Då var vi på språng igen. Den här gången utgick vi från en plats som jag ofta besökt, slutade på en plats jag många gånger passerat, men bara besökt vid ett tillfälle tidigare och däremellan en plats jag ofta talat om att besöka, men aldrig gjort….förrän nu.

Vi tog bilen ned till Sandviks badplats. Vår första tanke var att gå etapp 53:1 mot Källvik, men innan vi lämnade hemmet ändrade vi oss och bestämde att dagens vandring skulle ske på etapp 53.

Sandviks badplats låg öde så här på morgonen.

Det såg inbjudande ut redan här, men vi avstod ett morgondopp och gav oss ut på leden. Under cirka 100 meter går man parallellt på etapp 53 och 53:1, men därefter viker 53 upp i skogen medan 53:1 fortsätter längs med vattenbrynet.

Etapp 53 räknas som en medelsvår sådan. Det finns inga direkta svårigheter längs vägen, men etappen känns ändå rätt ansträngande. Första partiet genom skogen är väldigt väl upptrampad och lätt. Därefter följer en vandring över berg, genom högt gräs som på sina ställen kanske kunde slås ned, förbi kalhyggen och över ängsmark. Väldigt varierande m.a.o.

Längs med etappen passeras också ett antal torp. Som detta, inbäddad i frodig grönska. Ett torp som på samma gång såg både övergivet och välskött ut. Vi vet alla att landsbygdsdöden slagit klorna i Sverige, men många av dessa gamla boningar används ofta som sommarställen och vissa bebos faktiskt året runt.

Ett torp som definitivt övergetts för ett antal år sedan är detta. Bara husgrunden och denna skult påminner om att människor en gång bott här. Mitt intresse för gamla platser började genast föra tankarna till de som en gång byggde och bodde här. Vilka var de? Varför byggde de ett torp just här? Hur livnärde de sig? Hur tog de sig hit när närliggande väg inte fanns? Ja, ni förstår…

Jag har i sedvanlig stil försökt googla på namnet, men inte hittat något.

Strax efter denna plats passeras vad jag tror är en anlagd våtmark. Det ser lite mystiskt ut och hade morgondimman legat över nejden, hade det varit en magisk syn som mötte oss. En häger flög runt ovan vattnet och otaliga syrsor lekte i växtligheten intill vattenbrynet. Ingen ville vara med på bild dock.

Härifrån fortsätter stigen en bit genom lättvandrad skog till man kommer till en äng där man tvingas ta sig genom väldigt högts gräs. Det hör givetvis årstiden till, men det gick inte att undvika tanken. Fästingar!

Ett par hundra meter på denna äng och sedan fortsätter man att gå cirka hundra på grusväg, där man passerar förbi en kallvattenkälla där man kan fylla på sitt förråd av vätska.

Så passerar man över vägen till Sandvik, på vilken vi åkte några timmar tidigare, upp i skogen på andra sidan.

Att läsa i de gästböcker som finns utplacerade är alltid kul och självklart skriver man i sina egna namn. De senaste veckorna har vandrare av bägge könen, i olika åldrar och från en rad olika länder passerat här. Nu är väl dessa gästböcker inget facit över hur många som går Sörmlandsledens olika etapper. Alla kanske inte skriver i dem och ibland saknas pennor att skriva med, men jag tycker ändå att antalet som går är förbluffande få. Det kanske är den bakomliggande orsaken till att vi sällan eller aldrig stöter på andra vandrare under våra vandringar på denna härliga led.

Nu följer en del av etappen som kanske inte är så kul. Mycket kalhyggen och kanske inte så mycket att titta på. Man får ta tillvara fantasin så går det lättare.

Som det här trädet som nästan ser ut att välkomna förbipasserande vandrare genom att buga.

Vad har åstadkommit dessa brännmärken på trädet? Åsknedslag eller…?

Ingen tröttkörd vandrare, utan något slags djur som av någon anledning fann sitt öde här ute i skogen.

Efter denna något trista del av etappen kommer man fram till den plats som jag länge tänkt att besöka. Långmarens museigård.

Långmaren är en gård inom Nynäs naturreservat som brukades fram till 1967. Idag är gården ett fritidsmuseum och återställt i det skick som var under 40-talet. Läs mer om denna gård här.

