt över både sörmländska och östgötska skogar. Etapp 30 ligger alldeles intill gränsen mot vårt södra grannlän och jag tror att man stundtals tar några steg över gränsen.

Frugan hade kikaren med sig och jag själv hade mitt allround-objektiv på 16-300 mm fastskruvat på kameran. Kanske vi skulle få se en och annan rovfågel segla förbi, men icke. Det enda vi såg i djurväg var denna hackspett som lekte kurragömma bakom talltoppen. Han, eller om det är en hon, ville inte vara med på bild. Det var uppenbart.

Fårhagorna innan vi gav oss ut på vandringen var om det skulle vara halt på bergsknallarna. Det var det inte, då stigen egentligen aldrig gick över dessa, utan höll sig i sluttningarna nedanför. Vid några enstaka passager var det dock ren is, men där kunde man ta sig fram i kanten på ett betydligt säkrare underlag.

Förutom Södermanlands högsta berg och tillhörande utsiktstorn, finns här en annan intressant passage som naturen skapat åt oss besökare. En liten kanjon som karvats ut av rinnande vatten under årtusenden.

En informationsskylt talade om att området är full av underjordiska gångar, men att även den mest våghalsiga ska akta sig för att ge sig in i dessa. Några är bara få decimeter höga och att man lätt kan fastna inser nog de flesta.

Bara hundratalet meter från denna kanjon ligger den lilla tjärnen Vikitteln.

Fiske är förbjudet står det på en skylt, så uppenbart finns det liv i denna lilla vattensamling. Att man kan ta sig ett dopp vittnar stegen som går ned i vattnet från en brygga och informationen som står i Sörmlandsledens bok.

Här finns också ett väldigt fint vindskydd med grill och en iordninggjord plats för ett antal tält för de som vill övernatta i moder natur.

Här stannade vi och intog vår fika.

Det blev ingen längre rast, då kylan åter gjorde sig påmind. Med stärkande kaffe och färsk vetelängd i magen började vi att vandra hemåt igen. Det var här vi vände istället för att fortsätta hela etappen.

Vi vandrade in i solen och fick snart nog upp värmen igen.

Fram till nu hade vi varit helt ensamma. Fast snart hörde vi röster och bakom en krök dök ett par barnfamiljer upp och lite senare ett äldre par.

Vill man besöka vindskyddet, se kanjonen och bege sig upp på Vensbrinksberget behöver man inte gå hela eller delar av etappen. Man kan ta bilen och parkera bara 500 meter härifrån. Perfekt för just barn och äldre som har svårt att gå.

Som jag skrev tidigare i inlägget gick vi inte stigen tillbaks, utan grusvägen som leder ned till Åbo där vår bil stod parkerad. Vi passerade ett antal små skyltar som gav oss namnet på gamla torp och platser där människor huserat förr i tiden. En påminnelse om att det förr i tiden bott och verkat människor långt ute i de svenska skogarna. Långt från alla moderniteter vi vant oss vid sedan barnsben. Jag ångrar att jag inte noterade namnen, då jag älskar att googla fram historik och eventuellt gamla bilder från tiden det begav sig.

En liten ekorre pilade förbi på grusvägen och jag insåg att jag är och kommer att förbli mer av en lantis än stadsbo. Jag vet att många föredrar asfalt, betong, trängsel och oljud. Jag respekterar deras val, men jag tillhör inte den skaran av människor.

Intill vår parkerade bil fortsätter Sörmlandsleden ned mot Stavsjö. I början av den etappen ligger Båtmanskärret och från den kastar sig vattnet ned i dalgången och ut mot sjön Virlången.

Virlången där jag inledde det här inlägget med en bild på solen som sträckte sig upp över trädkronorna. Virlången där jag avslutar inlägget med en bild på några av alla de som nu stod på isen och pimplade, åkte skridskor eller som här, spark.

Det blev en mycket trevlig förmiddag och en vandring på en led som gav mersmak. Jag tror att både frugan och jag redan nu bestämde oss för att gå hela sträckan någon gång framöver. Gärna då i sällskap av syster, bror, deras respektive och kanske någon mer manad.

Sörmlandsledens etapp 30 blev en trevlig bekantskap. Man behöver också komma ut och känna friheten från allt tjat om pandemier, covid, omnikrom, miljöförstörelse, klimathot, skjutningar och allt annat som man bara är sååååå trött på att höra.

Det här är livet…..!