Efter ett par veckor med lite trist väder och en sjukperiod, var det befriande skönt att åter bege sig ut i den sörmländska naturen. Det skedde med bror, svägerska och vandringen företogs på Sörmlandsledens etapper 31, 31:1 och 32.

Vi tog bilen till Stavsjö och inledde vår heldag vid den lilla vindpinade sjön Skiren.

Solen hade ännu inte letat sig fram bakom molnen, annat än stundtals när det fanns en glugg att leta sig genom. Resterna av förra veckans storm letade sig över vattnet och gjorde det lite småkyligt att vandra längs med Skirens vattenbryn.

Skiren ligger vackert insprängd bland skog och klippor. Huruvida sjön är vackrast i mot- eller medljus är som vanligt en tolkningsfråga. Bägge varianterna har sin tjusning.

Föregående veckas väderprognos inför lördagen såg inte så lovande ut, men skönt att också meteorologer kan har fel, trots dagens moderna hjälpmedel. Det regnade på morgonen, vilket det skulle göra. Man lovade att regnet skulle avta, vilket det gjorde. Sedan skulle molnen lätta allteftersom, vilket det också stundtals gjorde.

Sjön Skiren är som djupast 17,7 m och tämligen rik på fisk. Det kunde man ana med tanke på alla ekor som låg uppdragna runt sjön. För ett par år sedan gick frugan och jag runt Skiren en härlig dag i mars. Då låg isen på sjön och den sjöng på sitt karaktäristiska vis. Nu låg sjön isfri och de allt vackrare färgerna speglade sig i vattnet när solens strålar trängde sig genom molnen.

Halvvägs runt sjön viker leden av och fortsätter upp i skogen…

…för att åter vika av, den här gången på extraslingan 31:1.

Så här långt var etappen väldigt lättgången. Tät vegetation förvandlades snart till öppen terräng när vi nådde fram till Tranmossen.

Strax innan vi nådde fram till mossen hördes två skarpa knallar en bit bort. Om det är spännande eller dumdristigt vet jag inte, men årets älgjakt inleddes i helgen och bör man ge sig ut i skogen då? Vi hade egentligen ingen tanke på denna förrän vi hörde skotten. Strax efter såg vi några jägare stå på en parkering och när de såg oss tog de upp en mobil och till synes samtalade med någon. Förmodligen varnade de andra jägare om att fyra personer kom gåendes på stigen och inte långt efter mossen såg vi en annan jägare som vinkande att han hade sett oss.

Vi kom på den geniala idén att samtala mycket och högt, vilket det kvinnliga sällskapet sällan har problem med. En liten olustkänsla smyger sig ändå in när man framför allt passerar genom öppen terräng och man vet att det sitter jägare på pass med sina gevär. Fast några fler skott hörde vi inte och några förskrämda älgar syntes inte till.

Nu befann vi oss i Östergötland. Om naturen som sådan var vackrare i Södermanland, så bjöd etappen på mer spänning på den här sidan gränsen.

Efter några kilometers vandring kom vi fram till Krokeks ödekyrka eller Kung Fredriks kyrka som dess korrekta namn var.

Härintill fanns också en klosterkyrka, tillhörande Krokeks franciskanerkonvent som etablerades på 1430-talet. Runt 1530 började man stänga kloster runt om i Sverige och det här stängde man 1547. Klostret och dess kyrka kan ses på den här bilden och givetvis måste det på den tiden varit en mäktig syn i de annars ökända Kolmårdenskogarna. Kung Fredriks kyrka, som byggdes 1747 och brann ned 1889, r delvis byggd ovanpå ruinerna till det gamla klostret.

Tiotalet meter från kyrkoruinen ligger det som tidigare var Krokeks gästgiveri med sina anor från 1600-talet.

Intill detta f.d. gästgiveri ligger en väldigt fin och trevligt iordninggjord rastplats. All heder åt de som färdigställt det och alla förbipasserande som respekterat de regler som gäller vid detta.

Här stannade vi och grillade de korvar vi hade med som matsäck. Att äta utomhus intill en värmande brasa är något man förunnar alla. Värmen från elden utgör inte bara en mysighetsfaktor, utan så här års värmer den också lite småfrusna kroppar.

Efter lite mat, god dryck, vila och värme, fortsatte vi så vår vandring genom Kolmårdens täta skogar.