På söndagar under sommaren bjuds också besökarna på musikunderhållning och man kan ta en fika i den vackra trädgården mellan byggnaderna. Olika hembygdsföreningar i trakten står som arrangörer och just den här dagen råkade Tystbergas hembygdsförening hålla i arrangemanget. Kul då jag själv är född och uppvuxen i Tystberga och extra kul för att jag träffade ett antal personer jag inte sett på länge.

Det var en välbehövlig och trevlig paus i vandrandet. Vi fikade, lyssnade på livemusik och strosade runt lite på gården.

Vi kände oss väl inte direkt presentabla i våra nu svettiga och lite smutsiga kläder, men jag tror de flesta förstår att vandrare som kommer till gården från Sörmlandsleden har ett antal jobbiga kilometer i kroppen.

Från Långmaren är det cirka 3 km kvar till slutdestinationen. Mycket av den sträckan går på grusväg och längs vägen följs man av nyfikna blickar från de djur som betar bakom de höga gräset.

Under ett par kilometer går man på den väg som leder från kustvägen ned till Sandviks badplats. Innan man når den ganska livligt trafikerade väg 219 viker man av över Nyckelby gravfält. Detta härstammar från järnåldern och innehåller 8 gravhögar och ett antal stensättningar.

Man måste passera över väg 219 för att fortsätta cirka 1 kilometer innan man efter en väldigt brant sluttning når etappens slutdestination. Karlfors kvarn.

Jag har genom åren passerat den här kvarnen vid åtskilliga tillfällen, men bara besökt den vid ett. Det var när vi för något år sedan vandrade etapp 50:1 och delar av etapp 54 som också leder till denna plats.

Här satte vi oss ned vid den stora damm som försåg kvarnen med vatten under tiden det begav sig.

Matsäcken som vi burit med oss de 11 kilometerna kom till sin rätt i denna vackra och historiska miljö. En tråkig syn mötte oss. Klottrare har en sällsynt förmåga att hitta till de mest avlägsna platserna där de med glädje förstör fasader med sin fula ”konst”. Så också här, där baksidan av kvarnen är nedklottrad. Varför, undrar man? Varför åka ändå hit med sina färgburkar i syfte att förstöra? Frågan ställs på sin spets när vi på bordet som står uppställt fann ett par pizzakartonger med inte ens halvätna och smått ruttna pizzor i. Närmsta pizzeria ligger säkerligen minst två mil härifrån, så varför i hela hel….te åka ändå hit med pizzorna för att bara ta några tuggor och så lämna allt kvar. Suck!

Karlfors kvarn användes förr till att mala säd till Nynäs slott. Kvarnen byggdes 1827 och verksamheten pågick fram till 1954. Det här är en sådan plats jag älskar att besöka och gärna utforska. Jag hade verkligen älskat att kunna gå in i byggnaden, insupa historiens vingslag och ta bilder för att föreviga denna del av Sveriges industriella historia. Tyvärr tillåts inte detta nuförtiden och alltför mycket av Sveriges historia får nu bara ses exteriört.

11 km hade avverkats på lite drygt 5 timmar. Nu skulle vi tillbaks till utgångspunkten vid Sandviks badplats där bilen stod parkerad. Att gå tillbaks de 11 kilometerna på samma väg som vi kom, kändes inte som något alternativ.

Vi valde att gå vägen. Vägen inleddes med 1 km på asfalt längs väg 219 innan vi vek av mot Sandvik och de 6 kilometerna ned till badplatsen.

Kanske inte det roligaste sättet att vandra på, men går man i ett sörmländskt landskap som visar sig från sin bästa sida, är det bara så lätt och så enkelt att ta sig fram till fots.

Summa summarum bjöd dagen på 18,86 km vandring under en tid på 6:22 timmar. En trevlig och omväxlande etapp, som förvisso hade passager genom kalhyggen och högt gräs som kanske inte var så roliga. Fast helheten tillsammans med det perfekta vädret, gjorde söndagens vandring till en upplevelse.

Kan man sedan avsluta det hela med ett svalkande bad så sätter man dit pricken över i.