Det är inte så illa som rubriken kanske antyder, tvärtom. Jag, mina syskon och våra respektive har varje år en liten intern tävling där tävlingsdjävulen alltid finns vid vår sida, men där det viktigaste är att träffas. I helgen var det dags för vår avslutning på vinterns tävling, uppdelad på två evenemang. Här kommer den nya leden in i bilden.

Del ett i vår avslutning bestod i att vandra en slinga på cirka 10 km. Sjukdom och andra åtaganden gjorde att denna första del decimerades med 50 procent.

Nå, vi som slöt upp var klädda för att vandra längs en delvis ny slinga som kommunen iordningställt. Dessbättre bygger inte bara kommunen bort charmen och placerar snart alla butiker i utkanten av stan, de gör också något bra emellanåt. Som den nya slingan i andra kanten av stan från vårt håll sett.

En lättvandrad slinga som började i vad som brukar vara vacker och tät lövskog. Nu stod myriaderna av trädstammar kala, men man kan ana hur vackert det är när björkarna blommar.

Leden går på en halvö bakom några av Nyköpings nybyggda bostadsområden och framför ett av kolonistugeområdena.

Ett strålande väder mötte oss, men än har våren inte riktigt tagit fart. Avsaknaden av vårblommor längs leden var påtaglig. Däremot kunde man se annat man kanske inte förväntar sig, men som på sitt vis förgyllde lite av upplevelsen.

Som barnet som kanske använde napp för sista gången och som ville visa alla förbipasserande hur stolt han/hon var över det.

Eller konstnären som placerat ut några härliga sagofigurer ute i terrängen.

Även om både blommor och djur lyste med sin frånvaro, så fanns det annat att upptäcka. För 17 år sedan invigdes en kulturslinga i skogen där den nya leden går. Vill man, så kan man göra en avstickare och ta sig runt på den cirka 1 km långa stigen. Här kan man ta del av information och även se fysiska spår av de forntidsmänniskor som levde här. Lämningar från både järn- och bronsåldern finns utspridda längs med stigen tillsammans med informativa skyltar. En av lämningarna ligger alldeles intill den nya leden.

Avvek från leden gjorde också vi och fortsatte ut på ett av de naturreservat som ligger i anslutning till Nyköping. Labro ängar.

Ni som följer bloggen har kunnat se många inlägg från Lindbacke, det andra naturreservatet som ligger precis i utkanten av Nyköping. Det ligger närmar vår bostad, är till ytan mindre och har en annan karaktär än Labro Ängar.

När vi bodde på andra sidan stan och var utan bil, var det här området ett vi gärna tog våra cyklar till. En fikakorg fanns alltid med, precis som nu. Här satte vi oss ned vid ett bord med vår medhavda matsäck. Som alltid smakar det bättre när man sitter ute i moder natur, inte minst när vårsolen värmer och det enda som stör tystnaden är fåglars kvitter.

Apropå fåglar så lyfte två örnar från toppen av ett träd. Var tror ni undertecknad befann sig då? Jo, på en stig nere på marken, med kameran över axeln och ett hav av kala grenar som gjorde det omöjligt att få dem på bild när kameran väl var beredd. Fast å andra sidan var det kanske en slump att vi såg dem och att se dessa majestätiska fåglar är en ynnest bara det.

Annars är Labro ängar rikt på färggranna växter som lockar många hit på senvåren och sommaren. Nu domineras landskapet av gamla och än så länge väldigt kala träd.

Det var på sina håll ganska fuktigt, men undvek man de värsta fällorna var det en angenäm promenad och på sina håll kan man passera över broar och spångar.

Vi närmade oss slutet och var på väg tillbaks till utgångspunkten. På vägen dit passerade vi genom tidigare nämnda koloniområde och banne mig om inte ett riktigt vårtecken dör upp vid våra fötter.

För visst är väl fjärilen ett välkommet inslag när vintern precis släppt greppet om vår del av Sverige.

Som en sista liten avstickare innan den cirka 10 km långa vandringen var avklarad, tog vi oss ut på ett fågeltorn i förhoppning om att kunna se några eller åtminstone någon intressant fågel.

Tvärdött, tvärtyst. Vi blickade ut över de täta vassruggarna och bort mot den välbesökta platsen med det något udda namnet Tjuvholmen. Inte en fågel, inte en enda….

Ni som följer bloggen vet att jag älskar att ta reda på fakta om platser jag besöker. Varför heter platsen längts upp på bilden ovan Tjuvholmen undrar ni och undrade jag.

Jo, förr gick havet betydligt längre inåt land än idag. Innan medeltiden var denna halvö en ö. På den ön förvarade man fångar som inte kunde ta sig därifrån. På den tiden var simkunnigheten något helt annat än idag och de som placerades där blev sittandes tills dess att deras straff var avtjänade. Om någon ändå lyckades rymma förtäljer inte historien.

Lite om det. Vandringen och den första delen av dagens avslutning var till ända. Nu blev det att ta sig hem, duscha, byta om och sedan en ny promenad. Den här gången upp på stan där vi skulle inta mat på en Nyköpings restauranger. Nu slöt ytterligare två i sällskapet upp och dagen avslutades lika trevligt som den inleddes.

Dock inte för frugan som låg hemma med covid-19 som sällskap.