Snart dök vi på en av Sörmlandsledens största jättegrytor med sina 1,4 meter i diameter. Jag tror vi mätte dess djup till 1,3 m.

Från en mer stenig del av etappen bar det ned genom tät vegetation där solen från en allt mer blå himmel hade svårt att tränga genom.

Snart stod vi framför en både spännande och samtidigt lite tragisk plats.

Om denna plats kan man läsa följande:

Koleran härjade i Sverige från mitten av 1800-talet (runt 37 000 svenskar fick sätta livet till). 51-åriga Hedvig Jansdotter och hennes 18-åriga dotter Eva Charlotta, som bägge arbetade på nyligen nämnda Krokeks gästgiveri, begav sig 1953 in till Norrköping för att sälja lingon. Där smittades de bägge av farsoten och avled bara några dagar senare. Platsen de begravdes på hade redan 1834 färdigställts och reserverats som kolerakyrkogård. Av Krokeks invånare var Hedvig och Eva Charlotta de enda som avled i sjukdomen och platsen kom därför att kallas Götas grav efter maken och fadern Olov Göte, livgrenadjär vid Kungliga Livgrenadjärregementet.

Vid platsen för kolerakyrkogården mötte vi två tjejer som kom från andra hållet. De var också ute på samma etapp, men hade valt att gå annan riktning. Det skulle visa sig att de valde den tyngsta och tråkigaste delen av etappen först. Vi hade den kvar.

Strax efter Götas grav kom vi ut på asfalterad väg, innan man svänger av på en grusad väg intill sjön Gullvagnen. Här går man intill den hårt trafikerade E4:an någon kilometer och under den sträckan passerar man åter gränsen till vår hemmaplan.

Nu ändrade leden karaktär. Från att ha varit ganska flack och lättgången, blev det nu lite mer kuperat och på sina håll väldigt branta nedfarter. Den sista tidens regnande hade också gjort bergknallar och rötter ganska hala, så det gällde att se var man satte fötterna.

Vid det här laget började sviterna av min vecka med hög feber i kombination med ond fot och värkande rygg sätta sina spår. Det var lite svårt att njuta av vandringen när dryga milen hade avverkats. Sanningen å säga fanns det heller inte mycket att se, annat än skog. På sina håll var förvisso mossan så där härligt grön och visst började höstens vackra färger synas i träden, men jag längtade personligen efter synen av vår bil på parkeringen några kilometer bort.

Den smala stigen som nu kändes oändligt lång togs snart över av en kort sträcka på grusväg och därefter följde några hundra meter på asfalterad väg som tog oss över E4:an mot Stavsjön.

Väl där satte vi oss ned i en väldigt trevlig anläggning med vidunderlig utsikt över sjön.

Efter denna vila, lite kaffe och goda kakor, så var humöret lite mer på topp. Stelheten ryggen och smärtan i foten gjorde sig förstås påminda efter att ha suttit ned ett tag, men nu var vi bara en dryg kilometer från etappmålet och det kändes skönt.

En vacker promenad mellan Stavsjön och de nybyggda villorna i Stavsjö återstod och så stod vi där och tittade mot parkeringen där vår bil stod parkerade.

Här vilar också en av de mer tragiska ödena i Nyköpings kommun. Jag tänker givetvis på Stavsjö Värdshus som förlorade sin glans när den nya E4:an drogs förbi lilla Stavsjö. Förutom några månader som asylboende 2015/2016 har detta stiliga och förut så populära värdshus stått tomt.

Ett tråkigt slut? på en fin era som bara en i mängden av forna platser som fått vika ned sig när människor ställer krav på att allt måste gå så snabbt som möjligt mellan punkt A och punkt B.

Trots lite smärtor, ansträngda lungor och en lite jobbig avslutning på denna etapp av Sörmlandsleden, så kunde jag inte annat än känna mig nöjd när jag på kvällen satt framför en bra film med en välförtjänt och rökig whisky i glaset. Är tvärsäker att samma känsla infann sig hos fru, bror och svägerska. Naturen regerar och Sörmlandsleden gör som vanligt sitt bästa för att vi vandrare ska må bra.

Cirka 17,9 kilometer vandrade vi och det blev nästan en heldag i naturen med 7:40 timmar, allt inkluderat.